Under ytan

Nu har vi kommit hem. Jag, sambon och hans två barn var och hälsade på mamman. Det var jobbigt. Sambon fixade mycket med praktiska saker och barnen satt nere en kort stund, sedan gick de upp och tittade på TV. Kvar var jag.

Det är svårt att hitta en bra balans att babbla allmänt och prata om sjukdom med henne. Det är det med hela deras familj och släkt men sambons mamma är riktigt svårt att prata med. Jag känner mig som en bricka som placerats ut i ett spel. Jag förstår inte vad spelet går ut på men jag puffas omkring och förväntas uppföra mig ändå. Jag skall följa med men jag kan inte prata med dem och ge stöd på mitt sätt, jag får försöka lista ut hur mamman vill ha det, hur sambon vill ha det och hur hans barn vill ha det. Och sedan kommer jag. Och jag kan inte stoppa undan saker längre. Jag har gjort det i så många år men jag klarar det inte längre, det fräter.

Jag är oerhört trött, sådant här tar väldigt mycket energi ifrån mig. Det jobbigaste är nästan frustrationen av att allt skall stoppas under ytan. Men det funkar ju inte. Det finns ju där. Hur konstigt är det inte att hälsa på farmor som precis fått en väldigt otäck diagnos men att ingen skall prata om det, ingen säger något. Det är så frätande.

Alla har ju sina sätt att hantera saker på och sina sätt att sörja. För mig stämmer detta inte med mitt sätt och jag blir både frustrerad, förvirrad och trött för jag vet inte hur jag skall göra. Jag försöker prata med sambon men han vill inte prata, idag sade han att jag har inte med det att göra. Jag fattar ju att det är hur sjukt jobbigt som helst för honom men allt jag gör blir bara fel, allt jag säger blir han arg på. För övrigt visar han inte något. Han inriktar sig på praktiska detaljer samt logistik. Och ber mig packa igen så att jag kan dra åt helvete.

Jag har faktiskt inte packat upp än så vem vet, jag kanske tar en tur. Dock troligtvis inte till ovan nämnda ort.