Kalaset slut och även jag

Detta var ingen stor baluns, inget rajtantajtan eller hålligång på något sätt. Ändå är jag helt slut!

Jag funderar lite på hur det var förr i världen. INNAN all ohälsa. Men jag kommer inte ihåg. Jag blir lite ledsen av tanken att jag inte kommer ihåg hur det var när jag var frisk. Men jag kanske hade blivit ännu mer ledsen OM jag hade kommit ihåg det!

Och jag märker att jag fortfarande har svårt att säga att jag är sjuk. Det är för kraftigt ord. Det är ju till för de som är riktigt sjuka. Inte för sådana som mig....som är sjuk men bara lite.

Men det var ett trevligt kalas. De tyckte att både kakorna och tårtorna var goda och jag lyckades pracka på en kompis vars man fyllde år igår lite tårta så vi inte skulle ha så mycket kvar. För givetvis gjorde jag alldeles för mycket, det gör man väl alltid. Kakorna får jag pracka på någon annan, jag tror jag skickar med det till sambons jobb imorgon, de brukar bli glada. För jag vill inte ha allt kvar hemma, då hamnar det till slut i min mage och där vill jag ju bara ha morötter och pesto och andra godsaker! :-)

Nu skall jag gosa med min stora katt. Hon trampar på tangentbordet och kräver uppmärksamhet omedelbart. Och vem är jag att ignorera ett så bedårande önskemål!

Nattinatt