torsdag 31 maj 2012

Bättre skrumpen hud än kramp i vaden

Nu befinner sig mitt bohag på en helt annan plats. Grejerna fyller upp i stort sett hela vardagsrummet, jag vet inte riktigt hur jag skall få plats att börja röja och ordna. Det blev inte färdigt igår förrän 8 och då var jag också helt färdig så jag och storkissen sov i gamla hemmet och lär så göra inatt.

Vid 2 kom gubbarna och började. Jag fick inte bästa intrycket av de när de kom för de tittade inte ens på mig när vi hälsade. Och det är ett big no no för mig! Jag mötte dem nere på gården för att kolla så att de kunde få in lastbilen men nej, de ställde den på gatan, tom en bit bort! Anledningen till det var att det var bilar parkerade vilket inte lämnade tillräckligt mycket svängradie för lastbilen.

Efter ett tag såg jag att bilarna på de mest utsatta stället hade kört varvid jag påtalade det för dem. De svarade inte ens mig utan började prata sinsemellan och jag uppfattade inte ens deras åsikt. De stod alla tre och tittade ett tag innan något hände. Jag blev nästan irriterad. Chauffören sade att det fanns en risk för att det kom nya bilar och parkerade. Hmm... var det ett svårt problem? Ställ grejer där, det var inte så att det var en bristvara på lådor! En bil ställde sig precis på det värsta stället och jag gick fram för att vänligt fråga henne om hon kunde köra fram 10 meter. Det var tydligen ett stort angrepp på henne och väldigt oförskämt av mig. Först förklarade hon hur jobbigt det var och sedan avbröt hon mig och började skrika att jag skulle flytta på mig. Jag stod inte ens i vägen. Jaja, alla kan ju inte ha solskensdagar samtidigt!

Redan vid första bestigningen av trappan fick jag höra massiva stön, suckar och svärord. Ja, jag vet att trappan är hemsk. Det är därför jag anlitar flytthjälp, det är därför jag betalar för den. Det var ingen bra start, jag fick jättedåligt samvete för att jag utsatte dem för detta!

Inte blev det bättre när jag visade dem behaget, nej, jag menar bohaget. Det var inte så mycket möbler men en våldsamt massa lådor. Alla tyger, papper och målarfärg tar minsann plats! Jag fick se miner och höra ännu mer svärord och suckar. Men de satte igång. Och jag också. För efter en sådan uppvisning kunde jag inte stå overksam. Jag slet som ett djur! Jag fattar inte ens att jag var fysisk förmögen till ett sådant arbetspass men jag antar att jag gick på ren vilja och det ligger mycket styrka där.

Jag har besvär från mitt ena knä. Av denna men många andra anledningar väljer jag att inte försöka mig på ett yrkesverksamt liv som flyttgubbe, inte heller flyttgumma. Det hindrade dock inte den yngsta av dessa tre män. Varje gång jag såg honom stod han och stretchade överkroppen eller höll om sitt knä. Man kan väl inte utgå ifrån att alla flyttar innebär hiss och minimalt med bärande samt stegande? Jag finner det hela mycket märkligt.

Dock var det viktigaste för mig att komma på plats. Så jag bar och släpade, jag gick upp och ner. I slutet tänkte jag att det var synd jag inte hade räknat hur många gånger. Det hade varit intressant att veta hur mycket det blev av ren stolthet. Dessutom hade det varit något att pränta på visitkorten.

Parkeringen på nya stället var inte lika illa men det var ändå en bit ifrån ingången. Fast vid det här laget var jag inte en tänkande varelse länge - jag hade omvandlats till en bärande kropp. Ner och upp, upp och ner.

Efter 6.5 timmar var vi färdiga, sista lådan blev inburen halvåtta. Jag förstår inte hur de kunde få 13.50 till 19.30 till detta antal timmar men som sagt, jag tänkte inte så mycket längre. De som hade vanan inne var säkert duktigare på att räkna. Förutom knänissen som mest höll om sitt knä får jag ändå ge dem en eloge för allt kånkande och arbete. De slet verkligen och speciellt chauffören visade flera gånger hur råstark han var.

