Maarits rabarberkaka

Häromdagen blev jag bjuden på en mäkta god rabarberkaka. Den var så god att när de första rabarberna hittade hem igår ville jag att de skulle omvandlas till just denna läckerhet. Jag fick receptet och vi skulle sätta igång med baket.

Maarits rabarbetkaka (den hette inte så men nu gör den det!)
400 g rabarber
150 g smält smör
2 dl socker
1 tsk vaniljsocker
3 dl mjöl
2 tsk bakpulver
6 äggulor
1 dl mjölk

Maräng
6 äggvitor
3 dl socker
1 tsk mald kardemumma

Vid inventering av kylskåpet fann jag dock att äggen endast uppkom till 3 i antal varpå ett beslut togs att kakreceptet skulle halveras. Eftersom bitarna uppskattades till 35 bedömde vi att vi skulle bli hur nöjda som helst med 17.5 att dela på, dvs 8.75 portioner per man. Det kan man väl vara nöjd med?

Rabarber skalades och skars i småbitar och smör smältes.
Precis när jag skulle hälla i sockret inser jag att jag har smält smör till hela kakan så jag fick hälla av halva innan jag blandade i de torra ingredienserna som jag för övrigt inte hade några problem att beräkna. När allt var ihoprört blev jag lite förvånad (och missnöjd) för det är så lite smet! Den stora formen som jag hade smörat fick läggas undan och en mindre form tagas fram och smöras. Missnöjet kommer sig av att är det för lite smet blir det så lite att slicka rent! Jag häller i smeten i formen och lägger i rabarberna. När jag hade kommit halvvägs hade jag fyllt hela kakan och det var som sagt mycket rabarber kvar. Jag tar bara hälften tänkte jag. Det var ganska bra tänkt eftersom den uppmätta vikten var baserat på receptet i grundform, vi hade alltså glömt att halvera än en gång. När jag ändå ganska nöjd blickar mot ugnen och kakformen ser jag mjölkpaketet i periferin. Skit också, jag hade glömt att hälla i mjölken! Jag försökte plocka bort några rabarberbitar men smeten fastnade ju där. Det skall ju ändå blandas tänkte jag och hällde resolut mjölken över hela blandningen och geggade runt till det var någorlunda jämt. Sambon tog kommandot över kardemumman och marängsmeten. Bunken var ren och torr när äggvitan, sockret och kardemumman hälldes i. Jag vet att maräng kan vara känslig och bör hanteras med varsam hand och frågade ifall inte kardemumman skulle väntat till sist. Det spelar nog ingen roll säger min kockpartner och börjar vispa...och han vispar och vispar... länge! Till slut får vi inse att det inte blir mer marängigt än så och hällser över smeten. Det såg fint ut, precis som om allt hade varit gjort precis enligt receptet! Åh, förresten, vi råkade visst ta dubbel mängd kardemumma också, vi glömde visst att halvera.

Men rackarns god blev kakan i alla fall!