torsdag 30 juni 2011

Förlåt

Förlåt om jag glömmer ringa dig.
Förlåt om det dröjer innan jag svarar på ditt mail.
Förlåt om jag missar att svara på din kommentar, det betyder inte att jag inte läst och uppskattat den.
Förlåt om jag tappar bort tiden.
Förlåt om jag råkar bränna vid maten när jag någon gång orkar och vågar laga mat.
Förlåt om jag glömmer vad vi bestämt.
Förlåt om jag verkar förvirrad och inte vet vad du pratar om för jag har glömt vad som sades i föregående mening.
Förlåt om jag tappar bort namn som jag egentligen givetvis vet.
Förlåt om badrummet är upptaget extra länge för att jag behöver gå en extra gång när jag glömmer om jag har kvällskissat eller ej.
Förlåt om jag inte svarar på ditt sms. Svarar jag inte på det direkt kan det helt försvinna ur mitt minne och det är inte alltid möjligt att svara omgående.
Förlåt om det dröjer innan jag svarar på facebook, samma sak gäller där.
Förlåt om jag missar din födelsedag. Jag har säkert inte glömt själva dagen men kanske glömt att ringa under vettig tid.
Förlåt om jag frågar samma sak om och om igen. Det är inte för att du är ointressant.
Förlåt.

onsdag 29 juni 2011

(O)synlighet

I helgen ringde en gammal bekant som jag inte pratat med på över 3 år som ville träffas.

Idag fick jag ett sms angående an annan bekant från samma tid som gärna ville ha kontakt igen. Vi träffades alla under en tuff period så det rann lite ut i sanden.

Jag har fått sms och mail och facebook-förfrågningar från goa människor jag lärde känna på Vidarkliniken.

Igår var jag ute och promenerade med en go vän jag lärde känna på onkologen, på Loa-projektet och i förrgår ringde en av de andra därifrån.

Jag är inte van vid detta.
Jag har varit osynlig så länge.
Det är lite överväldigande samtidigt som jag är så glad!

Jag kanske inte är lika osynlig längre.
Eller handlar osynligheten mer om vem jag är med eller vem JAG är?

Hur göra?

Jag har information i min hand som jag måste ta ett beslut om. Det är ett stort beslut och det känns i hela kroppen när jag försöker tänka på det. Det är ett bra besked som dock samtidigt innebär något väldigt tråkigt. Både en början och ett slut. Jag vet inte vad jag skall göra, jag vet inte vad jag orkar eller klarar av...

måndag 27 juni 2011

Håglös

Jag känner mig håglös. Jag orkar inte riktigt ta itu med något, känner inte för att göra någonting.
En promenad borde jag ju ta för jag får mindre värk när jag rör på mig men det känns stort. Själva promenaden tar jag iofs gärna men jag skall genom hela citysmeten innan jag kommer till ett grönområde. Städa, laga mat, gå ut med återvinningsgrejer, sortera, kategorisera, ringa samtal, skriva mail, gå till AF, måla om några småhyllor, läsa i nya pysseltidningen...Det finns hur mycket som helst att göra....men jag orkar inte.

Det är bara när jag är väldigt trött som jag brukar känna mig såhär men nu har det varit ett tag. Det enda jag kan tänka mig är att det är sorgen efter Ellie och det kan jag ju inte skynda på. Det får bara ta den tid som det behöver. Bara och bara...det är ju det jag har svårast för...att ha tålamod och vara lugn.

Jag är en görare...men jag orkar inte. Vad är jag nu då?

Navelskådning

Jag fick lite sällskap under min promenad häromdagen. Dock inget sällskap som jag vill ha eller skulle välja själv. Ganska långvarigt dessutom för jag upptäckte det inte förrän på kvällen när jag skulle lägga mig.

Fästingar!

Urk.

Min första erfarenhet av dessa läskiga typer var för drygt 7 år sedan. Innan dess hade jag aldrig stiftat bekantskap med dem. Den allra första gången fick jag jättemånga, säkert omkring 20 stycken. Nu har jag lärt mig att man inte skall ta egna vägar i bokskogen med en kort klänning. Fast det är inte så stor risk att jag skulle gå omkring med kort klänning nuförtiden iofs....