Och helt färdig var även jag. Möbler och kartonger fyllde upp det mesta men det fanns en stol tillgänglig som jag sjönk ner i. Jag trodde jag skulle fastna där, det var nära att jag inte tog mig upp därifrån. Det värsta var fötterna. Neuropatin levde ett eget liv, det var riktigt jobbigt.

Jag lyckades till sist ta mig upp ur stolen, upp på cykeln för att trampa tillbaka. Det tog tid. Ett tag var jag inte säker på att jag skulle klara av trapporna men det gick. Kanske var det uppstigning nummer 37 den dagen?

Efter ett varmt bad sjönk jag ner i soffan med en kisse i knät. Jag försökte slappna av men musklerna ville inte lyda. Jag fick kramp i lårmuskeln. Hoppade upp för att försöka tänja vilket gav upphov till kramp i foten. Ett tag stod jag och trampade fram och tillbaka för att få krampen att släppa men utan resultat. Jag började nästan gråta litegrann och var så desperat att jag bad katten om hjälp. Tyvärr visste hon inte vad man skulle göra så jag fick klara mig på egen hand. Jag lyckades ta mig ut till badrummet och få av mig kläderna för att ta en varm dusch. Till slut lättade krampen och jag kunde ta mig ur. Det var betydligt lättare att komma ur badkaret än i det!

Jag försökte återuppta vilan i soffan men än en gång vägrade min kropp att samarbeta och jag fick kramp igen. För att jag inte skulle bli uttråkad uppstod den på insidan av låret istället och jag fick kämpa mig ut till badrummet ytterligare en gång. När jag mödosamt klev ner i badkaret och satte mig kände jag hur krampen tog tag i höften. Jag trodde att jag skulle få stanna i duschen hela kvällen men lyckades få bukt på musklerna.

Eftersom jag inte hade gett min kropp den dagliga dosen av choklad tänkte jag att det är det som behövs men nej, det var försent att fjäska. Jag fick kramp i vaden. Ingen idé att smådutta, jag tappade upp ett bad. Där låg jag ett tag. Bättre skrumpen hud än kramp i vaden. Och där har jag väl myntat ett nytt och riktigt bra ordspråk, eller hur? :-)

onsdag 30 maj 2012

Nu smäller det!

Om knappt två timmar är flyttgubbarna här. Det enda som inte är packat är datorn, symaskinen och maten i stort sett. Jag är trött men jag har funkat än så länge. Igår kväll var jag riktigt sliten, det var en tuff kväll. Jag är inte helt återhämtad men när denna dagen väl är över så har jag inga tider att passa. Det är iofs svårt att ta det lugnt med en hel lägenhet fylld med lådor men jag skall försöka. Jag är stolt över mig själv såhär långt. Jag har varit orolig för hur jag skulle komma ihåg allt som skulle göras samt orka men det har gått bra. Jag fixade lägenheten på första försöket, jag har jobbat samtidigt. Jag har lugnt (nästan hela tiden) och metodiskt tagit mig genom lägenheten och packat. En del sortering och rensning har det också blivit även om jag får fortsätta med det i mitt nya hem. Nu skall jag lägga mig på soffan och gosa med katten och vänta på en kompis som skall hålla mig sällskap/hjälpa mig. Jag har faktiskt inte mycket mer kvar att göra så det bästa är att samla mig inför vad som komma skall.

måndag 28 maj 2012

Trötthet och värk

Idag som de flesta dagar på sistone har inneburit full aktivitet från det att jag vaknade fram tills nu när jag skall gå och lägga mig. Jag har burit och packat och jag är helt slut. Idag har jag burit både mycket och tungt och det känns ordentligt i kroppen. Jag vet inte hur lång tid jag har varit igång men det är ju i några veckor. Jag hoppas verkligen att min kropp håller tills att jag har tid och möjlighet till återhämtning och det lär ju inte bli under denna veckan. Det finns ju en risk att jag pressar mig för mycket men detta är ju ingen situation där jag kan ta ett steg tillbaka för att vila. Flyttgubbarna kommer på onsdag klockan 2 oavsett hur trött jag är eller hur mycket värk jag har. Så därför skall jag lägga mig precis nu. Nattinatt.

Hoppsan vad snurrig jag var!

