måndag 16 november 2009

Hb

Vid senaste behandlingen fick jag höra att jag hade ganska lågt Hb-värde och om inte det förbättrades eller jag blev piggare skulle jag behöva lite blod. Usch, läskigt. Jag vill verkligen inte.

Men efter gårdagen insåg jag att jag kanske skulle behöva lite extra energi och om det nu skulle bli i form av blod fick det vara så. Jag pratade med onkologen vid 11-tiden och skulle bli uppringd under dagen. Vid 4 var jag riktigt irriterad eftersom jag inte hade hört något och ärligt talat kände jag mig både ynklig och bortglömd också. Det är så svårt för mig att berätta att jag mår såhär dåligt och att jag inte riktigt klarar av det själv. När jag väl försökte förmedla det blev jag inte uppringd, det var jobbigt.

Men till min egen förvåning ringde jag igen och jag kunde komma in direkt för att ta blodprov. Eftersom jag bor så när sjukan och är en duktig flicka tog jag cykeln. DUMT, väldigt dumt. Jag kunde ta mig till 4:e våning med hissen men sedan var det stopp. Jag höll mig krampaktigt i en stång som fanns vid väggen (eftersom jag antar att ingen tränar balett där är det mer troligt att de är vana vid att folk mår såhär) och jag hade en sköterska som höll på andra sidan.

Sedan fick jag träffa sköterska som tog lite olika blodprover och en läkare som kände och lyssnade lite här och där. Eller nja, hjärta och lungor men hon var noggrann! De sade att jag inte hade någon infektion men det visste jag ju, det var Hb-värdet jag var intresserad av. Märkligt nog var det inte sämre än i tisdags, det förvånade mig mycket eftersom jag var så matt. Efter 1 ½ timme blev det i alla fall bestämt att jag skulle få lite blod imorgon.

De frågade hur jag skulle ta mig hem och jag tänkte att det är nog bättre att låta cykeln stå och ta en taxi. Jag tänkte att jag ringer när jag kommer ner. Men väl nere ser jag att batteriet har dött, typiskt. Jag orkar inte gå upp igen så jag tar cykeln ändå. Jag hade ju vilat i en dryg timme och jag cyklade jääättelångsamt så jag klarade mig. Jag fick vila var 5:e trappsteg och med tanke på att jag bor på 4:e våning med många trappsteg tog det ett tag men jag tog mig upp utan att trilla ihop vilket jag var glad för!

Nu försöker jag förlika mig vid tanken på att jag skall få någon annans blod imorgon, det är verkligen en läskig tanke. Med tanke på att jag jobbat så mycket med blod och är blodgivare (eller snarare har varit för mitt blod är inte så eftersökt nu) så förvånar det mig mycket att jag reagerar såhär. Min reaktion verkar vara indelat i tre delar: en del är smittorisken trots att jag förnuftsmässigt vet att den är hysterisk liten, en annan del är att det är så värdeladdat att få blod - är man inte liksom dödssjuk då!? Den tredje delen är att jag överdriver väl ändå, jag behöver nog inget ändå, det är ju bara svagt och fånigt. Ungefär som att man mår bättre när man väl har ringt och sjukanmält sig till jobbet och får jättedåligt samvete för det.

2 kommentarer:

  1. Har faktiskt aldrig tänkt tanken att det är något läskigt med att få någon annans blod men när du säger det så ligger det väl något i det....försök att se det som att det är röda och vita blodkroppar och liknande plus plasma så går det kanske lättare.Lätt att säga när man inte själv berörs men hur som helst så kommer du att må bättre. (Och att man behöver vara dödssjuk för att få blod, enda gången jag fått blod var vid förlossningen med vår yngste son, då jag blödde mycket.) / Ann-Margrete

    SvaraRadera
  2. Jag försökte se det som medicin och så tittade jag inte på det, jag uppehöll mig och läste hela tiden. Men, men, det viktiga är ju att jag lär bli bättre och piggare!
    kram Inger

    SvaraRadera