Bemötande och förändring

Jag skulle ju skriva någon rad om blodtagningsbesöket.

När jag kom till receptionen möttes jag denna gången av ett ansikte jag väl kände igen. Det var ansiktet som hade mött mig vid min första provtagning efter att behandlingen inletts.

Idag var det ett leende igenkännande ansikte tillsammans med en vänlig röst som sade att hon hade tänkt på mig ibland och undrat hur det har gått för mig. Jag blev så glad, det var härligt att mötas av detta. Första gången jag träffade henne var det ett helt annorlunda möte.

Det var en jobbig dag, jag mådde fruktansvärt dåligt. Den första behandlingen hade sannerligen varit en pärs. Jag hade tidigare under dagen varit på min vårdcentral för att få picc-linen omlagd. Väl uppe i lägenheten efter att ha kämpat mig upp för dessa 4 vidriga trappor kommer jag på att jag glömt hämta ut medicin. Som tur är ligger apoteket väldigt nära men jag måste ner...och upp igen! Jag var lika genomsvett som slut, jag fattade inte hur jag skulle orka röra mig mer den dagen men gudskelov behövde jag inte det tänkte jag...när jag kommer på att jag var tvungen att lämna blodprov.

Panik inföll...hur skulle jag bara orka? Men jag var bara tvungen. Stäng av tankarna och bara utför, ta ett steg framför det andra och fortsätt så.

Jag stiger in på blodcentralen en kort stund innan de stänger när telefonen ringer. Det är forskningssköterskan som sett att jag inte fullgjort min plikt. Hon säger att jag inte skall stå i kö utan jag skall komma direkt in. Jag mår illa, mår dåligt, kan knappt stå på benen och är alldeles gråtfärdig.

När jag kommer fram till receptionen säger hon en annan sak än vad jag fått höra i telefon. Jag blir helt förvirrad och vet inte hur/vad jag skall göra så ett litet meningsutbyte uppstår. Det var inte otrevlig ton men upprörd var den allt, från bådas håll.

Jag kommer snabbt in och pressar fram lite blod. Jag är egentligen lättstucken men denna dagen var det allt lättare att pressa fram tårar än blod!

När jag kommer ut igen har jag lugnat ner mig. Jag kommer att besöka detta etablissemanget många gånger och jag vill inte tänka varje gång att "hoppas inte hon är där". Jag går fram till luckan och säger som det var...att jag mådde så dåligt och blivit så förvirrad men att jag ber om ursäkt för min höjda röst. Där...pang...uppstår det förståelse. Hon bad i sin tur om ursäkt och sade att hon hade haft en krävande patient precis innan mig.

Hade detta varit mig för några år sedan hade jag behövt längre tid på mig att lugna ner mig och jag hade haft svårt att gå tillbaka och be om ursäkt. Jag är så glad, tacksam och stolt över hur jag agerade, hur jag löste det.

Nu ser jag alltid fram emot att träffa henne - och hon tydligen mig. :-)

Världen och vi själva kan förändras, små steg i taget.