Hur mycket?

Det är skönt att vara hemhemma. Det bästa av allt är lugnet. Visserligen ligger en väg precis utanför men det är ändå STOR skillnad mot att vara mitt i stan. Mer än någonsin känner jag att jag egentligen hör hemma på landet. Jag skall ut och ta en lång promenad snart och bara lyssna på tystnaden och känna in lugnet.

Två dagar i rad har jag träffat lilla systerdottern, A som är 6 år. Hon är rent ljuvlig. Hon är så duktig och kan så mycket och så har hon en väldigt utvecklad humor. Jag vet inte vilket jag är mest imponerad av. Och som inte det hade räckt är hon världens sötaste lilla flicka också.

När jag träffade henne i förrgår hade jag inte träffat henne sedan i jul. Det var alldeles för länge sedan. Förrförra gången jag träffade henne var jag helt skallig, i julas hade det dock börjat växa några fjun. På vägen hem fick jag ett sms från mamman om A:s funderingar och resonemang som löd:
"A sade på hemvägen - Det var så roligt att träffa Inger, hon hade så fina kläder och en röd fin jacka för jag tycker ju om rött och så var hon fin i håret för förrförra gången hade hon inget hår."

Så otroligt gulligt! Jag har läst detta massor av gånger och jag ler och blir glad varje gång.

Min goda vän L ringde mig i tisdags kväll efter jag hade varit hos läkaren på RMC. Vi hade ett långt samtal om barnlöshet. Jag vet att hon förstår mig för hon är i liknande situation. Hon sade att jag kunde inrikta mig på barn i min närhet och bli en extravuxen för dem. Det är väldigt bra sagt. Jag har en del barn omkring mig, goa fina ungar.

Igår kväll var jag barnvakt för lilla A vilket var otroligt roligt. Hon borstade tänderna, tvättade sig och lade sig helt själv, hon är så duktig. Hon somnade direkt när vi lade oss och jag låg och bara tittade på hennes vackra ansikte och konturen av hennes lilla kropp under täcket.

Ja, jag är jätteglad att hon finns i min närhet. Jag vill jättegärna vara en extravuxen för henne. Men blandat med glädjen och tacksamheten för henne finns gråten. Gråt och sorg. Jag kommer aldrig att kunna se mitt eget ansikte avspeglat hos ett barn eller se någon annan likhet. Jag kommer aldrig att få känna ett barn sparka i min mage. Jag kommer aldrig uppleva glädjen, underverket och stoltheten över att min kropp har klarat av en befruktning, graviditet samt förlossning. Jag kommer aldrig att få uppleva lyckan när mitt barn säger mamma för första gången.

Hu mycket gråt kan det finnas?