Tid och otid

Idag hade jag tid på Vårdcentralen för att lägga om min piccline. Synd bara att jag inte hade tid när jag kom dit klockan 11 utan 2 timmar senare. Jaja, det är inte första gången jag tar fel och säkert inte sista heller. Oftast kommer jag till rätt ställe på rätt dag i alla fall och jag har än så länge inte missat någon tid utan kommit i förväg.

Jag funderade på om jag skulle gå hem men jag var rädd att jag inte skulle orka iväg igen så jag stannade på stan.

Det var alldeles lagom att gå till min kyrka på veckomässa vilket jag inte har varit på evigheter eftersom jag alltid tappar bort vilken dag det är. Idag ringde kyrkklockorna och påminde mig när jag endast var ett halvt kvarter ifrån, det var absolut meningen att jag skulle dit idag. Väl där ser jag att det är min favoritpräst som håller i mässan och jag blir så glad. Hon har varit mammaledig och jag har inte träffat henne sedan november även om vi har hörts via mail. Efter mässan ville jag gärna prata med henne och blir lite besviken när jag ser att hon går. Men hon gick inte iväg, hon hade bara gått avsides för att inte bli upptagen av någon annan. Jag börjar gråta när hon säger att hon har saknat mig och ger mig en jättekram. Hon är en sådan fin människa som man blir glad av bara att tänka på.

Det är många tårar som fälls men jag har nog en hel del att släppa ut. Det får pysa ut lite då och då, släpper jag ut allt på en gång är jag rädd att förlora förståndet!

När jag ändå är i närheten bestämmer jag mig för att gå till torget och köpa frukt, jag har ju blivit lite besatt av min fruktpress - det blir så otroligt gott! Lite svårt blev det dock, jag hade med cykeln och försökte balansera. Det blåste lite så tårarna bara sprutade, näsan rinner konstant, jag hade rivit upp ett nagelband som blödde och jag försökte att inte blöda ner. Samtidigt håller jag cykeln, väskan samt en näsduk. Det är ok att ögonen rinner men det ser ju äckligt ut när näsan börjar droppa! Phew, men jag kom hem med en massa gott i alla fall. Vindruvor, ananas, melon, kiwi, grapefrukt, apelsin, plommon samt nektariner. Tungt blev det men åh, så mycket gott det kommer att bli!

Men nästa gång räcker det inte med näsduk, jag får nog ta med ett badlakan. Eller så får jag köra med rånarluva som fångar upp det direkt, en rånarluva sydd i frotté kanske.

Känslor

Idag pratade jag med en gammal vän som jag inte pratat med på evigheter. Jag har känt henne länge men vi har inte haft så mycket kontakt på de senaste åren. Vi pratade om alternativ medicin.

Jag tror på något sätt att min kroniska värk, utmattningen, ätstörningen samt min cancer hör ihop. Enligt Rosenterapin kan känslor sätta sig i olika delar av kroppen och förorsaka problem. Jag har i alla år tryckt ner sorg, rädsla samt ilska efter olika trauman. Det är klart att kroppen tar skada till slut. Först försökte kroppen att vinka lite diskret för att få uppmärksamhet. Det gick inte, jag lyssnade inte. Kroppen försökte med en puff för att få mig att reagera men lönlöst, jag såg inte. Jag fick en lätt dask men jag kände inte det. Till slut laddade kroppen om och gav mig en riktig smocka! Jag hör, ser och känner. Jag är nere för räkning men inte golvad än.

Men jag befinner mig inte längre i en stor boll av nedtryckta känslor. Jag har arbetat och bearbetat dem en hel del. Jag är fortfarande kvar i det men mer som en korv än en boll, det är inte lika massivt, det tunnas ut. Min vän sade att hon hade läst artiklar om att cancer kan komma när känslor börjar lösas upp, det låter väldigt rimligt.

Oj, vad flummigt det låter. Men det känns viktigt, det känns stort, det känns meningsfullt.

Det har varit en lång dag, fylld med många tårar och jag är slut. Dags att ta på nattmössan och gå och lägga mig. Ja, jag har köpt en sådan. Den är grön med blåa Saab 96:or på och den funkar lika bra på dagen.

Bra samtal

Idag har varit en märklig dag, väldigt känslofylld!
Jag hade inte mardrömmar men det var väldigt segt att vakna idag igen. Det tog lång tid för mig att komma igång. Jag hade tid hos kuratorn 11 men hade tänkt ta blodprov innan samt promenera dit men det hann jag inte med.

Kuratorn jag har måste vara världens bästa, hon är så bra! Det var väldigt känslosamt och jobbigt och gråtigt men jag fick så bra bemötande. Haha, det gjorde nästan att jag grät ännu mer. Hon vill verkligen hjälpa mig och stödja mig, det känns verkligen bra.

Som väldigt infektionskänslig får jag gå före i blodtagarkön, de första gångerna var jag lite generad men nu gillar jag det. Tänk att man vänjer sig så snabbt vid att bli "bortskämd". Jag kanske kommer att förvänta mig extra vänlighet och att gå före i kön hädanefter!

