Idag för tre år sedan började det. Cancertiden är indelad i flera perioder. Först och främst kom själva BESKEDET. Det datumet är givetvis etsat in i mitt minne. Men det finns fler speciella datum. Operationen givetvis, jag kan inte komma ihåg att jag har varit så rädd någon gång. Sedan fick jag några månaders någorlunda respit. Helt och hållet fri från sjukhuset var jag ju inte. Jag skulle göra en ohemult massa undersökningar och sätta in piccline och ta blodprover och säkert en del saker som jag tack och lov har glömt. Samtidigt kröp datumet närmare. Dagen med stort D då jag skulle starta cytostatikabehandlingen. Den 8:e augusti 2009. Jag kommer ihåg promenaden till sjukhuset. Det kändes så bisarrt att en sådan hemsk upplevelse skulle inledas med en enkel promenad. Jag stirrade stint på den röda vätskan genom från droppåsen, genom hela slangen och in i min kropp för att förgifta mig. Sedan flyter allt ihop. Och tur är nog det för jag hade aldrig klarat att hålla det minnet levande för upplevelsen efter den första omgången är nog det värsta jag har varit med om. Och jag är inte generös med att gradera när det gäller bästa och värsta saker. Ibland läser jag i tidningen där det står skrivet att en trivial händelse är det värsta någon har varit med om. Really? Nästa steg är ett stort hopp till avslutningen i november. Många händelser och mycket tankar och känslor på bara några få månader.
Och nu har det gått hela tre år.
Jag är så oerhört, innerligt tacksam över var jag befinner mig idag. Både vad gäller den geografiska, fysiska och mentala sidan.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar