Jag är rädd

Kvällar är obehagliga. För varje kväll jag går och lägger mig kommer jag allt närmare nästa cytostatikabehandling. Och för varje kväll blir jag mer och mer rädd inför vad som komma skall. Jag är livrädd att det kommer att bli lika jobbigt som förra gången. Det blir allt svårare att somna för tankarna snurrar bara. Jag gråter en stund innan jag somnar. Och allt detta när min sambo befinner sig i rummet bredvid vid sin dator. Han har ingen aning om hur stor min rädsla är. Jag vet inte om han inte vågar eller kanske inte orkar med det. Igår försökte jag prata om min rädsla. Jag grät en stund och han sade att han förstod. Sedan gick jag och lade mig och grät ytterligare en stund. Han satt kvar vid datorn.

Jag är också rädd för att denna behandlingen inte skall räcka. Tänk om jag går genom detta helvete och det inte är nog? Tänk om det sprider sig? Hur skall jag tackla det, kommer jag att orka eller kommer jag att ge upp? Tidigare har jag varit så inställd på att detta egentligen inte behövs eftersom jag inte har tumörceller kvar i kroppen men tänk om jag har fel...