Damen som tog provet idag hade ett kors på sig och jag frågade om hon troende vilket hon var. Vi hade ett fint samtal. Min tro har vacklat en smula de senaste månaderna. Ibland har jag haft tro på att detta ändå kommer att leda till något gott men emellanåt har jag haft svårt att förstå hur Gud kan överge mig. Flera bra samtal under dagen har fått mig att tänka tvärtom. Han har inte övergett mig, tvärtom bär han mig genom det svåra. Jag tror att han skickat dessa människor min väg för att visa mig det.

Idag känner jag mig väldigt älskad.

Lite bättre

Nu sover jag bättre. Jag har inte lika jobbiga mardrömmar och jag klarar av att vakna när jag vaknar, det är inte lika sirapigt!

Idag var jag ute på promenad, det var lite kallt men fint. Jag var glad jag hade mössa på mig. Jag önskar jag kunde sticka och virka, då hade jag gjort massor av goa sjalar och mössor och tröjor och vantar och handledsvärmare. Egentligen kan jag nog men jag klarar inte av att läsa beskrivningar, jag blir helt förvirrad. Och nu är inget bra tillfälle att börja.

Det blev lite shopping, bla en tunika som är lagom mjuk och lagom tjock och med precis lagom långa och lösa ärmar så att picc-linen får plats. Jag klarar inte av kläder som sitter åt nu, det blev även ett par vida jerseybyxor, jättesköna. Men jag får dåligt samvete av att handla. Dels har jag aldrig varit en storshoppare, dels är jag orolig för att jag tröstshoppar och jag bekymrar mig för miljön.

Den sista affären jag var inne i var jag tvungen att lämna. Plötsligt blev det lite för mycket och jag kände mig svimfärdig och kallsvettig. Jag hade pressat mig för mycket och fick gå hem och vila. Det blev ingen ansiktscreme idag. En av biverkningarna är att jag har fått extrem torr hud i ansiktet, det stramar och svider och den ser väldigt tunn ut. Jag var inne i hälsokostaffär för ett tag sedan och frågade ifall de hade något bra och expediten plockade fram ett gäng prover från Börlind. Hon tyckte nog synd om mig för jag fick massor! Jag har i alla fall provat dem några veckor och de är jättebra!

Det är dyrt att ha cancer. Inte nog med att jag måste köpa kläder som sitter löst och känns sköna, jag behöver köpa ansiktscremer för att jag inte skall få extra mycket cytorynkor! *s*

Ännu en jobbig dag

De senaste nätterna har jag sovit väldigt dåligt. Jag har haft feberyrseldrömmar och det är så läskigt. Det är extremt svårt att vakna ifrån dem, det är som sirap. Och även när jag väl vaknar fortsätter jag att drömma vidare när jag väl somnar om. Tänk en läskig dröm sådär 5 gånger om, halvt omöjlig att vakna ifrån. Det blir ingen bra vila och jag känner mig inte utsövd.

Idag är det annars inget speciellt dåligt med mig men jag känner mig väldigt hängig, ledsen, ensam och trött. Jag har ont och jag har dessutom fått missfärgning omkring icke-bröstet.

Hittills har min dåliga hälsa tagit ca 1/4 av mitt liv. Räcker inte det? Var det såhär mitt liv var meningen att bli?

Jag borde väl vara glad att jag har kommit så långt som till hälften av behandlingarna men just idag känns det som att det aldrig kommer att ta slut. Tiden som vanligtvis bara går snabbare och snabbare har på något märkligt sätt börjat sakna ned. Kan den inte stanna av när det är roliga saker som händer istället?

Lite bläigare dag

Jag var så lycklig igår att jag mådde så ok. Idag är jag inte riktigt lika lycklig. Har varit lite illamående nästan hela dagen. Inte så att jag känt att jag behövt göra nödutryckning men ändå alldeles tillräckligt så det har varit obehagligt hela dagen. Dessutom har jag haft ont i skelettet idag pga Neulastainjektionen (som är till för att stimulera tillväxten av vita blodkroppar), dock inte lika ont som jag har haft tidigare som tur är. De första gångerna förstod jag inte att det var pga medicinen för jag fick mest ont i mitt vänstra knä. Det har jag haft från och till sedan jag pajade menisk samt både korsbanden i det när jag var 18 så jag trodde det var knät som började krångla igen. Som tur var det inte det!

Jag läste ett foruminlägg precis. En kvinna som fick ett bra besked efter sin mammografi. Hon var givetvis jätteglad. Det var jag också efter första mammografin av min knöl. Andra gången ca 2 år efteråt var det cancer och nu är jag jätteglad de dagar jag inte kräker och klarar av att hålla mig upprätt. Nya ambitioner, värderingar, prioriteringar...

Mår helt ok idag!

Och jag är glad idag också! Än så länge mår jag helt ok! Trött är jag och jag mår illa när jag väntar för länge mellan att äta men annars är det helt ok och jag är så glad över det att jag nästan börjar gråta.

