Dagen inför näst sista cytobehandlingen

Imorgon är det då dags igen. Denna gången har jag inte tänkt så mycket på det. Tja, jag har inte haft så mycket möjlighet att tänka på det pga en viss rymling. Och ärligt talat hade jag nog hellre tänkt på cytostatikabehandlingen än att leta efter henne. Jag har aldrig haft ett husdjur som rymt och den förtvivlan hade jag gärna varit utan! Inga rymlingar i vuxen ålder i alla fall, kommer inte ihåg hur det var när jag var barn.

Men nu när jag ser slutet på i alla fall denna behandlingen så känns det inte så farligt att gå dit imorgon. På något märkligt sätt ser jag nästan fram emot det för så fort det är över är det bara en gång kvar! Och sista gången drar de venmasken direkt (alias piccline). Det skall bli ljuvligt! Hoppas jag kan bada samma kväll, jag skall ligga till jag skrumpnar! Fast det blir iofs inte så länge eftersom jag skrumpnar efter en vanlig få-bort-akrylfärg/stämpelfärg-från-händerna-vask. Men i alla fall...länge...och framför allt bekvämare än mina bad de senaste månaderna.

Jag var och tog blodprov idag. Efter helgens härjningar var jag helt färdig, jag klarade knappt av att cykla dit, jag hade nästan inte ens styrfart. På väg tillbaka fick jag motvind och den var så stark (eller jag så svag) att jag stannade upp, jag fick hoppa av cykeln för jag orkade inte cykla. Dessutom tog vinden andan ur mig, jag kunde inte andas utan att hålla handen för som skydd mot vinden. Och då var det egentligen inte så stark vind, det är jag som är svag. Och jag avskyr att vara svag. Just av den anledningen är det kanske bra att jag får träna på att vara svag. Fast jag inte vill. Det var nog tur att jag inte tog tiden uppför trapporna idag för det var nog rekord och ett sådant rekord vill jag inte notera. Jag fick vila sådär 4 gånger innan jag var uppe och en av dem var en LÅNG paus. Jag funderade på att ringa sambon för att be honom hjälpa mig men det hade ju varit lite galet. Och inte tror jag att han hade kommit heller!

Sambons barn var hemma här en stund ikväll. Inte för att hälsa på, det gör de aldrig längre, de hade givetvis en anledning. De är 19 och 18 år gamla. Jag vet inte vad man kan förvänta sig av ungdomar i den åldern. Jag berättade för dem bara några dagar efter jag fick veta det, i början av juni. Inte en enda gång har de hälsat på mig, inte en enda gång har de frågat hur det är med mig. De har visserligen inte gratulerat mig tidigare när jag fyller år men detta året när jag fyllde 40 hade jag hoppats på att de skulle höra av sig men inte det heller. Det gör mig ledsen.

Nu måste jag ta en dusch. Jag har börjat med kortisonet idag igen för att minska eventuella allergiska reaktioner. Reaktioner blir det dock ändå, av det kallsvettiga slaget och det är fullkomligt vidrigt. En fördel är att raset som jag trodde skulle komma idag uteblev. Risken är dock att det kommer efter onsdag när jag inte äter dem längre. Men jag skall tvinga mig att vila, jag får säga till mig på skarpen och hoppas att jag lyssnar.