Idag när jag vaknade för andra gången var jag så glad.
- Lillsnuttan är hemma
- Jag har bara en cytostatikabehandling kvar
- Jag lyckades sova lite till efter mitt tidiga uppvaknande idag
Klockan var nog halvsju när jag vaknade, jag låg kvar ett tag men kunde verkligen inte somna om. Då gick jag upp och målade och grejade lite istället. Jag blev lite förvånad att sambon inte var kvar i sängen, han hade lagt sig i ett annat rum, det var likadant igår morse. Men jag är så väck på kvällen, speciellt när jag tagit min medicin så jag har absolut inget minne av vad som händer precis när jag lägger mig.
När hans klocka ringde gick jag in och väckte honom - vilken surpotta! Han brukar vara sur på morgonen men detta var extremt. Jag tänkte inte låta honom dra ner mitt humör så jag gick bara. Efter ett bra tag går han upp. Det verkade som att han var på väg att gå utan att komma in och säga hejdå och pussa mig vilket han alltid gör och det tyder på att han är väldigt arg men jag förstod inte varför. Han kom in ändå och skällde på mig för igår kväll. Han frågade om jag hade tänkt att "hålla på" likadant ikväll. Jag frågade vad jag hade gjort men han svarade knappt. Tydligen hade jag pratat ett tag och jag som trodde jag somnade som en stock. Men han var fullständigt vansinnig - för att jag pratade!? Skall jag verkligen se till att han också går in i väggen frågade han.Vad menar han? Tror han att jag fick cancer och går på denna helvetiska cytostatikakur och kortison och allt annan skit bara för att jäklas med honom!? Jag är både så häpen, arg och ledsen att jag inte ens vet hur jag skall kommentera det.
Och det värsta är att jag inte ens känner mig glad längre.
onsdag 11 november 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar