Hur mycket skall du äta?

Den frågan ställde mig sambo till mig när jag hade ätit 2 knäckebröd nu ikväll. Han säger att det var en helt normal fråga och att han inte menade något med det. Nähä? Hur vanligt är det att man säger så till varandra? Vi har aldrig ställt den frågan tidigare. Jag blev fruktansvärt upprörd, jag dängde igen knäckebrödsburken och gick, slängde knäckebrödet på honom som han sedan åt upp. Charmigt.
Jag har haft ett vidrigt år, jag har gått upp en hel del i vikt och jag kommer att ha jättesvårt att gå ner det igen eftersom jag äter Tamoxifenen. För mig med ätstörning finns det inga "bara-frågor" som handlar om mängden mat man stoppar i sig. Hade han sagt samma sak om jag hade ätit 5 chokladkakor hade jag förstått det. Jag hade troligtvis blivit arg men jag hade förstått det.
Vi har levt tillsammans i snart 6 år och han vet alltså inte att jag har matproblem. Jag både inte vill äta och så vill jag äta allt på en gång och gärna mycket choklad efteråt.

Nu tycker han att jag överdriver och att jag är dum i huvudet för att jag blev ledsen och inte katten ber han om ursäkt för det var ju mitt fel och jag börjar ju alltid skrika och han är ju alltid oskyldig, han vet aldrig vad det handlar om. Nää, för han skiter i precis allting som inte handlar om honom själv och sina jäkla bilar.

Han ser mig inte längre, vi har ingen närhet längre, vi kramas inte eller bara håller om varandra. Han håller hellre om katten eller en tidning.
Han struntar totalt i mig. Den bästa relationen vi hade var när jag låg sjuk i en liten hög. När jag är bättre och har åsikter och vilja, då brakar allting loss.

FAKTUM: DET ÄR INTE ATT ÖVERDRIVA NÄR MAN BLIR LEDSEN NÄR NÅGON FRÅGAR HUR MYCKET MAN SKALL ÄTA!! AV VILKEN ANLEDNING (ÄN ATT MAN ÄTER FÖR MYCKET) FRÅGAR MAN ANNARS DET?
DU VET ATT JAG HAR EN ÄTSTÖRNING. ÄR DETTA DET BÄSTA SÄTTET ATT HJÄLPA DEN MAN LEVER MED FÖR ATT FÅ HENNE ATT MÅ BRA?
Jag förstår inte hur man kan leva i en värld där man själv alltid har rätt och andra alltid har fel.Jag får lov att säga vad som helst om andra människor men de får inte säga så till mig. Om andra säger saker som jag reagerar starkt på överreagerar jag, om jag skulle säga något som du reagerar kraftigt på är det plötsligt jag som säger elaka saker. Det är inte samma lagar och regler som gäller i detta hemmet och det är jag trött på. Jag vet inte hur länge jag står ut att bo såhär.

Jag behöver lugn. Gud, vad jag behöver lugn och ro. Hela min kropp och själ skriker efter det och jag tror det är vägen för ett bättre mående. Detta måendet är inte det bästa för mig. Jag avskyr att ha det såhär, jag avskyr att må såhär. Nu känner jag mig som utböling i mitt eget hem. Nej, det är ju inte mitt hem, det är ju han som betalat det har han sagt så många gånger och att han kan minsann slänga ut mig.

Nu kommer han att bli vansinnig över att jag har skrivit detta här. Då får han väl bli det då. Han kan väl gå från arg till arg typ. Det är där han befinner sig, arg och sur eller på soffan, möjligtvis både arg och sur där också.

Ett argt och förvirrat inlägg med tanke på att jag precis tagit mina piller.
Flytt tillbaka ut till andra rummet. Inga snarkningar för mig inatt!