En liten tupplur tog jag idag. Kissarna undrar lite vad det är med mig och agerar plåster. De är så söta. Den stora kissen tycker inte om rött har vi kommit fram till. Jag sydde en puff i starka färger men den använde hon aldrig. Sambon sade något om att hon inte gärna sitter i röda soffan eller på andra ställen med starka färger. För att testa lade jag i en brun, riktigt mjuk och gosig fleecefilt och nu ligger hon i den jämt! Att katter kunde reagera så starkt på färger!

Men som tur är vill hon vara hos mig även när jag har rött på mig. Som idag, lilla plåstret. När jag sov och när jag satt i soffan och kollade TV och nu när jag bloggar. Jag avskyr vanligtvis att titta för mycket på TV men nu är den en ganska bra vän.

Även idag är jag sugen på att göra fruktjuice. Men jag vågar inte även om jag mår hyfsat. Frukterna får ligga till sig och fresta mig någon dag till.

Verkar jag förvirrad och hoppar bland ämnen? Jaa, det stämmer...och ändå är det egentligen ännu värre. Jag får skärpa mig ordentligt får att försöka göra mig förstådd.

Sista EC-behandlingen!

Det var en jobbig dag. Dels var jag väldigt trött efter att ha varit iväg och bytt picc-linen, röntgat och väntat på svaret och såg lilla bebisen och grät en stund. Dels kunde jag inte slappna av eller vila när jag väl kom hem, jag skulle ju iväg och på läskigheter dessutom. Men jag hade verkligen behövt vila!

En bra sak med att börja behandlingen klockan 3 är ju dock att jag hinner äta en ordentlig lunch och förhoppningsvis behålla den. Jag har fått lite mani på att göra goda fruktjuicer men visste inte om jag skulle våga dricka. Frukt är väldigt läskigt att kräka upp, det blir så surt och vidrigt! Men jag kunde inte låta bli och det blev en väldig mumsig variant (denna gången också!)

Lite innan 3 drog jag mig motvilligt dit, det var väldigt jobbigt. Det kändes konstigt när jag steg genom dörrarna, jag hade ju redan varit där idag! Jag fick träffa ytterligare en ny sköterska denna gången. Det var den tredje och jag kommer att få en ny även nästa gång. Det tycker jag inte om, jag vill ha kontinuitet. Om det är något som dyker upp som jag vill och behöver ringa och fråga om vill jag prata med någon som jag har förtroende för. Det hinner jag inte få vid ett sådant här kort möte. Och vem skall av dessa skall jag ringa?

Söt och rar och kunnig var hon dock. Men det blev ändå väldigt jobbigt. Jag var så fokuserad på alla frågor och det hon gjorde och det läskiga rubicinet hypnotiserar mig alltid med sin färg. Den färgen ser fantastisk läcker ut på jordgubbssaft, det passar inte lika bra här. Och bara tanken får mig att må illa. I alla fall, när hon var färdig med grejandet och gick ut såg jag en liten rundning om magen. Eller liten och liten, det var nog inte så långt kvar. Jag lyckades hålla mig tills hon gick med sedan började jag storgråta, usch, det kändes nästan lite grymt att skicka in en gravid kvinna. Jag vill inte bli påmind hela tiden att jag inte kommer att få uppleva det själv.

Behandlingen gick bra och jag lyckades prata till mig lite extra antiemetika eftersom jag brukar kräka så mycket på kvällen. Min läkare kom in och förhörde sig om biverkningar och hur jag mådde. Han är väldigt empatisk och bra och rackarns stilig också! Och där ligger man blek, eländig, skallig, enbröstad och ynklig. Inget flörtarämne direkt! *s*

Extrasprutan gjorde nog susen för jag kräktes bara en gång! Wee! Jag som var så rädd att denna dagen skulle sluta i en 8-timmarssession som förra gången och jag kände att jag verkligen inte skulle klara det. Jag är så glad!

Medicinmat

Jag handlade idag, bunkrade upp inför den närmsta veckan.
Chips, turkisk peppar, glass och blåbär.

Och ja, det är medicin.

Picc-line och bäbisar

Nu har jag varit iväg och fått insatt en ny picc-line eftersom den andra hade åkt ut för mycket. Det går inte att bara trycka in den igen utan man måste lägga in en ny. Sköterskorna är hur gulliga och duktiga som helst men jag tycker ändå det är jobbigt. Jag känner mig väldigt utlämnad och hjälplös när jag ligger där. Dessutom blir jag trött av att flänga hit och dit, det är otroligt dumt att de lade detta samma dag som jag skall få behandling. Med min utmattning i bakgrunden har jag inte så mycket ork redan som det är och jag hade behövt energin till kräksessionen ikväll om dagen följer tidigare mönster.

