Tamoxifenterapisamtal med kuratorn

Mina tankar om Tamoxifenbehandlingen har nästan blivit en smula fobiska. Jag tror inte de står i proportion till medicinen egentligen, det handlar nog mer om att jag har riktat de senaste månadernas jobbigheter till det. Under cytostatikabehandlingen kunde jag ju knappt tänka, jag var ju ganska så väck. Nu när jag kan tänka får jag panik över tanken och rädslorna över hur denna medicin kan påverka mig. Det är min ätstörning blandat med rädsla för mer värk, sorg över att jag troligtvis inte kan få barn samt ilska/rädsla/sorg över mitt långa arbetsuppehåll.

Nu intellektualiserar jag igen, jag blir så trött på mig!

Jag var hos min goa kurator i tisdags och vi pratade länge och väl om min rädsla. Att prata är bra, bara ut med skiten! I så många år har jag bara stoppat undan rädsla och sorg, nu måste det ut! Jag varken orkar eller vill spara på det längre, cancern har rivit ganska många murar hos mig. Det jobbiga är bara att det är mycket som är sparat, jag får ta det lite pö om pö för jag är rädd att jag skall förlora förståndet annars! Men jag är ändå tacksam över att jag har börjat. På något sätt har jag cancern att "tacka" för det eftersom den gjorde mig så svag att jag inte hade något val, jag kunde inte upprätthålla min fasad, jag orkade inte.

Jag har fortfarande inte börjat med Tamoxifenen men jag har i alla fall fått ner några stenar från den höga muren av rädsla. Min goa kurator är väldigt handlingskraftig. Hon frågade vad min läkare hade sagt om biverkningarna men jag svarade att han inte hade sagt något. Fast nu när jag tänker efter så är det klart att han har gjort det. Dock inte sista gången utan tidigare och då kommer jag ju inte ihåg det med mitt teflonminne. Så till nästa gång jag skall träffa goa kuratorn skulle hon kolla upp mer vilka biverkningar som är vanligast. Jag vet ju vilka biverkningar det finns men jag vet inte hur vanliga det är. Jag har uppfattat det som att vissa är väldigt vanliga men jag kanske har uppfattat det fel, jag hoppas verkligen det! Så nu har jag bestämt att jag skall avvakta tills nästa samtal innan jag börjar. I denna takten kan jag iofs skjuta upp det hur länge som helst men jag hoppas att jag är redo för att börja med dem då.