Intryck och avtryck

Jag skrev något om en glädjeforskare och bröstcancerdrabbad för några dagar sedan. Det var ett program på TV om lycka. Jag tror det var från UR, där sänds många intressanta program tycker jag.

Kvinnan som blev intervjuad pratade om den lyckohysteri som finns runt bröstcancern. Inte enbart denna form men eftersom den är så vanlig och glorifierad syns det tydligt. Och så är det den som är mest synlig för mina ögon såklart. Man skall vara så tacksam över vad man har lärt sig och man skall se livet så annorlunda och man skall få ett helt annat livstempo och allt skall bli så lyckligt och lyckat. Hon var en vanlig tant och inte det minsta glättig, tvärtom. Det var ganska skönt med en vanlig människa, lite surmulen som man är ibland.

Jag HAR iofs lärt mig mycket av min cancer. Den HAR ändrat på en hel del till det bättre.
Men...det mesta är ändå till det sämre, åtminstone det som är synligt och det som är mest kännbart i min kropp. Jag stiger upp och lägger mig varje dag till plågor, fötterna är riktigt hemska. På morgonen stapplar jag upp, jag kan knappt stå på benen för dem bär mig inte riktigt. På kvällarna kvider jag av den aktivitet som pågår i fötterna. Om det ändå hade varit av det slag som barn har som gör att de hoppar, skuttar och springer fram. Jag är trött, jag har värk, jag är ständigt på gränsen till vad som är för mycket.

Varför pratas det aldrig om sådant? Alla fantastiska bröstcanceröverlevare som är så tacksamma - har de glömt allt? Har kroppen glömt allt och är helt läkt igen? Det tror jag inte den blir på många, många år om den ärligt talat någonsin blir det. Jag tror inte min blir det och dessa ord får mig sittandes här med tårar i ögonen. Jag hade så stora förhoppningar, jag hade så stora möjligheter och mycket vilja. Nu vet jag inte hur det kommer att bli. Jag kommer att kämpa för att komma så långt som jag kan dock.

Ett annat intryck och avtryck gör en bok jag håller på att läsa. Eller en av dem, märkligt nog läser jag tre samtidigt. Nej, förresten, jag har nog en fjärde någonstans. Det låter ju som att jag är igång och klar men när en bok blir för mycket (av någon anledning läser jag ofta fackböcker) så börjar jag läsa en lite lättare. Under flera år när min utmattning var som sämst klarade jag inte alls av att läsa, tom att läsa texten på TV var för svårt. Jag är så otroligt glad att jag fått tillbaka möjligheten till text.

Tillbaka till boken som handlar om stroke. Varför en sådan bok kan man tänka? Min svärfar fick en stroke för några år sedan men det är nog inte den största anledningen. Författaren till boken är hjärnforskare och fick själv en stroke vid 37 års ålder. Det är väldigt intressant att följa hennes upplevelser och väg beskrivet med utgångspunkt från vetenskapen och biologin. Jag som vill veta allt om orsak och verkan och hur och varför läser hellre en sådan bok än en med enbart upplevelser.

Det som fascinerar mig mest är hur sårbar hjärnan är. Jag har läst lite om hjärnan, dels i min grundutbildning och dels i en neuropsykologikurs. Där fick jag teorin men i boken får jag som sagt både teori och upplevelser förklarat tillsammans. Författaren beskriver hur hon börjar träna hjärnan direkt när hon vaknar men hur ofattbart lättuttröttad den är. I början klarade hon knappt att göra eller tänka något och hon fick ta långa tupplurar mellan varje sak. Det är ofattbart att tappa så mycket, att inte kunna följa med i ett samtal. Inte bara varje steg tog energi, varje försök till något tog energi, varje tanke på det tog energi.

Hon tittade inte på TV, hade inte på radio, träffade ingen i början för att få minsta möjliga stimuli så att hjärnan skulle kunna jobba med det viktigaste. Sömnen blir otroligt viktig då också. Hjärnan är så överbelastad av sinnesintryck att den inte kunde behandla all information. Sömn blir ju en paus från de flesta yttre stimulin där de samtidigt bearbetas.

Hon var tvungen att antingen välja fysiska eller kognitiva ansträngningar åt gången eftersom båda tröttade ut henne. Det är extremt viktigt att träna kognitionen för att upprätthålla nervkopplingar. Om de inte används försvinner kopplingarna. Författaren beskriver hur det är att försöka hålla något i minnet och jämställer det med att försöka prata med någon på en väldigt dålig och sprakig mobillinje. Man tappar bort varandra hela tiden.

Det jag tänker på när jag läser detta är att det är mycket som ändå är likt i kroppen. En stroke är ju något fruktansvärt och det kan ge upphov till otroliga svårigheter. Men jag tänker ändå att en stroke påminner om andra saker och sjukdomar som kroppen utsatts för.

Hjärnan är känslig, det går att trötta ut den. Att ständigt vara på högvarv och ta in information precis hela tiden stressar den. Hjärnan blir sjuk och stresshormonet kortisol skadar hela kroppen och hjärnan. En cytostatikabehandling går inte att jämföra med en stroke. Men cyton påverkar ändå hjärnan, det är ett gift och det når även till hjärnan. Vet vi egentligen hur den påverkas av detta? Kognitiva problem med minnes- och koncentrationssvårigheter ses inom onkologin som psykiska problem och även nedstämdhet. Men jag skulle vilja säga att det i allra högsta grad är biologiskt. Hjärnan sitter väl i kroppen? Hjärnan har blivit påverkat av cyton. Hur skulle den INTE kunna bli det, precis hela resten av kroppen blir ju påverkat av giftet som de injicerar i vårt blod. Att skicka vidare någon till en terapeut är helt galet. Det handlar om biologi. Hela kroppen är i obalans, hela kroppen är förgiftad. Nu skall den försöka läka men det tar tid. Med den otroliga påfrestning som kroppen har tvingats leva med under lång tid är den riktigt, riktigt sliten. Jämför med när du har influensa. Du är snurrig i huvudet, yrar kanske, och du är sannerligen inte glad. Jag känner mig alltid väldigt nedstämd när jag är riktigt sjuk.

Men en influensa är turligt nog ganska snabbt förbi och sedan är man bra igen. Det tar tid att ta sig igenom allt som kommer med en behandling. Jag hävdar att de depressioner som läkarna talar om efter cytostatikbehandling egentligen är en utmattning. Förhoppningsvis en kort en om du tar hand om dig själv och lyssnar på vad kroppen behöver. Är du sjuk ler du inte lika ofta. Kroppen är helt utmattad efter operation, cyto, strålning, kanske ännu mer operationer...oro. Kroppen är utmattad, hela kroppen, inklusive hjärnan för visst var den väl med när du fick dina cytobehandlingar.

Vad rädd om dig, ät bra, rör dig, och sov mycket! Det kan vara att kroppen kanske till och med behöver lite mindre yttre stimulin.

Jag började skriva när jag var helt klar. Nu har min medicin påverkat mig och jag förstår inte vad tiden tog vägen för jag tänkte lägga mig lit efter 9. Jag hoppas inte jag har snurrat till det för mycket, jag får korrekturläsa det imorgon.

nattinatt, sov gott och var rädda om er!!!