På väg ut från onkologen kom det in en kvinna med ett litet barn. Jag försökte men kunde inte hindra mig från att gå fram och hälsa på mamman och bäbisen, 3 månader och så fin. Jag grät när jag gick ut därifrån, jag kommer troligtvis aldrig att få uppleva moderskap. Jag kommer inte att få hålla min bäbis i famnen och snusa på honom eller henne. Just nu är det väldigt jobbigt att tänka på men just idag kan jag inte sörja. Jag behöver all min energi till behandlingen. Och det gör mig ännu mer ledsen.

Snart halvtid

Imorgon får jag min sista dos EC. Jag hoppas och ber att jag kommer att få en lugn omgång, att jag kommer att klara av det ungefär som förra gången. Det klarar jag.

Jag ser fram emot halvtidsvilan, det blir hela tre veckor istället för två. Jag hoppas att jag kan njuta riktigt ordentligt av det!

Men jag börjar bli riktigt orolig inför nästa omgång. Då skall jag få Taxotere. Jag har börjat läsa på, dålig idé. Taxotere har fruktansvärda biverkningar. Det kommer att bli tufft. Fast jag skall försöka att inte tänka på det, inte än. Det är ju ingen idé att oroa mig i förväg...lätt att skriva...svårare att leva efter.

En annan sak som oroar mig är bristen på känslomässigt stöd från min sambo. Det är svårt och det gör mig väldigt ledsen.

Blodprov och vänlighetsfunderingar

Idag var det så dags för blodprovstagningen inför cytostatikabehandlingen imorgon. Jag lade fram remissen så jag inte skulle glömma den och promenerade iväg. Precis när det blev mitt nummer inser jag att jag inte har pappret med mig! Har jag tappat det? Har jag glömt det? Visserligen bor jag nära sjukan men jag orkade bara inte gå hem! Men damen i receptionen föreslog att jag skulle gå till Onkologen och få en ny remiss. Vilket bra förslag och vilken tur att Onkologen ligger typ vägg i vägg! Jag fick snabbt och lätt en ny remiss. Det som tog tid var att jag började prata med några damer där som också har bröstcancer. Jag har inte träffat så många som är under pågående behandling, de flesta jag har pratat med har haft bröstcancer fast för länge sedan och de har bara pratat om hur bra det har gått. Jag vill kunna prata om skiten som är just nu! Hur mycket mina nära och kära än vill mig går det bara inte att förklara vissa saker. Och än en gång fick jag en komplimang för att jag passar i att vara skallig. Jag börjar bli misstänksam! Det är nästan för många gånger för att jag skall tro på det. De kanske säger så för att de tycker synd om mig!

Jag har funderat på hur jag tas emot av människor numera. Nu när jag är skallig syns det ju, en kvinna som är skallig har ju cancer - så tänker man. Så tänker jag också. Och då är man lite extra vänlig. Jag tycker iofs inte om när de tycker synd om mig (sådant märks) men vänligheten uppskattar jag. Varför är inte människor vänliga till vardags och till helt vanliga människor. Måste man se lite döende ut för att bli sedd? Kommer människor att återgå till stressad halvt om halvt ovänlighet när håret växer ut igen? Kommer folk att låta dörren gå igen framför näsan på mig framöver när jag inte ser "döende" ut?

Vägvisare

Jag brukar cykla när jag skall till sjukhuset. Varenda gång tänker jag att jag skall promenera så jag får lite luft men jag tappar alltid bort tiden och blir sen så jag får cykla med andan i halsen. Som tur är så bor jag så nära så jag brukar oftast hinna i tid ändå! Å ena sidan längtar jag vansinnigt mycket till att bo på landet. Å andra sidan är jag för tillfället tacksam att bo så nära sjukhuset, det tar bara drygt 5 minuter att cykla dit.

Igår var jag ute i lite god tid så jag kunde promenera dit. Eftersom det är lite svalare hade jag keps på mig, det är en lite puffigare modell så man ser inte att jag är skallig. Precis utanför sjukhusområdet kom en dam fram till mig och frågade om vägen. Jag har jättedåligt lokalsinne och vanligtvis svårt att orientera mig så jag kan peka ut rätt väderstreck men denna gången var det till min glädje en fråga som jag lätt kunde svara på. Efteråt funderade jag lite. På ett sätt blev jag förvånad att hon kom fram till just mig men jag kom att tänka på att jag ju hade keps på mig. För jag är säker på att hon inte hade frågat mig om hon hade sett att jag var skallig. Inte av någon elak orsak men människor är så rädda, dels för det okända och dels för att störa. Jag undrar om jag resonerade likadant tidigare, det är jag ganska säker på att jag gjorde. Jag är ju bara människa jag också.

Mitt öra bloppar

Mitt högra öra bloppar, mycket märkligt. Jag undrar om det är en bieffekt. En väldigt annorlunda och svårförstådd dock. Det har bloppat tidigare efter en cytostatika/antibiotikabehandling men aldrig innan dess. Jag kommer dock inte att berätta det för min onkolog för jag vill inte att han skall börja betrakta mig som konstig. *s*

Det är inte speciellt obehagligt, det gör inte ont eller så men jag hoppar liksom till varenda gång.

För övrigt är det mest roligt att säga.
Mitt öra bloppar.

En näsduk är inte alltid en näsduk

På väg nerför trapporna tappade jag min ena näsduk precis när en man kliver genom porten. För tillfället var näsduken ren, den var ännu inte dedikerad till ett ändamål. Jag blev så full i skratt för jag tänkte på gamla filmer där den söta, unga damen väldigt graciöst tappade sin lilla söta broderade spetsnäsduk framför den likaledes unga och stiliga mannen som givetvis plockade upp den till henne.

Min näsduk var ren men den var varken nätt eller spetsprydd, tvärtom var den en överdimensionerad manlig dito. Mannen jag mötte har nog inte sett samma filmer som jag gjorde för han plockade i alla fall inte upp den....eller så var han rädd för att den skulle vara alldeles snorig kanske, vad vet jag!

En vacker, liten sa kkanske hade blivit upplockad men den hade nog inte kunnat uppfylla sin funktion så bra. Praktisk och användbar kommer före söt och spetsprydd i alla fall under tiden jag är cancerpatient. Efter sista behandlingen kan det ju hända att jag köper lite nytt, eller kanske lär mig brodera! För om jag hamnar i en liknande situation får jag ju vara beredd!

Slemhinnor

I vänster ficka har jag tår-näsduk och i höger ficka har jag näs-näsduk samt cerat för att smörja in lilla nosen. Dessa blir väldigt flitigt använda. Både ögon och näsa rinner konstant, ibland är det rena kaskaderna. Det värsta är när jag är ute, vilken fors! Visserligen har mina ögon alltid runnit, de rinner när det är soligt, när det blåser, när det är kallt och även vid andra tillfällen! Även om det kunde vara jobbigt var det ändå hanterbart, det var några tårar här och där. Nu ser det ut som att jag ständigt storgråter! Det måste se ganska underligt ut när man möter mig utomhus.

Ena änden är det alltså rena störtfloden, i andra änden är det så snustorrt så papper fastnar.

Mina stackars slemhinnor, vad ni får lida.

Hjärnan på rätt plats

Prisa Gud!

Denna gången stängde inte hjärnan ner, jag är så lycklig. Jag har kunnat tänka precis hela tiden. Jag har förstått saker och ting, jag har både sett och hört! Jag har inte haft mina små krampryckningar och jag har varken haft ont i huden eller feberyrsel.

Men rädd var jag!
Jag vågade inte njuta av hjärnan fungerade för jag var hela tiden så rädd att den skulle stänga av! Ok, idag fungerar den men imorgon då? Den kanske lägger av då! Men det gjorde den inte, inte alls och jag är så lycklig! Det är nästan så att jag skulle kunna tänka mig att gå genom den sista behandlingen av EC-giftet. Men bara om det blir lika "lindrigt"! Jag kräker gärna 8 timmar i sträck om jag får behålla hjärnan och dess verksamhet. Jag behöver inte göra något, inte använda den till så mycket bara jag KAN göra det!

Jag försökte att vila den, jag läste inte, jag löste inte korsord eller sudoku, jag bläddrade bara lite i tidningar (jag fick ju min älskade Craft Stamper som jag läste från pärm till pärm) och jag försökte att inte föra för långa och krävande diskussioner. Det är iofs inte så svårt här hemma. Mina katter är väldigt givande och pratiga men vi brukar inte prata om samma saker, de verkar vara intresserade av helt andra ämnen än vad jag är. Och sambon pratar ju inte, inte med mig i alla fall. Han är ett stort stöd praktiskt sett, jag vet inte vad jag skulle gjort utan honom. Men samtal är inte hans starka sida, då föredrar jag nog nästan katterna. Undrar om han verkligen pratar med någon, alltså verkligen för en engagerad diskussion med åsikter. Och då menar jag inte om bilar. Jag måste vara väldigt krävande.

Kräktankar

Rostat bröd med jordgubbssylt är mycket godare på väg ner än på väg upp. Det var riktigt, riktigt vidrigt! Dessutom gör det riktigt ont med brödet för det blir ju lite hårt och river ordentligt! Apelsinjuice vet jag av gammal erfarenhet att det skall man absolut undvika om man riskerar att kräkas. Pannkaka är jobbigt att kräkas upp, det blir som en klump! Spagetti går ganska bra men köttfärssåsen är lite jobbig vilket förvånar mig, trodde nog det skulle vara lättare. Hmmm...som att jag har ägnat det en tanke tidigare!

Kött överhuvudtaget är såklart mer bastant och därmed kräver det mer. Blåbär trodde jag skulle vara lätt men det var riktigt räligt. Fast det kanske berodde på vad det var blandat med i magen, jag vet inte. Det är inte alltid lätt att urskilja! *s*
Så inför nästa omgång skall jag äta ordentligt innan behandlingen. Det kan jag göra eftersom jag inte skall vara där förrän 3, innan har det ju varit vid 11 vilket är en dum tid. Å andra sidan blir det 4 timmar senare och skall jag hålla på så länge som jag gjorde förra gången blir det inte mycket sovande. Men jag får kanske komma ihåg att be om extra superduperantiemetika! Och sedan får jag äta grönsaker, det borde väl vara lätt att kräkas upp. Eller bara ljust mesigt bröd utan något på eller till.