En av dem satt i naveln vilket jag tyckte var alldeles särskilt läskigt. Och så även efter denna promenad.

Min navel är väldigt personlig. Den angår inte fästingar. Den är/var ett band mellan mig och min mamma och den skall vårdas. Jag tycker tom att min navel är fin, den har en söt liten form och är alldeles lagom stor. Den får gärna fortsätta vara så.

Men det får den inte.
Inte om jag väljer en tuttmage. För då skär de bort en bit av huden under naveln, lossar på huden från vävnaden undertill för att kunna sträcka på den. Då hamnar naveln konstigt så de skär bort den och flyttar den. Jag vet inte hur det kommer att påverka min navel, jag vet inte vilken stort ingrepp det blir på den.

Det är lite märkligt.
För i den stora, jobbiga, långa och smärtsamma operation som jag funderar på att genomgå är jag för tillfället mest bekymrad över hur min navel kommer att påverkas....

Okända vägar

Jag hittade allt hem häromdagen!
I vanliga fall brukar jag inte promenera på vägar och stigar jag inte känner till. Jag har så dåligt lokalsinne att jag mycket väl skulle kunna gå vilse även under en kort sträcka. Eller skulle jag det? Har jag någonsin gått vilse?

Jag har inget minne av att jag någonsin gjort det! Fast beror det på att jag aldrig avvikit från vägen eller på att jag ändå har någon slags koll på var jag är? Jag vet faktiskt inte!

Jag brukar säga att jag alltid hittar fram till slut, möjligen tar det lite längre tid. Det stämmer ju men hur modig är jag? Vågar jag egentligen ta okända vägar? Och om inte...vad kan hända?

lördag 25 juni 2011

Värkande midsommar

Helgen tillbringas i sommarstugan i Blekinge. Här är helt ok väder, inte för varmt och inte för kallt. Inte så mycket folk vilket är skönt för jag är inte speciellt social. Det var förra gången vi var här för två veckor sedan som vi förstod att Ellie inte var bra. Katterna brukar sitta i fönsterna och ivrigt spana men Ellie låg bara i soffan. Det är ledsamt att bli påmind om det.

Men jag försöker att få ut det, att tillåta sorgen att både vara i mig och släppas ut. Det är nog första gången någonsin som jag gör så. Första gången som jag vågat släppa ut sorg och gråt. Tidigare har tårar kanske runnit på kinderna men jag har stängt ner resten, inte ett ljud har kommit ifrån mig. Det sliter på kroppen, jag har varit helt färdig efteråt och bla fått migrän. Jag har trott att det har varit av gråten men så var det ju inte. Det var ju av kampen att hålla allting tillbaka. Jag är fortfarande sliten och jag blir matt i kroppen och får mer värk samt huvudvärk men det är inte med lika stor kraft.

Fast jag har en grym värk i kroppen. Jag vet inte vad som gör det så illa den här gången. På ett sätt kanske det inte spelar någon roll men på ett annat sätt blir det ju lättare att hantera och kanske undvika om jag förstår hur det hänger ihop. Det primära valet när jag har så ont är att inte vilja röra mig. Men på sikt blir det värre. Så jag måste ut och promenera så mycket jag bara kan. Jag försöker få med sambon och han vet att det är för smärtan. Men han vill hellre sitta med en bok. Så nu struntar jag i honom och tar en lång promenad själv. Får se när jag hittar tillbaka med mitt dåliga lokalsinne! Tar det tid innan nästa uppdatering har jag kanske snurrat bort mig!!

onsdag 22 juni 2011

Strålande

Jag var på lunch idag med en god vän. Trevligt sällskap och himla god mat!

På vägen hem tittade jag inom min favoritklädaffär. Jag är inte där så jätteofta men jag brukar handla mycket de gångerna jag väl handlar. Dessutom pratar jag en hel del med personalen då. Jag tänker ofta att denna gången skall jag inte babbla på men varje gång går det likadant. Det är något med färger och form som triggar igång mig! Det är likadant med färger i alla möjliga varianter. Inte blir det bättre av att det är rasande trevlig personal.

