Borta

I dagens postgång fick jag en kallelse för kontroll på onkologen. Jag tror det blir lite körigt att klämma in det det datumet jag hade fått tid eftersom det är min flyttdag varpå jag ringde för att ändra tiden. Jag har fått träffa nya läkare nästan varje gång så jag frågade hur det kom sig att jag inte hade stött på min behandlande läkare under hela denna tiden. Då får jag beskedet att både min läkare samt överläkaren (som jag har träffat mycket) har slutat.

Jag blev helt chockad och jag är förvånad över min reaktion. Jag känner mig helt skakig och gråtfärdig. En absurd tanke kom upp - varför har han inte berättat det för mig? Hmmm...varför skulle han? Jag har inte behövt honom under denna tiden och jag hoppas (nej, vet) att jag aldrig kommer att behöva honom igen. Men det var ändå en trygghet att jag visste att han fanns på plats, tillgänglig. Även om jag fick träffa olika läkare varje gång på kontrollerna hade jag åtminstone i tankarna en och samma läkare. Nu är han borta.

Utan honom var det stor risk att jag hade avbrutit cytostatikabehandlingen efter första omgången. Jag mådde så fruktansvärt dåligt att jag hellre tog riskerna än fortsatte med behandlingen. Han talade mig tillrätta. Med värme och vänlighet tog han sig tid, säkert en timme för att ge mig stöd. Jag gillade inte hur nonchalant han var över barnfrågan men för övrigt var han väldigt bra.

Nu känns det som att jag står helt ensam i detta. Jag vet att det inte är så och jag mår ju mycket bättre så jag behöver inte speciellt mycket stöd men lite (mycket) rädsla dyker allt upp.