Aktivitet

Igår började jag då min aktivitet inom rehabiliteringstjänster motiverande, bearbetande och aktiverande insatser.

Jag som vanligtvis är dålig på att komma i tid var på plats cirka 10 minuter innan, det kändes bra. Jag kanske har lärt mig att inte vara en tidsoptimist längre. Min handläggares rum ligger liksom längst in så hon sade att det går bra att vänta i receptionen så hämtar hon mig. Men eftersom hon var tidig och jag kände mig äventyrslusten (jag är inte bara dålig på att komma i tid, jag har uselt lokalsinne också!) så tänkte jag att jag ser om jag hittar dit. Gör jag inte det får jag väl gå tillbaka till receptionen.

Men jag kom ihåg och hittade rätt så jag satte mig att vänta i soffan runt hörnet från hennes kontor. Och väntade....och väntade. Jag kollade några gånger och hon satt i samtal med någon så jag tänkte att det var väl föregående besök som drar ut på tiden och jag ville inte stressa om de var i viktigt samtal (jag vet själv hur jobbigt det är att bli avbruten mitt i) så jag avvaktade. Men inget hände och 10 minuter efter avsatt tid knackade jag på dörren. Det var tydligen en kollega hon hade suttit och pratat med. Duh. Och hon hade väntat på att de skulle ringa från receptionen så hon skulle hämta mig. Duh. Så typiskt.

I alla fall.
Sedan började hon fråga mig om min utbildning. Det gjorde mig förvånad för det brukar sannerligen inte vara det första folk frågar om. Hur hade det gått, hur trivdes jag och var jag stressad. Ah, det var en sådan approach. Nej, det var inte vid min studietid som stressen upptäckte mig. Tyvärr var det långt, långt tidigare.

Sedan kom hon in på min senaste arbetsplats och frågade en himla massa om det. Det är en jobbig del. Jag blev väldigt dåligt bemött, arbetsledningen ljög och betedde sig väldigt illa. Egentligen blev jag primärt sjukskriven eftersom de inte visste vad de skulle göra med mig. Visserligen hade jag en arbetsskada men den var ärligt talat inte det som var värst då. Det är många år sedan men det är fortfarande hemskt jobbigt att tänka på. Det är dessutom väldigt invecklat och komplicerat och svårt att förklara snabbt och enkelt. Och jag märkte att handläggaren ville ha det så. Snabbt och enkelt. Det gick inte.

Det är när det blir såhär som igelkotten Inger kommer fram. Och det gjorde hon, bitvis. Jag hoppas att jag kan övertala henne att hon inte behövs just nu och förhoppningsvis kan hon få lov att somna om i sitt ide.

Sedan började handläggaren försöka dela upp vad som är fysiskt och psykiskt. Det går ju inte, allt sitter ju i min kropp. Ja, jag har kognitiva besvär som problem med minne och koncentrationssvårigheter men det handlar om min hjärna som sitter i min kropp vilket gör det i allra högsta grad kroppsligt. Min hjärna har blivit utsatt för mycket, bla ett massivt kortisolpådrag och nu det senaste cytostatikabehandlingen. Inte konstigt att hjärnan är påverkad, liksom resten av min kropp är. Det hade varit konstigt om den hade varit helt opåverkad precis som om den vore en fristående del av min kropp.

Fast det är ju det som många inom sjukvården tänker sig hjärna. Helt frikopplad från resten av kroppen. För det är ju psykiskt medan allt som handlar om området från halsen och nedåt är fysiskt. Förutom utsidan av huvudet. Det är ok, det är också fysiskt.

Men hallå, det går ju inte att dela upp det så.
Och igelkotten Inger vaknar igen...