Nu är mitt kvällssnurr ännu värre. En medicin jag tar gör att jag helt omöjligen kan sova så jag får ta två olika sömntabletter. Den ena gör att jag somnar men kan göra att jag vaknar ganska snabbt så jag har en annan som är lite mer långverkande. Tidigare har detta inte varit något problem men nu med Tamoxifen blir det tydligen en knockoutcocktail. Jag märkte aldrig av något snurr tidigare men nu är det helt galet. Och för att göra saken ännu värre är sömnmedicin nummer 2 slut så jag har tagit två piller av sömnmedicin nummer 1. Det slår hårt och det slår snabbt. Om ni läser gårdagens inlägg går början att läsa utan problem. Sedan kommer en smocka mitt i en mening och slutet blir helt obegripligt. Ja, även för mig faktiskt. Tidigare var jag snurrig men kunde efter påminnelse komma ihåg vad jag hade gjort. Nu är det helt borta och det är ganska läskigt faktiskt. Jag får nog gå till apoteket idag. Men innan eller efter jag hämtat lådorna? Och hur och var skall jag hämta dem? Frågor, frågor....
Usch, vad trött jag är...

söndag 27 maj 2012

Trött på lådor

Jag har packat alla flyttlådor jag hade vilket var ganska många. Jag har dessutom lånat ett gäng boklådor som jag är väldigt tacksam för, perfekt storlek! Jag har räknat lådorna flera gånger men jag har glömt det lika många gånger. Jag tror inte riktigt jag vågar komma ihåg hur mycket det är för det är många. Jag får kontakta flyttfirman imorgon för att hyra av dem, får se hur jag kan ordna transporten av dem. Undrar hur många böcker och grejer jag gar kvar att
Nu är jag heldrogad det har kikcat in och hjälp vad snuirriig vad 'äg.Jag skall gå pch lägga  mig mn om jag int ghuijbber läögg a mig iunnan kdu kommer så böjrar du vråla åp¨mibvf, vaf jag skall göra och vaf jag akantet ikan göra...och detta kan ja tih4in iny ghör.
tannitnayhyt.
Nu kall jag lägga mig ofh sovsah jpååaws både att ni och jag sover sött!
jag gillar inte skrik när dte uran. arvar npste gab sjruv´öve
Äsch, vad skulle jag säga? Var det något rikigt? Ja, det var det säkert.
nattinatti och puss. sådana har jag inte fått på många år men jag kanske kan fjäska för Effie, storkatten, hon kanske kan pussa mig godnatt,






fredag 25 maj 2012

Begränsningar

Jag vet inte riktigt vad som pågår i min hjärna och i min kropp. Det är många tankar och känslor som far runt som jag inte får fatt i. Det känns som att kroppen inte räcker till, den är för liten för att få plats med allt. Det är så mycket jag kan göra, så mycket jag vill göra men jag är ju bara en människa och har därmed mina begränsningar. Ja, jag vet det låter helgalet.

Jag läser mycket. Boken jag plöjer genom just nu heter Väck din inre healer och rekommenderades av en kompis. På ett sätt känns det som att jag hittat något spännande men samtidigt fattar jag ingenting. Det är en mycket märklig kombination och den gör mig förvirrad.

Den talar bland annat om att världen står inför en stor förändring. Så även jag just nu. Jag förändrar precis allting i mitt liv, varje område och det är stort. Samtidigt som det är skrämmande så är det oerhört spännande. Vad kommer detta nya kapitel i mitt liv innebära?

Jag vaknar vid 6-tiden numera och kan inte somna om. Jag är verkligen inte utsövd men det är någon slags energi som väntar på att få släppas loss. Så jag gör det. Jag går upp och släpper loss energin. En stund i alla fall, sedan avtar det en smula. Eftersom jag behöver minst 12 timmars sömn blir det minus i kassan och nej, detta stället är inte så generös med flextid. Jag försöker att få in återhämtning för att inte rasera korthuset. De 8 timmarna jag fick inatt räcker inte långt.

