TACK för alla inlägg!

Oj.

Det har gått nästan en månad. Jag trillade visst ganska hårt.

Jag förstår mig inte riktigt på mig. Men jag har märkt att jag efter ett starkt känslouttryck kraftigt drar mig undan. Jag gör det IRL, jag har gjort det på bla cancerforumet och nu gjorde jag det även i bloggform. Det kanske inte spelar någon roll egentligen varför jag gör det men för mig gör det. Jag är en sådan som vill förstå allt och lära mig det mesta. Men det kan jag ju inte, det går inte. Tyvärr. Fast livet kanske ändå inte hade varit lättare, vad vet jag.

Jag tror det handlar om att jag har visat en svaghet och sedan vet jag inte hur jag skall "reparera" det, komma tillbaka. För jag vill inte vara svag och jag vill inte visa svaghet. Jag vill skriva om bra saker, om söta kattungar och fluffiga moln och basilikadoft och vackra färger, utvecklande möten och inspirerande händelser. Men det kan jag inte. Men det går inte att fokusera på det när det känns som att livet och energin rinner ut ur min kropp.

Det har varit mycket de senaste veckorna. LoA har slutat och jag har varit på en massa möten. Möten med FK, AF, onkologen, mitt arbete samt Alnarp. Fast jag vet inte så mycket mer. Och trots att jag har slutat på LoA är jag ändå fortfarande ofta på onkologen.

Neuropatin som var bättre har blivit sämre igen. Tänk att det är så mycket lättare att upptäcka saker som blir sämre än när de blir bättre. Jag hade inte reagerat så mycket på att jag inte hade känt så mycket. Det noterade jag inte förrän det var sämre igen.

Jag vill inte vara i denna kroppen längre, jag trivs inte i den. Den fungerar inte, den har ingen ork och den gör ont. Den är svår att vara till lags, vad jag än gör så blir det bara sämre. Fast det kanske är det som är grejen...att jag inte skall göra så mycket saker. Istället borde jag göra saker mindre, mer sällan, eller åtminstone med mindre engagemang.

Hur gör man det?