Igår kväll var vi ute och åt. Vid bordet bredvid satt bla en pappa med sin lille pojke på ca 1½ år. Väldigt söt i sin (isländska?) tröja. Fast å andra sidan tycker jag alla är söta i sådana tröjor och jag vill bara gå fram och krama dem. Men det får man ju inte göra, varken barn eller vuxna. Såtillvida att jag inte känner dem. Och det gör jag ju oftast inte. Varken känner dem eller kramar dem alltså.
Ett charmerande litet knytte var han och flörtade in sig rejält hos mig med sitt babbel som mest bestod av uh! Men sättet han sade det på!
Det tar ett tag. Det går några minuter där jag är helt absorberad av själva skapelsen, hur fin den lilla människan är.
Sedan kommer den.
Boxen i magen alltså.
Pang!
Det är då det blir suddigt, jag blir helt stel som en pinne, får tunnelseende och är knappt kontaktbar.
Sambon har varit med vid flera sådana tillfällen och vet precis hur han skall tacka situationen. Han frågar mig:
Hur stor var den där mackapären du köpte idag?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag antar att du hört det tidigare men det tål nog att upprepas. Du är en ordkonstnär.
SvaraRaderaHm, din sambos kommentar bröt väl åtminstone känslan du satt i.. som en kallvattenhink kanske. :(
Jag känner med dig i sorgen även om jag naturligtvis inte kan förstå den.
Styrkekramar
/Kerstin