Min avsikt är att gå och lägga mig efter detta inlägg. Denna plan försvåras en smula av att två olika grannar verkar ha party samtidigt som lokalen på hörnet har något evenemang. Men med mina vanliga medikamenter eventuellt i kombination med öronproppar så kommer det att funka utmärkt. Och med det sagt (skrivet) så verkar allting tystna samtidigt. Tack och godnatt!

torsdag 24 maj 2012

Mycket är det och  många saker som skall görs

måndag 21 maj 2012

Borta

I dagens postgång fick jag en kallelse för kontroll på onkologen. Jag tror det blir lite körigt att klämma in det det datumet jag hade fått tid eftersom det är min flyttdag varpå jag ringde för att ändra tiden. Jag har fått träffa nya läkare nästan varje gång så jag frågade hur det kom sig att jag inte hade stött på min behandlande läkare under hela denna tiden. Då får jag beskedet att både min läkare samt överläkaren (som jag har träffat mycket) har slutat.

Jag blev helt chockad och jag är förvånad över min reaktion. Jag känner mig helt skakig och gråtfärdig. En absurd tanke kom upp - varför har han inte berättat det för mig? Hmmm...varför skulle han? Jag har inte behövt honom under denna tiden och jag hoppas (nej, vet) att jag aldrig kommer att behöva honom igen. Men det var ändå en trygghet att jag visste att han fanns på plats, tillgänglig. Även om jag fick träffa olika läkare varje gång på kontrollerna hade jag åtminstone i tankarna en och samma läkare. Nu är han borta.

Utan honom var det stor risk att jag hade avbrutit cytostatikabehandlingen efter första omgången. Jag mådde så fruktansvärt dåligt att jag hellre tog riskerna än fortsatte med behandlingen. Han talade mig tillrätta. Med värme och vänlighet tog han sig tid, säkert en timme för att ge mig stöd. Jag gillade inte hur nonchalant han var över barnfrågan men för övrigt var han väldigt bra.

Nu känns det som att jag står helt ensam i detta. Jag vet att det inte är så och jag mår ju mycket bättre så jag behöver inte speciellt mycket stöd men lite (mycket) rädsla dyker allt upp.

söndag 20 maj 2012

Maarits rabarberkaka

Häromdagen blev jag bjuden på en mäkta god rabarberkaka. Den var så god att när de första rabarberna hittade hem igår ville jag att de skulle omvandlas till just denna läckerhet. Jag fick receptet och vi skulle sätta igång med baket.

Maarits rabarbetkaka (den hette inte så men nu gör den det!)
400 g rabarber
150 g smält smör
2 dl socker
1 tsk vaniljsocker
3 dl mjöl
2 tsk bakpulver
6 äggulor
1 dl mjölk

Maräng
6 äggvitor
3 dl socker
1 tsk mald kardemumma

Vid inventering av kylskåpet fann jag dock att äggen endast uppkom till 3 i antal varpå ett beslut togs att kakreceptet skulle halveras. Eftersom bitarna uppskattades till 35 bedömde vi att vi skulle bli hur nöjda som helst med 17.5 att dela på, dvs 8.75 portioner per man. Det kan man väl vara nöjd med?

Rabarber skalades och skars i småbitar och smör smältes.
Precis när jag skulle hälla i sockret inser jag att jag har smält smör till hela kakan så jag fick hälla av halva innan jag blandade i de torra ingredienserna som jag för övrigt inte hade några problem att beräkna. När allt var ihoprört blev jag lite förvånad (och missnöjd) för det är så lite smet! Den stora formen som jag hade smörat fick läggas undan och en mindre form tagas fram och smöras. Missnöjet kommer sig av att är det för lite smet blir det så lite att slicka rent! Jag häller i smeten i formen och lägger i rabarberna. När jag hade kommit halvvägs hade jag fyllt hela kakan och det var som sagt mycket rabarber kvar. Jag tar bara hälften tänkte jag. Det var ganska bra tänkt eftersom den uppmätta vikten var baserat på receptet i grundform, vi hade alltså glömt att halvera än en gång. När jag ändå ganska nöjd blickar mot ugnen och kakformen ser jag mjölkpaketet i periferin. Skit också, jag hade glömt att hälla i mjölken! Jag försökte plocka bort några rabarberbitar men smeten fastnade ju där. Det skall ju ändå blandas tänkte jag och hällde resolut mjölken över hela blandningen och geggade runt till det var någorlunda jämt. Sambon tog kommandot över kardemumman och marängsmeten. Bunken var ren och torr när äggvitan, sockret och kardemumman hälldes i. Jag vet att maräng kan vara känslig och bör hanteras med varsam hand och frågade ifall inte kardemumman skulle väntat till sist. Det spelar nog ingen roll säger min kockpartner och börjar vispa...och han vispar och vispar... länge! Till slut får vi inse att det inte blir mer marängigt än så och hällser över smeten. Det såg fint ut, precis som om allt hade varit gjort precis enligt receptet! Åh, förresten, vi råkade visst ta dubbel mängd kardemumma också, vi glömde visst att halvera.

