Bäbisar och brus

Från och med gårdagen titulerar jag mig kattfarmor. Min lille prins har blivit pappa till sex stycken krulliga, ulliga pälsbollar. De bor några mil bort så jag har bara sett dem på bild men de är de givetvis de sötaste katterna som finns. Två blåtabby som pappa, en sköldpappa som mamman, två tigré och en svartvit. Tre flickor och tre pojkar för att vara riktigt jämställd.

Den söta mamman till ungarna är den kisse som Magne förlorade sin oskuld till. Tänk att det var så lätt för dem och så svårt för mig. Inte bara svårt utan ingenting, det bidde ingenting alls. Samtidigt som jag gläds över tillkomsten uppkommer tankar av min egen reproduktion, eller snarare bristen av den.

Häromdagen kände jag en vallning. Blir det lättare att hantera om jag kallar det för flickbrus. Ett gulligt ord på ett icke så gulligt tillstånd. Ikväll, mitt under körövningen slog det mig att det kanske är slutet. Eller är det början till slutet? Jag är enormt envis, jag har stark tro och studsar tillbaka vid svåra saker. Jag har vägrat att tro på det, jag har vägrat att inse att jag kommer att bli och förbli barnlös.

Där blir det stopp...det dimmar igen i både hjärna och ögon och jag kan varken se eller tänka...