I lördags hade vi gårdsloppis här i huset. Jag har så mycket grejer så det är något som jag funderat på att organisera själv. Dock har jag inte haft någon energi till det så det var perfekt när mina trevliga grannar anordnade allt! Det har dock känts motigt hela veckan. Blotta tanken på allt arbete och att stå och sälja fick det att krypa i kroppen på mig. Jag snuddade vid tanken på om jag skulle göra det oerhörda, att strunta i det. Men samtidigt var det en bra chans att få iväg lite prylar och frigöra lite plats på ett enkelt sätt. Så jag tryckte ner den där obehagskänslan och körde på. På samma sätt som jag gjort så många gånger förut. Men denna gången var jag väl medveten om att jag gjorde våld på mig själv och att jag inte mådde bra i det.
Jag somnade sent fredag kväll och vaknade tidigt lördag morgon. Väl utvilad (not) inför dagens vedermödor. Det var lika bra att gå upp och börja fixa tänkte jag och tur var väl det för förberedelserna tog betydligt längre tid än vad jag trodde.
Vid 11 öppnades portarna och folket strömmade in. Nja, kanske bara lite. Ingen verkade intresserade av mitt vilket till största delen bestod av Noa Noa kläder. Till slut kom det en kvinna som ville prova. Passande nog hade jag tagit med mig en provspegel och hon tog den för att kunna prova nära sina barn. Det förstår jag mycket väl. Det jag INTE förstår är hur hon tyckte att spegeln skulle kunna stå i en stol med mellanrum som var mer än dubbelt så breda som spegeln. Jag hörde ett krasch följt av ett ojdå. NEJ! Inte min fina 50-talsspegeln!!! Jag kunde inte titta på henne, jag kunde inte prata med henne. Jag bara hämtade spegeln och gick och slängde den direkt så att ingen skulle skära sig på den. Det var dumt att ha med den, sådana saker kan ju hända. Men det var fel dag och fel spegel.
Jag fattade ett beslut och så fort hon hade gått började jag packa ihop. Jag tänkte inte utsätta mig för detta längre. Jag slängde ihop allt och bar upp det till lägenheten. Lådorna ställde jag bara in, ingen ordning, ingen uppackning, jag ville bara därifrån.
Istället cyklade jag och köpte hämtmat och stack ner till stranden. Väldigt varm efter allt bärande och cyklingen gick jag och tog ett dopp direkt. Åh, vad härligt!! Det gjorde inte ens något att jag hade glömt en penna så jag kunde lösa korsord.
Och jag funderade. Det kanske behövdes att min fina spegel skulle gå sönder för att jag skulle bryta något som inte kändes bra. I annat fall hade jag troligtvis stannat kvar och inte lyssnat på mig själv utan bara tryckt ner alla tankar och känslor.
Så det blev ett nej till loppisen för att istället säga ja till Inger. :-)
Och det är jag väldigt glad över!
måndag 15 juli 2013
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Det gör mig väldigt glad också:) Att du säger Ja till Inger *ler* fortsätt så. Varm Kram Annelie.
SvaraRadera