Men rackarns god blev kakan i alla fall!

fredag 18 maj 2012

Märkliga studier

Biokemi med organisk kemi
Introduktion i mikrobiologi
Molecular and cellular biology
Chemistry for today
Basic histology
Functional histology
Biochemistry
Essential pathology
Essential cell biology
Molecular biology of the cell
Principled of anatomy and physiology
Försöksdjursteknik
Experimental and surgical technique in the rat
Human physiology
Pharmacology

The psychology of work and human performance
Cognitive psychology
Personality psychology
Personality, theory and research
Psychology
The development of children
Neuropsychology

Strategy safari

Jag rensar bland alla saker jag har hemma. Mina kursböcker har under många år varit heliga, bara en gång tidigare har jag vågat mig på att rensa. Jag tog mig tid att gå genom alla böcker och jag är förundrad. Har jag verkligen läst allt det där? Förstått? Tentat? Godkänts? Märkligt...

Jag började läsa spanska på komvux och jag hade kvar alla vanliga prov samt alla oförberedda. Muy bien på de flesta oförberedda och MVG på proven och tom ett éstupendo kunde jag läsa mig till. Märkligt...

Jag hade även kvar uppsatserna från grundkursen i psykologi. Jag kan ju verkligen skriva! Eller var det kunde? Även om jag rensar ut mycket annat så kan jag inte göra mig av med dessa. De betyder mycket. Det får mig att tänka på läraren vi hade. Jag läste min första psykologikurs på Malmö högskola med en lärare från Lund som jag tyckte väldigt bra om. Jag kommer så väl ihåg första lektionen där han sade att det är så trevligt med alla som hälsar på honom men att han har så dåligt ansiktsminne att han sällan känner igen folk. Med det i minne flera år senare när jag läste en kurs på psykologen i Lund mötte jag honom. Jag visste inte om jag skulle hälsa eller ej men jag hann inte ta ett beslut innan han hälsade! Trots att det är många år sedan kommer jag väl ihåg hur förvånad jag blev. Och stolt, förvåningen gick strax över i stolthet. Med tanke på vad han hade skrivit i marginalerna på mina uppsatser utgår jag ifrån att han kommer ihåg mig för att han tyckte att jag var duktig. Det är en tanke som fortfarande gör mig glad och stolt. Hade jag inte slitit ut min egen kropp hade jag valt att läsa vidare. Tänk vad livet kan ta hoppsa-steg både hit och dit! Märkligt...

Den sista boken, strategy safari är från en kurs i projektledning. Den fick jag VG på vilket absolut inte var min egen förtjänst. Jag hade varit sjukskriven ett tag, min kropp var väldigt sliten och jag hade ett tag haft väldigt svårt att ta till mig text. Däremot hade vi under hela kursen grupparbete och min grupp var väldigt duktiga. Jag kanske skall gå tillbaka till skolan och lämna tillbaka poängen för ärligt talat förstod jag inte mycket av kursen (men det var trots allt min projektidé som gruppen valde att arbeta vidare med). Trots min osäkra insats fick jag alltså ett VG. Märkligt...

3434 kronor i månaden

Jag fick hem en ny bunte papper från FK där det stod en orimligt låg summa för dagsersättningen. Med mina excellenta matematiska kunskaper räknade jag snabbt ut att jag skulle få sådär 3434 kronor i månaden.

Denna gången brydde jag mig inte ens om att bli orolig och upprörd för jag räknar med att det är ett fel. Men det gjorde ändå att jag fick slå dem en signal, stå i kö i ett antal minuter för att till sist få tala med en ytterst uttråkad människa.

Jag hade rätt och jag kommer fortsatt ha min stora inkomst som räcker till precis allt man behöver i ett hushåll. När jag var som sämst orkade jag inte ta tag i sådant och ringa samtalen direkt. Det ledde istället till oro, oro man inte behöver när man har ohälsa. Så himla onödigt med alla papper som skickas hit och dit. Det var bara häromdagen som jag hade ett annat samtal med väldigt beresta papper som jag för andra gången skulle skicka in. Till min oändliga glädje blir jag starkare varje dag och jag orkar ta tag i mer saker men jag tycker det är så onödigt arbete för alla inblandade.

Är det egentligen posten som konspirerar och ligger bakom allting?

onsdag 16 maj 2012

Min cancerlåt och bara vara

Jag var på avslutning i gospelkören jag sjunger i. Vi är så många att det blir ganska opersonligt. Det finns inte en chans att kunna prata med människor. Speciellt inte eftersom jag inte klarar av fikat under övningarna. Lokalen är alldeles för burkig och det skär i hela kroppen att sitta där.

Det inleddes med buffé samt allsång. Och att sjunga är ju alltid roligt. Eller hade varit om man för det första hade hört vilken sång det var och om folk inte hade bankat i bordet eller det värsta när någon hittade en tamburin. Om själva lokalen gör att det skär i hela kroppen gjorde tamburinen så att det kändes som att någon slet ut neuronerna ur hjärnan på mig och studsade dem mot golvet. Jag var endast några minuter från att gå därifrån. Dessutom hade jag hamnat längst ut och allt ljud tar så mycket av min uppmärksamhet att jag har svårt att höra vad folk säger. Men maten var god och det finns ju gott om tillfälle till trevlig samvaro (när jag bara hör vad de säger).

Fast innan jag hann gå skulle vi leka lekar. Och det fullkomligt älskar jag! Jag hamnade i grupp 1 av 5 och vi körde intron. Har du kollat på programmet så skall det låta så vet du vad det handlar om. Man skall fylla i textraden till den låt som körledaren började sjunga på. Det är det roligaste momentet i så skall det låta och det är jag en riktig hejare på!

Vi skulle resa oss när vi kunde texten och den första låten var Movin on med Sarah Dawn Finer. Jag vet inte ens om någon annan hann resa sig för jag var så snabb. Den låten är det ingen som klarar att sno ifrån mig! Det är ju min cancerlåt! Texten jag skulle fortsätta på blev - nothing can stop me now. Det var inte det bästa framträdandet jag har gjort men det var innerligt!! En timme efter att jag hade fått min cancerdiagnos för nästan exakt 3 år (2:a juni) sedan satt jag i bilen på väg till Alnarps trädgårdsterapi och denna låten spelades på radion. Jag sjöng inte med, jag vrålade! Och jag vet att det inte bara är min cancerlåt, andra har samma.



Och sedan fortsatte det bara. Jag reste mig så många gånger att det blev ett träningspass, jag var helt svettig. Men vi var så duktiga, jag var så duktig!! Och det var så himla, himla roligt! Jag tänker samtidigt att jag måste ju inte vara duktig för att vara nöjd men äsch, skit samma. Jag var helt uppeldad efter vår vinst för givetvis vann vi. :-)

Det är bra att vara duktig men det är även bra att bara vara!
Det är på något sätt mycket svårare.

tisdag 15 maj 2012

Summa summarum, en bra dag

Jag vaknade ganska tidigt idag. Det förvånade mig. Jag var så trött efter helgen och jag tyckte inte att jag lade mig i tillräcklig tid för att vara utsövd tidigt. Det gör jag iofs aldrig även om jag varje kväll tänker att jag skall gå och lägga mig riktigt tidigt. På kvällen har jag liksom glömt det när jag kommer på en massa saker jag vill/behöver göra.

Ju mer saker jag har att göra desto sämre blir mitt minne. Och nu har jag mycket omkring mig och jag är så rädd att jag glömmer något viktigt. Något som inte går att fixa i efterhand. Ja, det finns sådana saker och jag har missat sådant förr.

