30/7
Var på mitt sista samtal med kuratorn på Bröstmottagningen. Och nu när jag en dryg vecka efteråt skriver in det har jag inte minsta minne av vad vi pratade om. Hur konstigt är inte det!?
Tiden beter sig underligt numera.
Samtidigt som det känns som att jag liksom alltid har haft bröstcancer är det som att allting var i förra veckan - det var ju inte så länge sedan det hände...men tiden går ändå.
Och hur kan tiden gå när den samtidigt står still? För mig har den på ett sätt stannat men för alla andra går den fortfarande. Hur kan världen fortfarande gå runt och fortsätta när det är helt stopp för mig?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar