Tur att väggar finns

Hela denna helgen har varit jobbig med hänseende på mina fötter och min neuropati. Onkologen frågade hur det var men då hade det varit bättre i några veckor vilket jag sade. Och vänd händer sedan. Jo, megavärk ifrån det där stället långt nere i underjorden där det också skall visst vara väldigt varmt.
Jag har stapplat mig fram som en gammal gumma. Här hemma smyger jag längs väggarna så jag skall ha något att hålla i.Mina ben bär mig inte, rätt som det är så trillar jag ihop. Då är det bra att vara nära en vägg...eller dörr...eller stol...säng...bord. Jag kräver inte så mycket mer än jag INTE vill trilla ihop.

Samtidigt känns det som att någon eldat under hälen och har någon sprutat över något som frätt bort ben och muskler för det känns som att jag går på rent ben, det gör ont! Jag försöker att stappla lite för att slippa trampa ner foten helt men det blir ju lite löjligt. Dessutom blir det ju värre för resten av kroppen att göra så.

Egentligen borde jag legat på soffan med en god bok, något gott att dricka, en go' kise i famnen och en god fotmassage av en god man som pysslade om mig en sådan här dag där jag är trött, yr, matt och illamående. Du fick det inte att gå ihop va? Nää, inte jag heller. Och min dag har definitivt inte varit fylld med kärlek och välvilja...den har varit fylld med hatiska blickar.

Men jag tänker stanna kvar i mitt lullullmående. Jag har tagit mina kvällsmediciner och jag skall lägga nu, det behöver jag. Men lullandet från mediciner liknar lallandet från alkohol. Nu har jag inte druckit alkohol på kanske 6 år. Ibland kan det vara skönt att bara bli lite medicinkorkad och kunna slappna av. Skriva hur som helst, jag brukar vanligtvis stava hejvilt vid det här laget. Nu skall jag ta min lilla lullande kropp och placera den i sängen.

Med glädje kommer jag att krypa ner i mina rena och hyfsat manglade lakan. Om ni lyssnar riktigt noga om 5 minuter lär ni höra mitt njutningsfulla ahhh!

Nattinatti på er alla finingar.