Visst låter det helt galet att jag med min ätstörning med bulimi (tidigare) och hetsätning avskyr att äta?
Men ibland gör jag verkligen det. Ibland får blotta tanken på att äta mig att fyllas med panik.
Som idag.
Som nu.
Jag har inte ätit frukost än och nu är det dags för lunch.
Jag skall vara på Aktiviteten om en dryg timme för gruppsamtal.
Jag måste ha ätit innan.
Men jag kan ju inte.
Hela min kropp är bara en darrande liten hög.
Fast jag måste...
Är det ätandet i sig som är problemet eller är det tanken på att jag själv måste bestämma något och bereda målet? Skulle någon annan ha ställt fram mat hade jag nog klarat av att äta lite i alla fall. Så det är nog så att jag är så stressad att jag inte ens klarar av att tänka mat.
Edit:
Jag ringde till min sambo och lyckades i mitt oroliga tillstånd ändå förklara vad det var och hur han skulle kunna hjälpa mig. Jag hade INTE varit hjälpt av att han hade sagt att jag skulle köpa en hamburgare, det hade bara gjort mig mer stressad. Men han lyssnade och sedan kunde jag ta emot hans förslag på vad jag kunde äta efter att jag hade fått mig lite kattgos. Kattgos är en bra start till det mesta.
torsdag 20 januari 2011
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Men kära du.
SvaraRaderaDet här behöver du ju få hjälp med.
Du kommer in i fel cirklar och då är det lätt att bli kvar.
Jag har nog det omvända problemet just nu.
Ämnesomsättning svajar och kroppen skriker på mat. HEla tiden..
Varm kram