"Du ser strålande ut" fick jag höra idag.
Jag blev väldigt förvånad.
Hur - tänkte jag.
Hur kan utsidan visa på något så diametralt motsatt från hur jag känner mig?
Hur kan trötthet, värk i stort sett hela kroppen och sorg samt oro inte synas lika starkt som det känns? Vart tar allt det vägen just i den stund jag ser strålande ut? Har jag knycklat ihop det till en boll i magen? Finns det någonstans i en liten vrå i hjärnan? Är det överhuvudtaget inom mig just då eller lyckades jag slänga ut det en stund? Försökte jag överhuvudtaget dölja det?
Ja, det gjorde jag.
Men jag var inte ens medveten om det i den stunden.
Min vana trogen stoppade jag undan oro, rädsla och sorg för att visa något annat utåt. Inte vill jag riskera att vara jobbig och besvärlig. För visst kommer folk att tröttna på mig då!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Vet hur det känns. Jag hör ofta samma sak och undrar samma sak. Ser dom inte att man mår dåligt? Nej, vi är nog vackra och har utstrålning trots det onda. Bara att tacka och ta emot...
SvaraRaderaKram
Fick höra något liknande igår, av en ssk på vårdcentralen som jag träffat några gånger. "Å, vad du ser pigg ut!" Jo, eller hur... jag har aldrig varit så sliten och nere som jag är nu... Men det är ju trevligt att veta att man kan dölja det.
SvaraRaderaKram
Känner igen.
SvaraRaderaKanske vi har nåt i våra ögon som ger utstrålning gm det vi gått igenom.
Trots allt.
Varm stor kram!
Tänker på dig mer ofta än du kan ana;-)
Tack för era kommnentarer, det gör mycket.
SvaraRaderaJag tänker på dig också Fighter. Hade tänkt att jag skulle ringa en dag men det har varit tungt och eländigt och sådan vill jag ju inte vara när jag ringer dig!
Kramar