Tredje behandlingen

Usch, bara jag skriver ordet behandling mår jag illa igen.
Igår var det dags för den tredje omgången. Jag var riktigt, riktigt rädd när jag gick dit, väldigt orolig att jag kommer att bli lika dålig som förra gången.

Eftersom jag hade så mycket besvär av biverkningarna kommer min dos inte att höjas denna gången vilket jag var glad för. Samtidigt tänkte jag ändå lite att jag svek dem. Hopplösa duktiga flicka...

Jag fick en ny sköterska denna gången och hon var rasande duktig och effektiv. Hon presenterade sig säkert men jag uppfattade inte hennes namn. Jag var ju så övertygad om att det skulle vara en Jenny men efter halva tiden läste jag på hennes skylt och det stod något helt annat, vad paff jag blev! Skall jag nu behöva träffa ytterligare en nästa gång...eller skall jag fråga om jag får behålla denna.

Jag hade nästan lite förhoppningar om att jag skulle få gå hem utan behandling för min piccline hade glidit ut ganska mycket. Det var på håret men jag skulle få dagens behandling, sedan skickar de mig på röntgen för att se hur långt den har glidit ut. Den måste ligga i ett större kärl eftersom denna kombination av cytostatika är så vävnadsirriterande.

Herregud, bara jag skriver om det och nämner c-ordet så håller jag på att spy. Jag bör nog inte skriva om det när det är såhär. Jag fick rusa till spannen, den står här bredvid mig ifall...

Nej, det går inte. Jag avbryter här, kan inte skriva om det just nu.

Jag är rädd

Kvällar är obehagliga. För varje kväll jag går och lägger mig kommer jag allt närmare nästa cytostatikabehandling. Och för varje kväll blir jag mer och mer rädd inför vad som komma skall. Jag är livrädd att det kommer att bli lika jobbigt som förra gången. Det blir allt svårare att somna för tankarna snurrar bara. Jag gråter en stund innan jag somnar. Och allt detta när min sambo befinner sig i rummet bredvid vid sin dator. Han har ingen aning om hur stor min rädsla är. Jag vet inte om han inte vågar eller kanske inte orkar med det. Igår försökte jag prata om min rädsla. Jag grät en stund och han sade att han förstod. Sedan gick jag och lade mig och grät ytterligare en stund. Han satt kvar vid datorn.

Jag är också rädd för att denna behandlingen inte skall räcka. Tänk om jag går genom detta helvete och det inte är nog? Tänk om det sprider sig? Hur skall jag tackla det, kommer jag att orka eller kommer jag att ge upp? Tidigare har jag varit så inställd på att detta egentligen inte behövs eftersom jag inte har tumörceller kvar i kroppen men tänk om jag har fel...

Snurr och komplimang

Imorgon fyller min sambo år. Jag har väntat på att jag skall känna mig starkare och piggare samt att hjärnan skall fungera lite bättre igen. Men nu kunde jag inte vänta längre, jag var ju tvungen att gå ut och shoppa lite.

Jag har iofs aldrig haft bra lokalsinne men jag hittar ju vanligtvis runt i stan och på köpcentrum! Fast idag var det riktigt besvärligt! Jag var visserligen på ett köpcentrum jag inte brukar besöka men jag har ju varit där tidigare. Det var en mycket märklig känsla att inte riktigt kunna orientera mig, allting såg bara stort och främmande ut, det var riktigt obehagligt och ganska skrämmande faktiskt. Ju mer jag försökte desto svårare blev det. Skall jag vara så här förvirrad under hela cytoperioden tro? Usch, hoppas inte det!

Till slut fick jag gjort mina inköp i alla fall så jag fick komma hem. Idag blev jag extra glad när jag nådde dörren, här hittar jag i alla fall än så länge!

En komplimang fick jag förresten idag också. Jag var inom Noa Noa för att delta i en utlottning om ett presentkort. Eftersom det är min favoritaffär hoppas jag på stor tur! När jag lämnade lappen om mina uppgifter sade tjejen i kassan att hon kände igen mig och frågade om jag inte var där i somras och fyndade på rean. Öh, jo, shoppade jag så mycket tänkte jag... Men nä, hon kom bara ihåg mig. Jag berättade att jag var där förra veckan och köpte en petrolfärgad ljuvlig stickad klänning. Hon sade att den passade jag nog bra i för den går så bra ihop med färgen på mina ögon. Vi pratade mer om färger och jag sade att jag kanske blev blek utan hår. Jag klarar inte av att använda peruk så jag går "toppless" men hon sade att jag hade sådan utstrålning så jag var verkligen inte blek. Det var minsann inte dåligt med tanke på att jag inte har något hår och att både ögon och näsa rinner hela tiden och jag känner mig lite eländig. Jag får gå dit lite oftare om man får sådana fina komplimanger varenda gång! :-)

Utprovning av bröstprotes

Idag var dags för utprovning av en fusktutte. Jag var ganska glad för jag är riktigt trött på min vadd-dito. Den är iofs i ganska bra storlek men den är så lätt så den liksom rymmer emellanåt. Någon gång har jag fångat den nästan på väg ut ur urringningen eller uppe vid nyckelbenet. Dessutom halkar det runt så jag får rätta till det hela tiden. Jag har blivit så van att göra det så jag känner ofta efter om det sitter rätt och det kan ju se rätt roligt ut ute bland folk.

