Postmedicinätande

Jag tror som sagt att min sovpilla interagerar med Tamoxifenen vilket gör mig helvirrig på kvällarna. Dels kommer jag ofta inte ihåg var jag gjort den sista stunden innan jag lade mig och dels kan jag plötsligt tycka att det är en ypperlig tidpunkt att vaxa armhålorna klockan 11 på kvällen.

Vaxningen kommer jag faktiskt ihåg, haha. Ibland gör jag något bra sorteringsgrej eller plockar/städar undan som jag inte kommer ihåg. När jag kommer upp och ser det blir jag först väldigt förvånad att S har gjort det innan jag kommer på att det nog är jag själv...

Men det händer som sagt andra saker jag inte alls har lika starkt minne av. Jag har inte koll på mail jag skickar eller vissa uppdateringar jag har gjort här på bloggen. Det är mycket märkligt att komma upp och läsa mina ord och mina funderingar men inte komma ihåg att jag skrivit det. Dessutom ser det ut som det var skrivet av tja, jag vet inte vad men det är felstavningar och ord saknas och syftningsfel och allmänt svårläst. Jag blir lika generad varje gång och hoppas att ingen har läst det. Å andra sidan brukar jag skriva om mitt kvällssnurr så jag har ju varnat! :-)

Men det konstigaste! Eller kanske inte konstigaste men jobbigaste är att jag ibland får sådant enormt sug efter sötsaker. Och då talar jag inte om några bitar eller en chokladkaka eller sådant ynkligt. Nejdå, jag sätter i mig ett helt gäng och fort går det! Det går så fort att jag inte hinner smaka, inte hinner tänka, ingenting. Sedan borstar jag tänderna, går och lägger mig och glömmer allting. På morgonen blir jag helt förfärad när jag ser allt chokladpapper i papperskorgen. Fast jag kommer ihåg bitar av det och jag vet att hjärnan inte fungerar så det är inte så att jag kan tänka och resonera med mig själv att vill jag verkligen ha detta. Nä, det går in i munnen i rasande fart. Jag vet inte vad det är...men ätstörning och förvirring med påverkan på de kognitiva förmågorna är ingen bra kombination.

Jag hade en väldigt bra läkare när jag gick på behandling för mina ätstörningar. Undrar vad hon hade sagt om jag hade sagt något sådant när jag var där. Haha, det låter ju helgalet. Det låter som något man hittar på, en skyddsmekanism för att man inte skall behöva förändra något.

Jag tror det handlar om att jag äter för lite på dagen och så blir jag egentligen hungrig. Men min hjärna är inte inställd på att känna hunger på normalt sätt (ens innan cyton) så jag fattar ofta inte att jag är hungrig. Hade jag verkligen gjort det hade jag ju gått ut och tagit ett knäckebröd eller en banan. Nej, nu känner jag att det är något obehag och då kan jag ta en chokladbit istället. Och på kvällen när det totalförvirringen inträder så slås det ännu mer ur spel, jag kan verkligen inte läsa min kropps signaler.

Min hjärna och min kropp verkar ha levt parallella liv mer som en symbios än samarbete och förståelse. Jag har i så många år intellektualiserat saker, jag har helt levt i hjärnan och kroppen har liksom bara hängt med, den har inte varit något jag har brytt mig om att lyssna på. Nej, sådana läskiga saker ville jag inte ägna mig åt utan istället tryckte jag bort det och tog en bit choklad istället.

Jag har börjat lyssna lite mer på mig själv men det är så lätt att vanan hinner före.

De mesta delarna med mina snurriga knällar hade varit mest roligt faktiskt om det inte hade varit för det märkliga ätandet. Det tycker jag är konstigt, märkligt och genant. Jag skäms över att jag hetsäter för det är ju det jag gör.

Jag hoppas att jag lyckades skriva innan värsta snurret kom. Det är på väg nu så jag säger godnatt och låt mig drömma vackra drömmar.