PICC-line

4/8
Ruskigt tidiga 8.00 skulle jag vara på plats. Egentligen är det inte så tidigt, det var faktiskt inte ens ruskigt men jag fick gå upp lite tidigare än vad jag vanligtvis gör.

Jag har lärt mig ett nytt språk - bröstcancervårdspråket. Oj, så många ord och beteckningar och förkortningar och faktatermer det finns. Idag är det dags för PICC-line.

En Picc-line är en tunn silikonkateter inlagd via en kanyl i ett större blodkärl i armvecket med kateterspetsen strax ovanför hjärtats högra förmak. Fördelen med att ha en Picc-line är att patienten slipper obehaget som kan uppstå i samband med återkommande kanylinsättningar och kärlretande läkemedel i de ytliga blodkärlen.

Jag blev väl omhändertagen av piccline-sköterskan, hon var både duktig och rar. Hon förklarade hur allt skulle gå till, det tyckte jag om. Vet jag vad som skall hända är jag mindre orolig.
Hon packade in både mig och sig själv i sterila skynken. Sedan petade hon med hjälp av ultraljud in en ca halvmeter lång silikonslang i en ven på min överarm. Och det gjorde hon med bravur, det kändes knappt någonting! Men mitt i allt blev det ändå jobbigt, jag märkte med förvåning hur tårarna bara började rinna. Jag tror att det delvis var att verkligheten börjar komma ifatt mig. Bidragande var nog också att jag började tänka på annan användning av ultraljudet - jag tänkte på att jag kanske aldrig kommer att kunna titta på ett eget barn på en sådan.

Jag har svårt att gråta inför människor, jag har svårt att visa detta. Men jag kunde inte göra något, jag kunde bara ligga där och gråta. Och det kanske egentligen var det bästa. Sköterskorna var underbara. De tog det så naturligt och självklart. Det var en extra sköterska därinne som assistent och hon strök mig på pannan och på håret. Lilla vän sade hon vänligt och sedan tog hon papper och duttade bort tårarna med. Det var nog det bästa bemötandet jag kunde få. Jag fick lov att vara i sorgen en stund, helt självklart och naturligt. Och på detta sätt hjälpte de mig genom det och det blev varken stort eller långvarigt. Jag är inte van vid sådant, jag känner mig väldigt rörd när jag tänker på det.

Efter PICC-line insättningen skulle detta kontrolleras med röntgen. Det var en dryg timmes väntetid och jag strosade runt lite. Jag var bland annat inom Apoteket och jag är glad att det finns högkostnadsskydd. Jag har redan betalat så mycket för medicin denna perioden att jag istället för ca 2000 fick betala 74 riksdaler för mina piller. Himla bra!

Som vanligt i vänterum kastar jag mig över närmsta tidning och började läsa. Precis innan jag blev uppropad hann jag skymta en stor artikel om en gammal kollega till mig. Lite diskret smusslade jag med den för att läsa den ordentligt senare!

Själva röngendelen gick snabbt, väldigt snabbt. Det tog längre tid att klä av mig än att ta bilden!
Inför behandlingsstarten skulle lungorna också röntgas. Anledningen till detta har jag säkert fått höra men det är heller inget jag har lyckats lägga på minnet. I vanliga fall brukar jag se till att ha stenkoll på vad för undersökningar jag skall göra, och varför men nu är det som att min hjärna är överfull. Jag orkar inte ha koll och minnet klarar inte av det.

Både lungorna och PICC-linens placering såg väldigt bra ut och jag blev utsläppt från Onkologen. Dock bara för en timme, sedan skulle jag tillbaka och träffa en kurator. Jag har alltså blivit överförd från Bröstmottagningens kurator till Onkologens kurator. Det är minsann mycket att stå i! Vilket jobb det är att ha bröstcancer och så många människor jag får träffa hela tiden! Fast i detta fallet är jag glad för det var en fantastisk kurator. Väldigt rar och omtänksam och mänsklig. Märkligt att det i en värld full av människor kan vara svårt att hitta mänskliga individer! Jag har noterat att det speciellt i sjukvården vimlar av människor som gömmer sig bakom sin profession och tappar sin medmänsklighet. Jag fullkomligt avskyr att bli betraktad som en diagnos eller ett fall, jag är ju fortfarande Inger, hur kan de glömma det? Många glömmer inte bara bort människan bakom patienten, de glömmer bort sig själva också. Eller de kanske döljer sig bakom sitt arbete, lägger på en mask för att inte komma för nära...