Ett av mina tidigare inlägg om aktiviteten var skrivet i affekt och inte lite heller. Det riktigt osade svavel och borst. Och ilskan fortsatte att härja i min kropp under hela den dagen.
Men sedan lugnade jag ju mig. Det var bra...samt välbehövligt! Haha.
Och jag är övertygad om att mitt blogginlägg var en betydande orsak till det. Jag behöver få ur mig skiten. Vare sig det är ilska eller sorg.
Likadant var det en gång när jag skrev om ljudmattan här där jag bor och hur jobbigt det var. Fast där gick det snabbare. Direkt efteråt när jag läste det började jag skratta åt mig själv och hur fruktansvärt arg jag var. Dessutom på något som jag inte ens kan påverka, onödigt att slösa energi på det.
Om jag lyckas få ur mig det så kommer jag varvet runt. Då kan jag tänka, fundera, resonera och lära mig av det. Annars fastnar jag och harvar kvar i det.
Jag borde bo i skogen så kunde jag vråla ut både värk, sorg och ilska!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar