Jag vill starta en revolutionär "visa brösten-grupp".
En förening där vi som har förlorat ett bröst vågar gå som vi är och inte ta på protesen av rädsla för vad andra skall tycka och tänka.
Tidigare använde jag emellanåt plastbröstet när jag skulle ut bland människor. Det gör jag nästan inte alls nu, jag orkar inte. Det är varmt och det gör ont. Dessutom har kroppen vant sig vid felbelastningen så värk och yrsel blir värre om jag har den på.
Så jag går utan. Bröstlös och tröstlös. Nej, inte tröstlös!
Jag bär ju inte direkt tajta tröjor, ibland har jag någon skärning som förvillar och ibland har jag en sjal. Men på sistone har jag knappt det. Jag går som jag är.
Igår när jag gick till körövningen var det så varmt att jag inte ens behövde jacka. Sjal var inte heller att tänka på. Jag hade en v-ringad tröja över ett linne och spanade man (män) in min hylla hade det märks att det var något som saknades.
Hur många enbröstade kvinnor har du sett?
Jag kan inte komma ihåg att jag har sett någon. Kanske kan det hända att det varit någon i ett omklädningsrum eller i kallbadhuset någon gång men jag har aldrig sett någon på stan, aldrig någonsin. Varför inte? Varför måste man dölja det? Är det pinsamt? Är det något att skämmas för? Visar det på något sätt att jag är en dålig människa?
Nope.
Så därför fortsätter jag att gå som jag är.
torsdag 28 april 2011
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Go Girl!!!
SvaraRaderaNär jag fick bc fick även brorsans svärmor det. Hon opererade bort bröstet och går utan protes.. Vad gör det om den du möter tänker att du saknar ett bröst och kanske haft bröstcancer? Bara du mår bra på insidan..
Jag vet att när jag var på väg för att få behandling och mötte en som verkade ha ett bröst, så tänkte jag: En "bröstsyster"!
Kramar Monica
Jag stöttar dig till tusen. Helt rätt. Du är den du är och du är bra!
SvaraRadera