Men idag tyckte jag ändå att jag hade ganska bra koll på saker och ting. Jag kom ihåg att skicka några viktiga mail. Jag skall söka medel från en fond och till det behöver jag personbevis. Eftersom jag hade glömt (japp) sistadatum var jag sent ute. Det räckte alltså inte att klicka hem ett personbevis, jag var tvungen att få det i min hand idag. Det är dock inga problem eftersom skatteverket inte ligger så långt ifrån mitt hem. Jag tänkte att jag fixar det innan jobbet och cyklade iväg ganska tidigt. Jag tänkte att det gör väl inget om jag kommer lite tidigare idag. Väl framme hade de flyttat ingången runt hörnet, märkligt tyckte jag. När jag kom in i en foajé fann jag en vakt som satt bakom en disk. Med en troligen förvirrad uppsyn frågade jag var skatteverket var. De har flyttat upplyste han mig om. Väldigt diskret utbrast jag i ett - skit.

Dags för lite fundering. Skall jag ta det nu eller efter jobbet? Hmm...lika bra att ta det nu så jag cyklade iväg. Motvind precis hela tiden. Den ändrade säkert håll för att vara riktigt elak! Men när jag hittade verket gick det ganska snabbt! Jag cyklade tillbaka och försökte bekämpa vindhuvudvärken som alltid försöker slå till. Jag tom hoppade av cykeln och promenerade sista biten för att luras. Nästan framme märker jag på yrseln att jag har glömt ta min medicin. Hmmm...upp och hämta eller hoppas på det bästa? Nä, jag orkade verkligen inte gå upp. Jag cyklade till jobbet.

Väl framme fick jag kasta mig in i arbetet. Galet mycket jobb bjuds jag på varje dag jag är där! Jag tycker iofs om att göra skillnad men det är lite ett Sisofys arbete. Extra jobbigt blir det när yrseln bara blir sämre i den medicinska abstinensen. När jag hade skrivit mina timmar skulle jag gå hem. Men då var det ett bord som ropade efter min uppmärksamhet. Där stod alltså mitt blivande köksbord och ville bli sett. Det blev både sett och köpt. Fast jag vet inte hur jag skall kunna få hem det, förvara det eller orka måla om det men det får bli en senare fråga. Ja, har jag förresten inte skrivit att jag skall flytta? Två veckor till, sedan får jag nya nycklar och ett nytt köksbord.

Hemma var jag inte förrän halvfem. Det är för många timmar i arbete för en sådan som mig. Jag borde vilat men eftersom just vila hade varit den huvudsakliga sysselsättningen för min lille kisse så krävde han aktivitet. Och att aktivera honom kräver än mer aktivitet av mig. Jag hade några kort att slutföra men det är väldigt svårt när man har en katt som gör rusher på skrivbordet när han inte helt sonika lägger sig på handen.

Då kommer nästa insikt. Klockan är 6, jag måste skriva mitt personliga brev och ansökan till fonden och hinna posta det innan klockan 7. Jag vet inte vilket som gav mest skjuts, adrenalin eller kortisol men jag fick ihop något som jag blev nöjd med. Åtminstone tror jag det, jag läste inte genom det så noga, det hann jag inte. Men postat i tid blev det.

Slutförandet av korten. Det var inte mycket kvar men ibland är den sista piffen det som är svårast! Fotandet av dem kan vara lite lurigt. Jag måste fixa ett nytt fototält för jag är inte nöjd med hur bilderna blir! Sedan var det lite internetbloggforumartiklarkollochuppdrag som jag var tvungen att skriva men det gick märkligt nog också ganska smärtfritt. Eftersom inte bara jag är glömsk fick jag ta ett självsvåldigt och enhälligt beslut. Jag väntar dock på lite mer information och bilder innan jag kan slutföra det och gå och lägga mig men jag kunde ta en paus och kolla housewifes med en katt på magen och det är ju inte helt fel!

 Summa summarum är jag väldigt nöjd med dagen och hur jag har klarat av utmaningarna.

