Skynda långsamt

Jag försöker att vila, jag försöker att få återhämtning.
Men det är svårt. Det känns som att det går ett steg fram och ettochhalvt tillbaka. Men det kunde ju varit värre, det kunde varit ett steg fram och två tillbaka! Fortfarande är viljans kraft alldeles för stark för kroppens ork. Det är inte så att jag tvingar mig själv till sådant jag inte orkar. Snarare är det så att jag inte känner efter. Dessutom tar jag för stora bett för jag vill så mycket.

Man kunde ju tro att jag borde lärt mig detta efter så många år men nope. Eller, jag vet det rent förnuftsmässigt men på något sätt tror jag ändå att jag skall klara det denna gång!

Jag hade dålig ork även innan men cytobehandlingen tog den sista ynkliga rest av reservkraft jag hade. Jag försöker vila, jag försöker få till återhämtning men orken jag får ihop räcker bara till det mest nödvändiga. Varje gång jag gör något utöver det blir det bakslag och jag vissnar.

Jag vet inte riktigt vad jag skall tänka om cancerskräpet. Jag är oändligt tacksam för de lärdomar jag har fått och jag hade inte velat vara utan dem. Det är värdefulla insikter och mitt liv är på vissa sätt lättare tack vare dem. Men rent fysiskt är jag ett vrak och jag är så otroligt rädd att jag inte skall bli bättre och att jag skall fastna i denna värk, stelhet och trötthet.

För två år sedan var jag i ganska bra form. Tom den bästa form jag har varit i på flera år. Det var efter att jag hade varit i Alnarp i tre månader. Deras trädgårdsterapi var bra för mig. Jag hade dock behövt (och velat) gå där mycket längre. Första dagen i juni var min sista dag där och dagen efter fick jag min cancerdiagnos. Det känns fortfarande ledsamt när jag tänker på det, som ett slöseri. Men samtidigt så vet jag inte hur det hade gått om jag inte hade haft Alnarp i ryggen så jag är ändå tacksam över att jag hann gå där innan. Med tanke på att cyton verkligen var på gränsen till vad jag klarade vet jag inte hur det hade varit utan Alnarp. Ärligt talat vet jag inte om jag hade klarat av en cytobehandling då.

Skynda långsamt.
.
.
.
.
.
.
.
.
Det måste vara bland det svåraste som finns!