7/8 Första cytostatikabehandlingen

Första cytostatikabehandlingen...
Jag var lite orolig för att träffa syster U efter samtalet för någon vecka sedan. Om man behöver prata med cytostatikamottagningen pratar man in ett meddelande på telefonsvararen och så blir man sedan uppringd. Efter meddelandet hade jag tydligen inte tryckt av telefonen ordentligt så jag tog kanske upp 20 sekunder exta innan jag upptäckte det.När jag blir uppringd blir jag riktigt utskälld för att jag tagit upp tid och nu kunde de inte höra de andra meddelanden och blabla. What the!? Det var ju liksom inte så att det var meningen eller att jag gjorde det för att jäklas!

Anledningen till att jag ringde var att jag var osäker på en tid men när syster U skulle kolla upp det hittade hon inte mig! När hon väl gjorde det stod det fel namn. Jag blev faktiskt lite rädd...har de inte bättre koll vet jag inte om jag vågar gå dit...Men när jag sade så skrattade hon bara och det var verkligen fel reaktion tyckte jag. Man skrattar inte!!

Syster U såg ut som en häxa. Jag menar inte det på något elakt vis men hon påminde mig verkligen om den elaka damen i exempelvis Hans och Greta. Inte för att hon var ful, det var hon inte men hon såg ändå ut som en häxa.

Om jag upplever att jag har blivit orättvist behandlad reagerar jag som en igelkott med taggarna utåt. Stackars syster U försökte säkert att nå mig men jag var liksom avstängd. Dels tänkte jag på samtalet där hon hade skrattat åt mig och dels var jag orolig inför cytostarten. Men hon var duktig på sitt jobb. Det medicinska i alla fall. Jag var inte helt nöjd med informationen jag fick men det förstod jag inte förrän senare när det dök upp frågetecken.

Jag hade varit så orolig för hur jag skulle reagera när de första dropparna skulle nå mig och droppa in i min kropp. Jag vet inte om det var medvetet men syster U uppehöll mig med prat och grejer så jag kunde inte koncentrera mig och missade således de allra första dropparna. Det var bra.

Min sambo var med mig och vi satt och läste mest hela tiden, det tog ca 3 timmar och var långtråkigt. Före cytostatikadroppet fick jag antiemetika, dels kortison och dels något annat. Fy vad äckligt när kortisonet började verka. Jag fick liksom ont i näsan och jag fick värmevallningar så jag höll på att få panik, usch och fy!

Vi var färdiga vid 5 och gick hem. Redan vid 7 började jag må illa men samtidigt var jag panikhungrig av kortisonet vilket var en fruktansvärd kombination! Vid halvtio kräkte jag första gången. Jag var lite rädd att det skulle fortsätta så under natten men det blev bara två gånger till under natten. På grund av kortisonet låg jag vaken länge, länge. Blä.