söndag 10 januari 2010

Nedstämd

Jag är med på ett cancerforum. Har ni läst det förut? Ja, jag tjatar om det men det forumet är väldigt viktigt för mig och har varit ett stort stöd under min släng av denna sjukdom!

På forumet har jag läst om många som har drabbats av nedstämdhet och tom depression efter behandlingen. Jag vet ju att risken finns, att det blir som ett slags antiklimax, en tomhet efter de jobbiga och fulla dagarna med alla provtagningar och behandlingar och tider man skall passa. Nu finns det...ingenting...och det är svårt.

Jag har känt mig ganska nedstämd de senaste dagarna och jag vet inte riktigt hur jag skall ta mig upp igen. En av mina högsta önskningar är att kunna börja arbeta igen men det verkar bara bli längre dit. För bara ett drygt halvår sedan var det så nära, nu är jag långt, långt ifrån igen. Kommer jag att orka ta mig upp igen, kommer jag att orka ta mig tillbaka hela den långa vägen., speciellt nu med de nya reglerna. Det är inte bara två steg fram och ett tillbaka, det har verkligen varit ett steg fram och två tillbaka under lång tid.

Jag försöker att ta promenader men jag hittade ingen glädje i mina älskade träd. Jag kramade min Kamtjutkabjörk men hon lyckades inte förmedla det lugn jag så väl behövde. Jag traskade förbi en idegran och den såg ganska harmlös ut. Märkligt med tanke på hur jag mådde när det flöt i mitt blod. Idegran är det verksamma ämnet i en av cytostatikan jag fick. Att det kunde vara så jobbigt att träffa på en gran.

Jag vet inte vad som kommer att hända med mig. Jag skall träffa min läkare samt handläggare på FK om två veckor. Jag litar på dem, de kommer att göra sitt bästa för att hjälpa mig. Men de är ju inte allsmäktiga, de kan inte trolla.

Imorgon är en annan dag och med den kommer ny kraft och nytt livsmod!

2 kommentarer:

  1. Hej!
    Jag hittade hit via cancerforumet.
    Vad skönt att behandlingen är slut för dig, men jag förstår också att det är en tomhet. För mig har resan just börjat.

    Barn eller inte... Tja... För mig är det det som är livet men det är ju så olika hur man värderar olika saker i livet.

    Man kan ju få barn på annat sätt också än den "naturliga"...

    Varm kram och en stor portion kraft för dagen till dig!

    SvaraRadera
  2. Ludmilla - egentligen håller jag ju med dig. Jag tycker också att barn liksom är livet men som det är nu måste jag ju omvärdera allt, revidera mina tankar för annars kommer jag inte att stå ut!
    Stor kram till dig!

    SvaraRadera