Under cancerperioden var jag därinne några gånger. De såg mig med långt hår, med inget hår, med lite hår och nu med lite mer. De frågade tom mig hur det var med mig och gör så fortfarande. Det tycker jag är modigt, det är ju ingen lätt fråga. Jag har människor omkring mig som inte ens när det var som värst ställde mig den frågan.

Idag var jag dock inte pratsugen så jag duckade lite. Men det gick inte. En av de trevligaste expediterna var där och när hon såg mig så lyste hon upp och sade men hej, vad roligt att se dig! Jag blev lite överrumplad av det mottagande. När jag skulle betala frågade hon hur det var med mig och att jag hade en sådan utstrålning som gjorde att jag märktes.. När du kom in reagerade jag på det sade hon och visade med gester vilken utstrålning hon menade att jag hade. Och sedan såg jag ju att det var du!

Det har jag hört många gånger. På sistone inte lika ofta men innan jag blev sjuk fick jag ofta höra detta. Varje gång blir jag lika förvirrad. Jag vet inte vad det är som gör det, vad det är som är utstrålning och vilken typ av utstrålning det är.

En kursare för länge sedan berättade att när hon kom in i kurslokalen var det mig hon först lade märke till. Och då var det över 50 personer i lokalen. Sådant gör mig förvirrad. För jag förstår det inte. Jag vet inte vad det är jag liksom signalerar.

Jag blir jätteglad och stolt över detta men som sagt, samtidigt förvirrad för jag förstår det inte.
Fast jag kanske inte behöver förstå allt...även om jag gärna vill!

BRA

Alltså, jag är så himla bra alltså!
Jag blir lika nöjd, glad och stolt varje gång jag lyckas lösa något krångligt!

tisdag 21 juni 2011

Ontont

Några veckors frist från den värsta värken hade jag på Vidarkliniken och en liten stund när jag kom hem. Den är tillbaka igen....med besked.

Nu skall jag droga mig för att försöka få bort smärttoppen.
Sedan somnar jag förhoppningsvis.

måndag 20 juni 2011

En veckas saknad

Idag har det gått en vecka av saknad. Vissa dag har varit hyfsade men ikväll blev det riktigt jobbigt. När jag städade undan papper i köket hittade jag ett foto på henne som vi hade skrivit ut, hon var 7 veckor där och såklart världens sötaste.

Jag har fortfarande inte hämtat mig efter den gråtstunden, min kropp klarar inte av så mycket. Dessutom har jag haft väldigt ont i axlar och skuldror de senaste dagarna.

Jag stänger av dig och går och lägger mig.
Imorgon är en annan dag.

Plastikbedömningen

Tja...vad skall jag säga.

I början gav kirurgen ett hyfsat intryck. Men på något sätt så förändrades han inte. Oavsett vad jag frågade så hade han samma uttryck så mitt intryck av honom förändrades. Han log och såg mild ut men jag uppfattade det mer som en strategi för att stöka undan mig.

Det mesta som han sade hade jag kollat själv. Han berättade om vilka möjligheter som fanns (expanderprotes eller DIEP) och sedan visade han bröstbilder och det var allt. Sedan sade han att jag skulle gå hem och tänka på det.

Jag försökte berätta att min tvekan inte gäller vilken typ av operation jag vill ha utan själva operationen som sådan eftersom den förra var en sådan hemsk upplevelse. Då svarade han att det är det för alla utan att ens veta vad jag åsyftade. Då menade jag inte enbart själva karvandet utan det faktum att jag felmedicinerades i nästan en vecka. Jag blev fruktansvärt dålig av det och fick åka ambulans in dagen efter jag kom hem igen. Jag försökte påtala för sköterskorna att det var något som var helt fel men ingen tog mig på allvar.

Efter detta blev det inget mer. Vad jag än försökte säga eller fråga om besvarades med samma sak - gå hem och fundera.

Gjorde jag det?
Nä, jag gick in på kondis och köpte en nötkongress istället.

Den var jättegod.

söndag 19 juni 2011

Plastikundersökning

Imorgon skall jag då än en gång till ingång 75. Denna gången slipper jag dock onkologen, jag skall istället till plastikkirurgiska klinikens mottagning på undersökning.

Och jag är nervös!!

