Trädgårdskraft?

Igår var jag på möte med AF tillsammans med något som heter skånsk trädgårdskraft och ligger i vackra Alnarp. Busstiderna gav mig två alternativ: antingen komma 5 minuter för sent eller stå utanför och vänta i 30 minuter med en ynklig förkylning. Givetvis valde jag det förstnämnda.

Där möttes jag av handläggaren samt TRE stycken från skånsk trädgårdskraft minsann, ett riktigt mottagande. Jag brukar bli lite halvt på dåligt humör varje gång jag träffar AF numera men jag försökte mota bort det.

De andra TRE var väldigt trevliga och speciellt en av dem gillade jag extra mycket. Jag har lustigt nog varit flera gånger i deras byggnad som då var ett bokcafé. Många frågor och mycket information. Det blev ganska intensivt och jag kände hur jag började vissna. När jag visades runt i trädgården pratade trädgårdsmänniskan non stop och berättade om ALLT de skulle göra. Jag försökte med kroppsspråket visa att det var lite för mycket men hon fattade inte alls. Hade hon gett mig en möjlighet hade jag försökt att säga det men det hade krävt för mycket. Det låter konstigt, det är svårt att förklara hur plötsligt man kan vissna.

Vackert hus och trädgård men mycket folk!! De hade tydligen inte bara vissna människor som jag där utan även en grupp från Fas 3 som var i gång för fullt.

Väldigt mycket var bra men tre saker oroar mig en smula:
- Bussresan kan vara jobbig men ljud omkring mig som gör mig trött redan innan jag ens är på plats.
- Jag behöver köpa bussmånadskort och from denna månaden har jag fått min ersättning sänkt . Trädgårdsmänniskan föreslog att jag skulle cykla de fyra milen fram och tillbaka. Jaha?
- Mängden människor omkring mig.

Den första och sista punkten kan gå att överkomma. Mittenpunkten kan jag klara genom att lägga ännu ett tyngre ekonomiskt lass på sambon som redan idag är stort. Det är vidrigt att vara så beroende av någon.

Det naturliga hade ju varit att diskutera genom detta med min handläggare men vad skulle det tjäna till? Det kommer jag inte att göra. Jag får ta mig en funderare själv men jag vill ju gärna komma igång. Jag vet ju inte hur det går om jag inte provar.

Idag ringde jag till handläggarens chef för att se hur det går med "återöverlämningen" av mig till min gamla handläggare. Hon visste att vi var där igår och verkade tycka att det var en bra lösning av "problemet" men det tycker ju inte jag. Hon sade att jag försätter henne i en svår situation. Jaha. So be it. Men hon var väldigt trevlig och sade inte detta på något otrevligt sätt eller ton.

Till skillnad från sköterskan jag pratade med på plastiken. Jag var där för tre månader sedan och träffade en plastikkirurg som jag inte var så imponerad av. När jag hörde henne läsa upp vad han hade skrivit om mötet med mig inser jag att han totalt hade missuppfattat mig. Jag försökte förklara för henne men hon lyssnade helt enkelt inte och dessutom avbröt hon mig. Vad är det med människor? Varför kan man inte låta andra tala till punkt? Riktigt otrevlig var hon och till slut tröttnade jag. Gör vad du vill. Så jag kommer att behöva träffa honom en gång till om ungefär en månad. Jag fattade inte riktigt varför men eftersom han var positivt inställd till en DIEP (magtutte) och Malmö egentligen har som policy att icke strålade skall få expanderprotes (silikoninlägg) så går jag dit. Han skall få en chans till. Det kommer att ta ungefär ett år innan jag opereras men det gör mig inget. Jo, värkmässigt är det ju inte bra. Axeln kan ju hinna bli sämre. Men mentalt är jag verkligen inte beredd nu. Det var en sådan skrämmande upplevelse sist, speciellt med felmedicineringen att jag är fullständigt livrädd och det kanske tar ett år till innan jag har bearbetat det.