Vägvisare

Jag brukar cykla när jag skall till sjukhuset. Varenda gång tänker jag att jag skall promenera så jag får lite luft men jag tappar alltid bort tiden och blir sen så jag får cykla med andan i halsen. Som tur är så bor jag så nära så jag brukar oftast hinna i tid ändå! Å ena sidan längtar jag vansinnigt mycket till att bo på landet. Å andra sidan är jag för tillfället tacksam att bo så nära sjukhuset, det tar bara drygt 5 minuter att cykla dit.

Igår var jag ute i lite god tid så jag kunde promenera dit. Eftersom det är lite svalare hade jag keps på mig, det är en lite puffigare modell så man ser inte att jag är skallig. Precis utanför sjukhusområdet kom en dam fram till mig och frågade om vägen. Jag har jättedåligt lokalsinne och vanligtvis svårt att orientera mig så jag kan peka ut rätt väderstreck men denna gången var det till min glädje en fråga som jag lätt kunde svara på. Efteråt funderade jag lite. På ett sätt blev jag förvånad att hon kom fram till just mig men jag kom att tänka på att jag ju hade keps på mig. För jag är säker på att hon inte hade frågat mig om hon hade sett att jag var skallig. Inte av någon elak orsak men människor är så rädda, dels för det okända och dels för att störa. Jag undrar om jag resonerade likadant tidigare, det är jag ganska säker på att jag gjorde. Jag är ju bara människa jag också.