De flesta av mina besök på sjukan verkar vara vid 11 på förmiddagen. Det är ganska ok tid tycker jag. Inte för tidigt och inte för sent.

Jag vet inte vad jag förväntade mig men jag trodde nog att jag skulle komma dit och få testat några lösbröst och sedan hitta rätt och allt skulle gå på en halvtimme. Efter 1½ timme där var jag helt färdig och nästan bad om att få gå därifrån! Jag hade huvudvärk redan när jag kom vilket inte förbättrade saken. På och av med kläder och bh och bröstet och prova med tröja och fram och tillbaka. Jag fick sätta mig flera gånger för jag blev bara så yr.

Eftersom mitt ärr inte räknas som helt läkt än skall jag inte ha ett bröst som liksom sitter fast utan det är ett löst bröst som man lägger i en speciell ficka i en speciell bh. Så jag skulle inte bara prova ut ett bröst, jag skulle samtidigt prova ut bh:ar vilket var riktigt svårt. Det får inte vara med bygel heller eftersom det trycker för mycket dels på ärret över bröstet och dels lite i armhålan där jag har fått lymfkörtlar bortopererade. Så jag kan inte använda mina vanliga bh:ar längre, mina vanliga, dyra, bygelbh:ar som sitter såå bra! Jag tyckte inte att någon av de jag provade satt bra och till slut orkade jag inte längre. Antingen får jag komma tillbaka eller så får jag kolla i butiken jag brukar handla i. Visst är den mycket dyrare men det är värt det för att hitta ett plagg som sitter bra.

När jag kom hem var jag egentligen hungrig men jag orkade inte värma eller laga något. Jag tog en smörgås och sedan damp jag i sängen för att försöka sova eller vila en stund. Tänk att det kan vara så tröttande att prova bröst!!

Rätt tider idag

Idag vaknade jag av att lilla kissen trampade runt och var gosig. Det är inget dåligt sätt att vakna på. När jag är som värst inne i cytodimman orkar jag inte ens med katterna, jag tycker det är jobbigt när de vill ha uppmärksamhet. Det är ju för att jag inte mår bra men jag får så himla dåligt samvete för det och försöker gosa extra med dem emellan för att kompensera dem.

Idag var rätt dag för läkarbesök. Jag måste ha en av de bästa onkologerna. Han är väldigt rar, tar sig tid och verkar verkligen bry sig. Det var mest ett samtal om biverkningarna och det finns många! Jag hade med min långa lista och drog allt, tog tom upp mag/tarm-problemen. Innan jag gick dit tänkte jag att det vet jag inte om jag vill prata om, man pratar ju inte med vem som helst om sitt bajs! Men äsch, han har säkert hört värre saker, han är ju till för att hjälpa mig. Jag är ju faktiskt inte till besvär bara för att jag berättar som det är, det kanske är något jag kan lära mig...

Jag hade egentligen ringt återbud till kuratorn men jag tänkte att jag går dit och kollar om hon ändå har lite tid för mig. Det visade sig att telefonen hade krånglat så hon hade inte fått mitt meddelande. Tur i oturen så jag fick ett litet samtal ändå. Eller litet var det inte, jag fick en hel timme även fast jag var 20 minuter försenad.

Jag vet egentligen inte vad jag pratar om där, allt och inget. Det är nog mest att jag öser ur allting. Vi pratade om hur jag mådde i förra veckan, hur fruktansvärt eländig och ynklig jag var. Jag berättade att även om jag fortfarande mådde blörk så var samtalet med läkaren viktigt, det kändes bra att få berätta om hur det var och att någon lyssnade. Min sambo är rar men han är mer praktiskt stöd än emotionellt. I början när jag fick beskedet om bröstcancern var han till stort stöd och han lyssnade och tom pratade själv! Nu sitter han mest framför datorn igen. Jag vet att det är mycket för honom och att han gör mycket men jag blir ibland ändå besviken när jag behöver prata av mig.

Vi pratade om affirmationer, det är ett ämne som intresserar mig. Det kan nog vara svårt när jag är som sämst men annars tror jag på det även om jag inte direkt utövar det själv än. Även ämnet volontärarbete kom upp. Det är något jag har velat göra i många år men det har bara inte blivit av och sedan har jag varit sjuk länge. Det kanske är dags för det nu!

