Ensam

Detta är ett svårt inlägg att skriva. Jag tänker skriva om ensamhet och otrygghet.

Jag har ingen familj. Och då syftar jag inte på en egentillverkad för det vet ni ju att jag inte har.
Jag kommer från en dysfunktionell familj. Eller jag kanske snarare borde kalla det för afunktionell fast det ordet finns inte. Även om det borde...

Dysfunktionell familj betyder att det fungerar men bara lite.
Afunktionell måste ju betyda att det inte fungerar alls.

Jag har tre syskon men jag har inte kontakt med någon av dem. Jag är minstingen rent biologiskt eftersom de är 1, 5 samt 6 år äldre än mig. I verkligheten var det nog jag som hade det största ansvaret.

Min ett år äldre syster föddes med en hjärnskada. Det blev syrebrist under förlossningen och hon blev skadad. Jag vet dock inte när det upptäcktes. Jag vet inte vad mina föräldrar visste eller tänkte om det för det var ingenting vi pratade om. Jag förstod inte på allvar hur allvarligt det var förrän jag var närmare 30. Fram tills dess trodde jag helt enkelt att min syster var bortskämd och mer älskad. Det var därför hon fick all tid, all tröst, uppmärksamhet, uppskattning, kärlek...jag kan fortsätta hur länge som helst. Och när hon hade fått så mycket som hon krävde och behövde så fanns det inte så mycket över till mig. Jag har alltid varit duktig, det var jag tvungen att vara. Det räckte inte att vara mig själv, det räckte inte ens att vara normalduktig. Jag var tvungen att vara extra duktig bara för att synas och för att duga. Mamma såg mig inte annars. Det var inte för att hon var elak. Hon räckte bara inte till. Det fanns inget över till mig. Mamma visste ju att jag var duktig och klarade mig själv, därför kunde hon ge allt till min syster. Fast jag klarade inte mig själv, jag hade behövt så mycket mer. Vår kontakt bröts när jag var 16 och 9 år senare dog hon i lungcancer.

Hela min familj genomsyras av offermentalitet. Jag också, förr. Inte nu. Jag har jobbat mycket med det och jag har faktiskt kommit långt. Ibland tycker jag iofs lite synd om mig själv men jag ser mig inte som ett offer - jag har alltid ett val. Livet blir konstigt om man ser på sig som ett offer. Omvärlden blir väldigt otrygg och man kan inte lita på människor. I det finns jag fortfarande, det är ett jobbigt ställe att befinna sig i. Om man hela tiden förväntar sig att människor skall svika en och att saker skall gå på tok så blir det så. Det har tagit många år att förstå det och försöka ändra på det.

Min pappa kommer inte att förändra sig. Han kommer att vara precis sådan som han alltid har varit. Och jag försöker inte förändra honom, det går inte. Däremot är det lättare att förstå saker numera. Men jag är trött på att vara förstående. Ibland känns det som att jag är den som måste vara vuxen i min familj och jag är ändå lillasyster. Jag skall inte säga att jag inte har kontakt med min pappa. Han ringer när jag fyller år. Och jag ringer honom när han fyller år, 9 dagar efteråt. Jag berättade för honom om cancern och han har faktiskt ringt flera gånger detta året så han har förvånat mig på ett positivt sätt. Jag uppskattar det även om jag vet att han inte förändras. Han pratar om sig själv. Angående (då eventuell) barnlöshet sade han att jag har ju haft så många år på mig så det var väl inget. Jag sade ingenting för det är ingen idé.

Jag har en syster som är 5 år äldre än mig. Hon är gift, har 4 barn och är barnmorska. På ett teoretiskt plan borde hon vara väldigt förstående och empatisk. Teori alltså för det är inte så i verkligheten. Jag undrar hur hon är på sitt arbete. Fast det kanske är lättare att vara trevlig, omtänksam och empatisk mot främlingar. Vi hade mycket kontakt när jag var i sena tonåren, innan jag flyttade ifrån stan. Jag älskar verkligen mina syskonbarn och jag var där och hälsade på väldigt ofta. Min syster var aldrig och hälsade på mig och hon har heller i stort sett aldrig ringt mig. Det är jag som har skött den mesta kontakten. När jag var ute och reste ett halvår fick jag nog. Jag orkade bara inte längre. Och tar jag inte kontakt har vi ingen kontakt.

När jag fick cancerbeskedet förra året letade jag fram hennes mailadress och addade henne på MSN och berättade det där. Jag orkade inte ringa henne. Hon sade att det var tråkigt och att jag kunde ju höra av mig om jag ville. Det var i juni förra året. Hon har inte hört av sig. Inte en enda gång (jo, ett kort mail när jag fyllde år). Jag är oerhört besviken. Jag trodde faktiskt att hon skulle höra av sig. Dumt av mig. Jag vet inte hur hon tänker men jag tror att mycket bottnar i någon märklig svartsjuka. Jag hade gärna velat att hon listade vad som är så bra. Det hade varit spännande. Jag kanske skulle revidera min åsikt om hela mitt liv! Mailet hon skickade på min födelsedag? Det var ett käckt "hoppas allt är bra, förresten som du vet så har systerdottern fick barn för ett halvår sedan och här är en bild". Herregud, min älskade lilla systerdotter har varit gravid och fick barn för ett halvår sedan och jag visste inget!!

Jag har ett syskon till men mer bokstäver än så skriver jag inte.

Jag har hört och läst om cancerdrabbade som är så marinerade i kärlek och omtanke och att familjen ställer upp så oerhört. Jag blir väldigt avundsjuk. Jag kan inte ens föreställa mig alla saker som man gör för en älskad familjemedlem för att underlätta. Jag har ingen familj. Jag har ingen inre trygghet. Styrka har jag, en enorm styrka. Men ingen trygghet. Jag har alltid fått lita till mig själv.

Var är jag då när jag åker hemhem?
Jag har en extrafamilj. Jag bodde hos en familj under 3 år från det att jag var 15. De har jag fortfarande kontakt med. De är fantastiska och jag är så innerligt tacksam. Jag vet att jag alltid är välkommen här. På ett intellektuellt plan. Emotionellt har jag fortfarande svårt att tro det även efter så många år.

Men jag vågar inte vara öppen, jag vågar inte berätta om hur jobbigt det verkligen är. För jag tror fortfarande att jag måste vara duktig. Det gör att jag känner mig otroligt ensam. Denna familj pratar heller inte så mycket om känslor och tankar. Jag har så mycket prat inom mig som behöver komma ut. Trots att det är såpass länge sedan som jag slutade cytostatikabehandlingen så finns det så mycket kvar. Jag behöver fortfarande prata om cancern. Men jag kan inte. De tar inte upp det och jag gör det inte så mycket. För jag är rädd att de skall tycka att jag tjatar och att jag blir jobbig. Och det får jag ju inte vara. För då får jag kanske inte komma hit fler gånger.

Jag kommer säkert att ångra mig gruvligt för att publicera det här. Men kan det vara så att jag behöver göra det?