Färggrant

Chockad blev jag när jag läste titeln på förra inlägget. Jag kommer ihåg inledningen men sedan har jag ingen aning om vad jag skrev. Och när jag läste titeln kunde jag för allt i världen inte komma på varför jag skrev så.

Men så läste jag vidare. Och såg att det var mycket sorg och även en hel del ilska som kom ut.
Det kanske var bra. Det finns nog mer av det i mig än vad jag tror.

På det braiga cancerforumet jag är medlem på var det en tjej som skrev ett inlägg om bitterhet. Bitterhet mot cancern och hur den har förändrat allting, avundsjuka mot andra som har vad man vill ha.

Ilska, bitterhet och avundsjuka är laddat i vårt samhälle. Det är svårt att prata om, det är fult att tänka sådana tankar och ha de känslorna! Jag är tacksam för vad jag har lärt mig om mig själv men jag är bitter mot vad cancern eller framför allt cytostatikabehandlingen har gjort med min kropp. En kropp som var sliten redan innan.

Jag är avundsjuk.
Jag är avundsjuk mot de som har allt som jag vill ha.
Jag är avundsjuk mot de som har bra relation, barn, arbete och bostad de trivs med och ett socialt liv.
Jag är avundsjuk mot de som jag TROR har allt.

För jag kan ju aldrig helt veta vad som pågår i en annan människas liv.
Det kanske finns människor som känner avundsjuka mot mig, märklig tanke.

Allt är ju inte eländigt i mitt liv. Men ibland har jag svårt att se färger, svart eller vitt. Allt eller inget. Jag jämför jobbiga saker i mitt liv med andra och kommer fram till att jag inte duger, inte räcker till. Varför jämför jag inte de bra sakerna istället för att komma fram till att jag duger alldeles utmärkt?

Bara häromdagen fick jag ett väldigt positivt besked. Något som verkligen innebär att jag är duktig på något och där jag uppskattas. Varför låter jag inte det spela större roll?

Svaret är rädsla.

Idag skall jag titta på världen och mitt liv med färger.