På väg hem från sjukan cyklade jag inom min favoritglassaffär och köpte en strut med tre kulor. Det var länge sedan jag kunde äta en sådan. Vad sägs om glass med smak av biscotti, cookies samt brownie. Märks det att jag gillar kakor? :-)

Idag är en bra dag, jag känner mig glad över att jag mår bra. Igår var sista dagen med antibiotika för denna gången. Jag kan röra på mig, jag kan äta och känna smak, jag kan tänka hyfsat och tom formulera mig förståligt. Jag ville inte cykla hem än så jag tog en tur inom biblioteket. Först tog jag en runda i parken och åt upp min glass, härligt med lite natur också. Bor man mitt i stan får man ta tillvara på parkerna som finns.

På bibblan tittade jag mest efter sunda matböcker, jag känner ett stort sug efter mat som är bra för mig. Absolut inte bantarmat (även om jag skulle kunna förlora några kilon) utan sund, hälsosam mat. Hittade en del böcker som såg mumsiga, bla några om juicer och smoothies, mumma!

Nu är jag trött och har huvudvärk, det var egentligen lite för mycket för mig under en dag. Jag hade behövt vila mig men det har jag så svårt för. Jag bäddade i alla fall rent så det blir extra skönt när jag väl lägger mig. Tyvärr inte manglat men det får gå ändå! :-)

Min goda vän M ringde. Jag var så trött att jag först inte tänkte svara men jag ville ju prata med henne och har inte svarat alls den senaste veckan så jag tog luren ändå. Jag känner mig tråkigt, det mesta jag pratar med mina nära och kära om är min cancer och min behandling. Visserligen blir det naturligt så men jag ser fram emot när kan prata om annat också, just nu finns det inte plats för annat, tyvärr.

En av de jobbigaste biverkningarna är att jag blir så matt och att hjärnan liksom stängs av. Minnet fungerar inte, uppmärksamhet, förståelse och tom syn och hörsel påverkas radikalt. Jag brukar bli ordentligt ynklig när jag har feber, minsta höjning gör mig jättedålig. Jag och M brukar prata om intellektualisering och att använda hjärnan mycket, vi gör det båda två... En anledning till att det blir så jobbigt när hjärnan stängs av (vid både feber och cyton) kan vara att jag är så van vid att förlita mig på den. Jag lyssnar inte så mycket på min kropp, tyvärr, jag tänker mest. Och kan jag inte tänka får jag panik som i tisdags när jag typ fick klaustrofobi av att befinna mig i mig själv där varken kropp eller hjärna fungerar. Det låter flummigt i skrift men det var en intressant tanke.

Jag tycker inte om att skriva kropp OCH hjärna för hjärnan är ju inget som existerar utanför kroppen, det är ju en del. Och min kropp behöver vila nu så jag stänger ner för idag.

Cytohjärna

Idag hade jag två tider att passa. Det var lite tajt med tid, den första var 10.30 och den andra 11.00 men jag tänkte att det kaaanske skulle gå.

Så vid 10.30 satt jag snällt och väntade på min läkare på Cytostatikamottagningen. Klockan gick och jag blev allt mer stressad eftersom jag inte skulle hinna med den andra tiden. Efter ca en kvart fattade jag lite misstankar och hivade upp almanackan. Visst stämde tiden...men inte dagen. Det var imorgon jag skulle dit.

Hur bra som helst tänkte jag för då hinner jag ju i tid till min andra punkt på dagen. Jag skulle få en bröstprotes. Tänk vad skönt att slippa det varma vaddeländet! Väl framme vid receptionen fick jag liknande tanke...hmmm...vilken dag var det nu jag skulle vara där! Tjejen i receptionen hittade mig inte så jag fick banka på dörren till Bröstmottagningen och där träffade jag på sköterskan som så snällt tömde mitt nyopererade bröst ett par gånger. Hon dirigerade mig till någon som kunde kolla och det visade sig att nää, det var inte heller idag. Det var också imorgon! Argh!

Jag som hade bokat tid med söta kuratorn imorgon. Nu har jag alltså tre tider att passa på tre ställen typ samtidigt.

Fast när jag ändå var där tänkte jag att jag letar upp damen i fråga för att se om hon kanske kan klämma in mig. Jag hittade henne men hon hann inte nu. Dock fick jag en tid redan på torsdag, det var bra!

Väl hemma fick jag ringa för att försöka boka om tiden med kuratorn. Egentligen vill jag träffa henne imorgon, får se om hon kanske kan ta emot mig fast lite senare.

Vad hjälper det att fixa med almanacka och ha allt tjusigt och organiserat när jag skriver in fel!?

Men jag kom ut en liten runda idag i alla fall! :-)

Dagens minus är att jag har haft huvudvärk precis hela dagen. Den blev bara värre och slutade som migrän. Tur det finns piller mot sådant. Nu är huvudvärken lite bättre, nu kan jag tänka lite i alla fall och då är det dags att gå att lägga mig.

Lägga mig så jag kommer iväg imorgon....igen.