Imponerande matlagning?

Igår lagade jag mat!!
Jaa, det är här det är på sin plats att resa sig upp och hurra. I alla fall gör jag det varje gång, åtminstone inombords. Det är så många delar som skall anpassas i matlagning och det är ganska jobbigt att få ihop det.

Vad blev det då?
Fiskqueneller.
Kanske ett märkligt val när jag klarar av att laga mat sådär några gånger i månaden! Men jag råkade se en snutt av ett TV-program där de lagade det och pratade om fiskmousse och jag tyckte det lät gott. De sade att det var queneller, ett annat ord är fiskbullar.

Om ni läste gårdagens inlägg om skedteorin kanske det är lite lättare att förstå varför det är jobbigt att laga mat. Bryter man ner begreppet "laga mat" i sina beståndsdelar blir det ganska omfattande.

• Det första är om min kropp öht klarar att laga mat. Värk, trötthet, neuropati måste samarbeta med mig eller helst vara närvarande (vilket de aldrig helt är tyvärr) för att jag skall kunna genomföra detta projekt.
• Ett recept. Något jag är van vid att göra är ju alltid lättare men jag brukar ju bli lockad av nya recept jag läser om vilket gör det till en större utmaning. Att läsa ett recept kan ta väldigt lång tid för mig. Det räcker inte att läsa det en gång. Jag kan få läsa genom det efter varje delmoment. Bokstäverna liksom bara ligger där på pappret. Jag måste ibland läsa många gånger för att få fram vad de betyder. Mellan 10-20 gånger har jag säkert gått tillbaka till det innan det är färdiglagat/bakat.
• Finns alla ingredienser hemma? Om inte innebär detta en väldig stor prövning. Först skall jag bestämma mig för om jag orkar att först gå iväg och sedan laga själva maten. När det beslutet är taget är det dags för nästa, vilken affär? Har jag något annat ärende är det ganska kört för då blir det för mycket. Allra helst om det ligger åt ett annat håll (även om allt ligger extremt nära). Jag skall helst skriva ner vad jag behöver handla men oftast glömmer jag det. Inte bra för när jag väl har kommit till affären är det blankt i hjärnan. Det händer att jag kommer in i en mataffär och inte har någon aning om vad skulle ha. Då får jag liksom scanna hjärnan och det är mycket påfrestande. Och så går jag iväg mot det hållet. Tyvärr hinner jag glömma av vad jag skall handla ett antal gånger under gången dit så jag kan få scanna en sådär 5-6 gånger. Ofta är ljuset väldigt påfrestande för mig. Påfrestande = tröttande.
• Bära hem. Har jag tur var det inte så mycket eller tunga grejer jag behövde handla. Har jag inte tur...var det det. Uppför alla hemska trappor och väl innanför dörren ångrar jag vad jag bestämt. Ibland är jag så slut att jag får ge upp idéen, ibland klarar jag att fortsätta.
• Tidsbedömning - när skall jag sätta igång med maten? Det räcker inte att fundera en gång, ta ett beslut och sedan är det färdig med tankarna på det fram tills det är dags att börja. Nej, jag tittar på klockan hela tiden och behöver räkna om ett antal gånger.
• Vilken ordning? Vad skall jag sätta på första? Hur skall jag göra för att få allt färdigt samtidigt och helst varmt då också? Oftast klarar jag inte detta. Det är sällan allt blir färdigt på en gång. I detta fallet var quenellerna färdiga långt före riset var. Men det var ok, det blev bra ändå. Hade det däremot varit en köttbit hade det inte blivit så gott.
• Jag vill helst diska undan under tiden jag lagar mat, det blir så stökigt annars...Och så vet jag hur sambon tittar ditåt och det gillar jag inte.
  
• Sambon kommer oftast in och börjar röra i kastruller och tar gärna över. Det är bra att han är engagerad men ibland vill JAG laga mat och då är det oerhört irriterande. Det kräver en hel del tid och övertalning för att han skall hålla sig ifrån köket.
• Dags att äta. Det spelar ingen roll hur det smakar, jag måste alltid fråga sambon vad han tycker. Fast på något sätt är det strunt samma hur det smakar för jag har lagat mat, det är färdigt och det är nästan läge för att hjula!
• Sedan tuppar jag lite halvt av. Jag får kämpa för att hålla mig vaken vid middagen.
• Disken klarar jag ibland av, ibland inte.

Fiskbullarna blev goda, jag blev väldigt nöjd med både såsen och allt. Jag vet inte om sambon tyckte om dem. Men jag hade gärna sett att han hade förstått hur stort det är för mig att lyckas genomföra det. Förr i världen lagade jag oerhört mycket mat och bakade en hel del. Det är inte så att jag är en novis i köket, tvärtom. Det är inte brist på kunskap, det är brist på ork, uppmärksamhet och minne.

När jag försökte pressa sambon på om han tyckte om det (nä, det skall man kanske inte göra men jag behövde höra det) så började han prata om en liten annan sak som jag fann mycket, mycket konstig. Han sade att när jag lagar mat så gör jag alltid komplicerade rätter och han är rädd att jag gör det för att imponera på honom och han tycker att det har varit så ett tag.

Jag blev skitarg. Jag vet inte riktigt varför...jag förstår inte ens hur tanken på jag behöver imponera på honom kommer upp, varför skulle jag inte kunna vilja prova något nytt recept utan att det skall vara ett försök till att imponera? Fiskbullar!! Det var ju egentligen lättare än att göra något annan rätt med fisk. Mixa ihop skiten, gör en smet och sjud bullarna försiktigt. Skulle det vara komplicerat? Om han har varit orolig över detta ett tag, varför i hela fridens namn har han inte sagt ett ljud om det tidigare? Det måste minst vara 1-2 år han pratar om, om inte mer. Och när jag försökte prata med honom och diskutera det så fick jag inte för det var ingen idé att gräla. Gräla? När jag försökte förstå vad han menade och sedan försökte få honom till att förstå att nej, jag försöker sannerligen inte imponera på honom....jag visste inte ens att jag "borde" göra det!

På något sätt känns det inte speciellt roligt att ställa mig i köket längre.