När jag gick till RMC var jag både nervös och orolig. Men det jag tänkte mest på var att läkaren inte skulle vara bra och att jag skulle behöva göra en gynundersökning. Jag hade inte en tanke på hur det skulle vara att komma in i ett hus avsett för reproduktion och se andra människor där.
Framför allt har jag inte alls tänkt på vad läkaren skulle säga. Jag antar att jag inte har vågat. Därför kom det som en chock när han sade att det typ var kört och att jag skulle acceptera att jag inte kan få barn. Han sade det inte så burdust dock, han var väldigt bra. Men det hjälpte inte, jag började gråta ändå. Och nu kan jag inte sluta.
Min sambo visste inte om att jag skulle dit idag. Jag har inte berättat detaljer om besöket men jag har sagt att jag skulle till sjukan idag och alla papper har legat framme samt att det står i min kalender. Han har inte frågat något. Han är inte så intresserad utan tycker att jag tjatar. Tänk om han visste hur lite jag vänder mig till honom, hur lite jag faktiskt pratar om saker. Jag kommer inte att vända mig till honom för stöd för jag kommer inte att få det. Han ville ju inte ha barn men hade inte tillräckligt guts att säga det till mig. Hade han åtminstone varit ärlig hade det sedan varit upp till mig vad jag ville göra. Men han drog ut på det och nu är det för sent. Jag är så otroligt arg och ledsen och besviken på honom.
Jag är så otroligt arg och ledsen och besviken på livet just idag, just nu.
Och jag vet inte hur jag skall kunna sluta gråta.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Vad tråkig för deg !! Inte svårt att forstå att du är mycket lessen o arg ! Detta behöver nog ta sin tid.... Lycka lycka till !
SvaraRaderaVill bara skicka dig en stor kram
SvaraRaderaJanet/morris på forat
Stora varma kramar Inger!
SvaraRaderaJag skickar också en stor, varm kram till dig, Inger. Det tror jag du behöver.
SvaraRaderaElisabeth
Jag har så stor förståelse för hur du känner. Längtan efter barn kan bli väldigt fysisk! Jag har känt så flera gånger och har ju också fått många barn.
SvaraRaderaNär jag ville bli gravid som 40-åring fick jag beskedet att jag inte kunde få barn. Mina värden visade att jag kommit i klimakteriet. Detta är ju något som är oåterkalleligt. Experterna berättade att det enda sätt jag kunde bli gravid på var att göra äggdonation.
Det alternativet borde finnas även för dig om det nu är äggstockarna som tagit stryk av cellgifterna?
Hur som helst så gick jag på akupunktur och mina värden normaliserades och jag blev gravid! Som läkare har jag svårt att förklara detta, men uppenbarligen finns det saker som den västerländska medicinen inte vet... Sophie finns ju! (Jag har skrivit mer om det på min blogg)
Att din man inte är med på noterna känns ju verkligen trist.
Jag vet bara en sak: Man ångrar bara att man inte fått barn. Man ångrar aldrig barn man fått.
Varm kram
Ludmilla