Skäms

Jag börjar tappa hoppet inför min arbetsframtid. I den här takten lär ingenting hända före min pension. Och då är det så dags...

Jag känner mig verkligen som om jag vore i en fälla. Det enda påverkar det andra och jag kan inte komma ur.

Skall det vara så omöjligt att komma tillbaka till arbete? Jag börjar verkligen undra hur det är ställt med samhället där man slänger bort ungdom, begåvning och arbetskraft på detta viset. En del sjukskrivning behövde jag absolut men detta har dragits ut in absurdum. Och ju mer jag får kämpa desto sämre blir jag. För jag har inte den kraften.

Jag vill inte lägga min energi på att få lov att få börja arbetsträna och få rimlig ersättning. Hade det inte varit mer rimligt att lägga orken på den faktiska arbetsträningen?

Imorgon skall jag och min odugliga handläggare träffas på ett ställe där jag kanske kan få börja. Men det finns inget avtal än och med tanke på hur hon är skulle hon säkert kunna sjabbla bort alltihop. Det låter riktigt bra men jag oroar mig för att jag behöver åka buss dit och att jag behöver bekosta månadskortet. Det tär på min energi och det tär på min ekonomi som börjat jämra sig högt.

Och jag skäms.
Jag skäms för mina sjukdomar. Jag skäms för att jag har varit sjukskriven så länge. Jag skäms för att jag har blivit överförd till AF. Jag skäms för att jag har så dålig ekonomi. Jag skäms för att jag verkar vara för jobbig för att få hjälp.

Det är svårt att fortsätta vara positiv när snaran dras åt.