Idag skulle jag lägga om min piccline så jag cyklade till min VC där jag är listad. Jag hade egentligen tänkt promenera men jag var virrig och tappade bort tiden så jag fick cykla - snabbt. Väl framme fick jag vila en stund för jag var ganska färdig.
Jag var inte nöjd med det sterila arbetet förra gången när jag fick min piccline omlagd men idag var det ännu värre. Jag hade jämförelsevis varit nöjd med förra gångens insats. Det behöver ju inte vara jättesterilt men man kan ju åtminstone försöka hålla det så rent man kan!
Precis innan jag cyklade iväg ringde en kompis och frågade om hon kunde komma inom en liten stund. Egentligen kände jag att jag inte orkade men jag ville ju träffa henne så jag sade ok. För att ha något att bjuda på svängde jag inom ett bageri. Ögonen ville ha mer än magen egentligen mäktar med märkte jag när jag tog mig hem med överfull påse.
Min goda vän kom hit och hade med sig en försenad födelsedagspresent till mig. En vacker sjal, hon hade stickat en sjal till mig!! Jag började nästan gråta, det var så gulligt och den var så himla fin! Jag älskar sjalar!
Trots att hon inte var här så länge blev jag helt utmattad. Jag var tvungen att gå ner till Apoteket för det hade jag glömt tidigare. På darriga ben gick jag ner och hämtade ut mer antibiotika. Ibland är det rackarns bra att bo centralt och nära allt!
Hem och lade mig...
Och pang till min förskräckelse kom jag på att jag, skit också, skulle tagit blodprov i förmiddags! Hade jag gjort det samtidigt som jag var ute hade jag varit trött men det hade ändå funkat. Nu kände jag mig som överkörd av en traktor men jag var ändå tvungen att cykla iväg. Åh, fy alltså!
Precis när jag låste cykeln ringde telefonen, det var cytostatikamottagningen som påminde mig om provtagningen. Jag var helt slut, matt och darrig. Jag hör inte henne så bra, jag hörde inte ens vem av forskningssköterskorna det var. Hon pratade om att jag var så infektionskänslig och skulle komma in direkt för provtagning, jag skulle inte sitta i väntrummet för länge. När jag kommer in så är det ett barn som gallskriker och i min darriga förvirring blev jag nog lite uppskrämd av vad hon sade. När jag pratar med damen i informationen blev det lite förveckling och vi börjar höja rösterna mot varandra. Usch, vad jag mådde dåligt. Jag var helt gråtfärdig!
Som tur var fick jag träffa en väldigt bra provtagare, det kändes knappt alls. Annars hade jag nog brutit ihop totalt! När jag väl gick ut hade jag så lugnat mig en smula och gick fram till damen i informationen för att be om ursäkt. Hon gjorde likadant och det kändes så bra. Jag var tvär för jag mådde så dåligt och hon hade precis haft ett besvärligt ärende innan mig. Tänk vad lite som kan krävas för att det skall bli så. Jag är glad jag gick tillbaka och redde ut det. Nu kunde jag släppa det, annars hade jag nog varit ledsen ett tag. Lite glad och stolt över mig själv där mitt i eländet! :-)
Hem och damp i säng, försökte vila!
måndag 31 augusti 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar