OK - stämplad!

I måndags var jag hos min onkolog för den första av alla kontroller jag kommer att göra. Under 10 år skall jag träffa min läkare, undrar om jag kommer att vara trött på honom sedan! Om han nu är kvar hela tiden dvs. Jag hade tid hos honom redan vid 9 så jag hann inte börja dagen med mitt lugnande yogapass. Det hade jag kanske behövt.

När jag började närma mig sjukhuset började jag må illa. Tala om betingat illamående! Ändå är jag på LoA flera dagar i veckan och det är samma ingång men 2 våningar nedanför onkologen. Jag har inget problem med illamående när jag går dit men tydligen särskiljer min kropp på våningarna. Bara jag tänker på det våningsplanet nu känner jag av det igen.

I vanliga fall kommer man in till en lång korridor. Läkarna har sina rum längst bort så man måste gå genom hela korridoren. En bröstsyster som nyligen varit på sin första koll berättade att hon hade tagit hissen upp vilket innebar att man kommer upp precis utanför vänterummet. En alldeles ypperlig idé och jag följde hennes exempel. Men det var ändå jobbigt att sitta där och vänta, mycket jobbigare än vad jag hade trott.

Kvällen innan hade jag försökt sammanställa några frågor till läkaren. Eftersom jag är jag har jag alltid en hel lista med frågor men med mitt dåliga minne är det svårt att komma ihåg, jag måste anteckna dem. Men jag var trött och de flesta frågor var som bortblåsta vilket innebar att det var mycket jag glömde säga. Bland annat glömde jag säga att mitt minne är så fruktansvärt dåligt och att jag emellanåt blir väldigt förvirrad. Fast jag är inte speciellt förvånad över att jag glömde säga det, det ligger liksom i sakens natur!

Jag har ju fortfarande en hel del biverkningar kvar men det är normalt, allting verkar vara normalt med denna äckliga sjukdom.

Men frågedelen var ändå den lättaste. Sedan skulle jag klä av mig för att han skulle titta och palpera. Usch, det var fruktansvärt. En ung, snygg läkare. Eller ung, han är bara något år yngre än mig men jag känner mig som minst 10 år äldre. Jag ser dessutom mycket äldre ut tycker jag, ful och fet och gammal och jag ville verkligen inte blotta mig. Men jag fick ta av mig och han kände på det friska bröstet samt ärret. Eftersom körtelvävnaden inte är ett avgränsat organ kan det hända att det finns cancerceller kvar som kan börja växa i ärret. Han var väldigt försiktig när han kände men det gjorde nästan saken ännu värre. Jag har haft andras händer på min bröstkorg tidigare men detta är ju helt nytt. Det är jobbigt att tänka på det bara och jag känner hur tårarna börjar rinna. Min sambo rör mig inte om jag inte typ tvingar honom att massera mina axlar eller liknande. Jag vet inte om det är av hänsyn eller annan orsak men faktum är att jag får mest kroppskontakt från mina katter.

Efter OK-stämpeln hade jag tid hos min goa kurator. Jag var ju ganska omskakad idag men som vanligt fick hon mig att må mycket bättre. Jag vet inte riktigt hur hon gör, hon har en egen unik stil men jag är oändligt glad att jag har träffat henne.

Och som om det inte hade räckt med två besök på onkologen idag hade vi stavgång på LoA också. Först hade jag inte tänkt gå dit men jag gjorde det ändå. Jag har sovit dåligt och vaknade tidigt så jag var egentligen i större behov av vila än hetsig stavgång men jag gick långsamt och själv. Sjukgymnasten var rar och gjorde mig sällskap och försökte tom samtala en smula. Men idag kunde jag säga att jag var trött och behövde gå ensam utan att ens få dåligt samvete över det. För mig var det ett enormt framsteg!

Alla "goda" saker är inte tre, idag var det tom fyra! Jag avslutade min dag på onkologen med att besöka en bröstsyster som fick sin sista härliga behandling på sin födelsedag! Vilken present va!
Inte för att behandlingen är så härlig men sista, wow liksom. Jag var så otroligt taggad inför min sista behandling, jag var inställd på att jag skulle njuta av hela eländet eftersom det skulle vara absolut sista gången. Nu blev det inte så eftersom läkaren tyckte att jag var i för dåligt skick och att det räckte för min del. Visserligen skönt att slippa men konstigt och snopet. Jag gick till sjukan som cancerpatient men gick därifrån frisk, typ.

Nåväl, åter till besöket. Det var första gången vi träffades, egentligen har vi inte haft någon kontakt mer än att vi har läst och kommenterat varandras bloggar när orken har funnits. Men vi babblade på som om vi kände varandra och det gör vi ju på något sätt. Inte bara så att vi har läst oss till en smula fakta. Denna sjukdom gör något med en och det kan man känna igen hos andra. Jag hade bara tänkt stanna där i typ 20 minuter men när jag gick därifrån såg jag att jag hade varit där i 1½ timme! Och jag som hade tänkt spara på mina krafter, istället blev det onkologen mellan 9 och halvfyra!