Förresten, nämnde jag att jag glömde cykeln på jobbet?


söndag 13 maj 2012

lite gemen?

jag vill inte ens ödsla energi på att använda versaler...idag är jag lite gemen...och trött, skrev jag det?
men jag hänger i alla fall ihop vilket jag är glad för

fredag 11 maj 2012

Total överklockning på gång

Jag som egentligen inte har så mycket ork har en helt galen planering denna helg. Imorgon med start klockan 10 är det loppis i vår bostadsförening. Det blir 10 bord men jag hoppas givetvis att jag kommer att sälja mest och bäst! Jag vet inte riktigt hur länge det kommer att hålla på men förhoppningsvis hinner jag vila en liten stund i alla fall för klockan 3 samlas kören inför vår konsert på kvällen med Ted Gärdestadsånger. Men mycket av det roliga överskuggas av mina tankar om hur det kommer att gå och funderingar över eventuell överklockning.

Och som om det inte hade varit tillräckligt har jag en egen liten loppis med inriktning pyssel och skapargrejer på söndag med start klockan 11. Jag får sova ut en liten stund i alla fall.

Hela dagen idag har jag burit och flyttat och packat och packat upp och försökt förbereda så mycket jag bara kan för att underlätta helgen. Det blev många timmar och jag sitter här och håller på att trilla av stolen. Hopp i säng för sömn och återhämtning!

Och skicka gärna lite extra energi min väg om du har lite över.

söndag 6 maj 2012

Okänslig?

Det kändes konstigt i handen och jag tittade efter vad det var.
Jag hade fått en enorm svullnad på handryggen och hela området var missfärgat.

Det konstiga är inte att min kropp reagerar våldsamt på något. Tvärtom är det snarare en normalitet för mig. Det konstiga är att jag inte har någon aning om vad som har hänt. Jag har inte känt något alls. Troligtvis kommer det ifrån någon slags insekt men var kom den ifrån? Jag satt i en bil i närmare två timmar och klappade mina oroliga katter så att a) Magne inte skulle vråla av rädsla och b) Effie inte skulle spy. Var jag så inne i mitt uppdrag att jag inte märkte bettet? Nu är hela handryggen blålila och mysteriet lika stort. Längs hela armen har jag ont såsom det vore ett enormt blåmärke men jag ser inget och jag vet fortfarande inte vad jag har gjort.

När jag satte mig vid datorn märkte jag att det var rött på handen och jag undrade först om jag hade kommit åt någon färg. Sedan upptäckte jag att det var blod. Var kom det ifrån? Jag noterar ett halvdjupt sår på ett finger. Hur uppstod det utan att jag märkte det?

Jag har enormt ont i "fel" sida av nacke och axlar, det är som att någon sticker med kniv. Men det är fel sida, det är andra sidan jag har arbetsskadan på. Vad har jag gjort för att det skall bli såhär? Och varför märker jag inte när det händer?

Jag är van vid att hitta blåmärke på alla möjliga delar av kroppen, jag får lätt blåmärken. Men detta är ju löjligt.

fredag 4 maj 2012

Utmattningsont

Jag är inne i en jobbig period och jag orkar inte ens det minsta lilla. Jag var ute på stan häromdagen och åt lunch och sedan fick jag gå hem och lägga mig. Eller borde gjort. Nu gjorde jag ju inte det vilket ledde till att det blev ännu värre. Och med utmattningen följer värken. Min kropp är så sliten att jag inte helt orkar hålla den uppe. Följden blir att jag sjunker ihop vilket är katastrofalt för min värk. Jag måste försöka stärka kroppen men jag vet inte hur jag skall börja när jag knappt orkar äta utan vilopaus.

Jag fungerar nu efter skalmans ät och sovklocka. Fast jag lyssnar inte så noga på varken det ena eller det andra.

För exakt ett år sedan befann jag mig på Vidarkliniken. Jag var där i tre alldeles fantastiskt ljuvliga veckor. Så väl jag skulle behöva det lugnet igen. Jag har inte tyckt att det har varit riktigt läge att åka dit men är det egentligen inte då det som mest behövs?

Jag vet ju så väl hur jag skall göra för att få lugn och ro. Jag vet vilken återhämtning som fungerar, jag vet att jag måste planera noga för att inte hamna i det här. Men varför gör jag inte det då? Treenigheten skev jag ju om för några veckor sedan.

Tänk om jag kunde lyssna lite mer på mig själv.
Samtidigt borde jag totalt ignorera andra saker som kommer ifrån mig.

Det är en svår balans.