MMS - träning

Tyngdpunkt på hela foten. När du går, ta i hälen först, rulla utsidan, lilltån först och rulla över till stortån. Liksom trycka av med hälen, ta sats. Knät över två största tårna. Bäcken som en skål med vatten som inte skall skvimpa över, luta det något fram. Ryggen rak men något böjt framåt i höften, vara på väg. Låta skuldrorna hänga på ryggfästet naturligt men samtidigt sträckt bröst. Tänk på glada punkten. Sträckt i snöret så nacken är rak. Luta inte huvudet/nacken framåt.

Ovanstående gäller för varenda steg! För ett enda ynka steg skall jag hinna tänka på och utföra allt enligt ovan. Och då har jag säkert glömt några av punkterna i allt virrvarr.

Jag mår illa när jag kommer ifrån träningen hos sjukgymnasterna. Och ändå består den typ av tåhävningar och myrsteg. Knägång och stretchning och knip är andra aktiviteter. Jag sitter även på en pilatesboll och rullar runt.

Smärta och rädsla för densamme har förändrat min hållning under många år. Idag fick jag frågan hur länge sedan det var jag skadade mitt knä. Svaret är 1988 så det är alltså ganska många år som jag har belastat kroppen fel.

Som jag skrivit tidigare har jag dock hamnat lite i limbo. Mina småmuskler är inte tillräckligt starka för att hålla upp mig men samtidigt kan jag inte gå tillbaka till det gamla rörelsemönstret. Hjärnan och kroppen kämpar för att försöka hålla någon sorts balans men det funkar inte så bra. Små muskler skrev jag och det är just de små som det handlar om, inte de stora som kanske är lättare att hitta och bättra på.

Mitt knä har inte förorsakat mig så mycket besvär de senaste åren. Höften var riktigt illa ett tag men det är också länge sedan. På sistone har det mest varit skuldra/axel/nacke som krånglat samt höger fot. Det vill säga fram tills jag började på MMS:en! Nu är värken i knät riktigt, riktigt illa. Höften känner jag också av igen även om det inte är den värsta formen. Jag har dessutom besvär i båda fötterna och skulderpartiet skall vi inte tala om så ont som det gör. Och som grädde på moset har jag svårt att andas, det är jobbigt att ta djupa andetag för det känns som att jag har ett stålband runt bröstkorgen.

Jag är inte förvånad över att det blir sämre innan det blir bättre. Jag är dock förvånad över intensiteten i försämringen. Jag känner även rädsla inför tanken att det inte går att förbättra och att jag skall behöva ha det såhär. Vissa dagar vill jag halsa halva medicinburken på en gång eller ta en mastodontkur med sömntabletterna för att sova bort värken men det skulle nog inte bli så bra. Jag måste träna hemma för att det skall bli bättre men jag har så ont att jag knappt klarar av att stå på benen. De vill att man skall ta promenader på ca 30 minuter varje dag samt köra genom träningsprogrammet vilket blir ungefär en timme om dagen. Eftersom min cykel har blivit stulen och vi har fått rådet att promenera går jag fram och tillbaka istället för att ta bussen dit. På måndagar med träning hos sjukgymnast blir det 2.5 timme, tisdagens föreläsning ger ytterligare 3 timmar och behandlingen ger 2 timmar. Drar jag av egenträningen på måndagen blir det totalt 11.5 timme i veckan vilket är mycket. Och extra mycket känns det nu när det mest leder till värk. Men det skall bli bättre.

Det måste bli bättre.