Egentligen är jag livrädd inför en ny operation och det kan tänkas att jag står inför i alla fall två till. Jag kommer med största säkerhet att bli erbjuden en expanderprotes eftersom min hud är oskadad då jag slapp strålningen. Men tanken på att stoppa in något sådant i kroppen äcklar mig. Jag har ganska svårt att förstå kvinnor som förstorar brösten, att frivilligt gå genom en sådan operation och att välja att gå fram i livet med något sådant innanför huden.

Det andra alternativet är att få en magtutte. Då tar man hud och fett från buken och bygger upp ett bröst. Tanken på min egen kropp som byggnadsmaterial är bättre även om operationen är svårare, tuffare och dyrare. Just de anledningarna (invändningarna) som jag är säker på att jag kommer att få höra imorgon.

Som vanligt har jag googat på läkaren och han har fått bra omdömen. Dock behöver inte det säga väldigt mycket, jag får se själv istället.

Men min rädsla finns kvar. Rädslan att inte bli tagen på allvar.

Smack

Poff
Pang
Bom
Smack
Duns
Plong
Brak
Bonk
Dunk
Fjutt
Klafs
Plask
Ping
Ding, ding, dong

Så låter det när ord och attityd träffar min skyddsbubbla, onomatopoetiskt så det stänker om det! Jag behöver fälla ner mitt visir ibland för att inte skadas av oaktsamma ord, attityd och tonlägen. Vissa av dem studsar bara bort medan andra krossas mot mitt skydd.

Det sista är dock hämtad från Frere Jacques. För du läste väl ding, ding, donget just på franska?

lördag 18 juni 2011

Kvar(s)katt

Jag har en katt kvar. Jag märker att även hon är påverkad av Ellies frånfälle. Hon är orolig, osäker och lämnar mig inte långa stunder. Hon gnäller när hon tycker hon varit ensam för länge (typ några minuter i ett annat rum).

Effies oro gör mig orolig. Sambons sorg gör mig ledsen och jag gör vad jag kan för att underlätta för dem båda. Min egen sorg, ja, vad händer med den? Vem skall trösta knyttet?

Jag fick Effie när hon var 2 år gammal och jag fick höra att hon inte hade haft det jättebra hos sin uppfödare. Riktigt vad det var har jag inte förstått. Men hon var väldigt otrygg när hon flyttade hem till mig. Sakta men säkert har denna osäkra och rädda katt utvecklats och blivit mer trygg och tar plats, hon tom pratar en hel del nu. Ofta domderar hon oss till garderoben där vi skall agera stege till favoritstället som hon inte når själv. Det är härligt att se och jag känner mig både glad och stolt över att ha bidragit till det.

Glad och stolt är jag även med min insats med Ellie. Där var dock "råmaterialet" lite annorlunda, hon har alltid varit trygg. Trots den stora sorgen känner jag att jag gjort mitt bästa för att vara en bra matte för henne, för att ge henne ett tryggt hem. Med tanke på hur hon är (jag klarar inte av att byta tempus än) så har jag lyckats. Hon blev en ljuvlig katt.

Eftersom Effie har haft det tufft smärtar det mig att se att hon är orolig. Hon är jämt hos mig och har tagit över familjens position som plåster. Hon och Ellie var inte de bästa vänner men de kom ändå bra överens och hittade sätt att umgås på, ibland bus, ibland tet och ibland ändå ganska nära varandra även om jag aldrig hittade dem i en katthög.

Effie har vant sig vid sällskap. Jag är fortfarande hemma men min förhoppning är ju att börja arbetsträna snart. Och så orolig Effie kan bli bara av att vara ensam i ett rum en kortare stund, då bör hon nog inte vara ensam alls. Jag tror att hon behöver kattsällskap. Jag själv behöver mer kattsällskap. Det är märkligt hur en liten katt kan ta så stor plats.

Kvarskatt blev det ingen i år, tvärtom får jag tillbaka en smula. Kanske bidrag till en ny katt?

fredag 17 juni 2011

Postens tjänster

Idag fick jag ett brev på posten...från posten. Oj, tänkte jag, vad är det nu?
Det var ett kravbrev. De ville ha pengar för ett brev som jag skickat. Som jag för övrigt redan frankerat en gång. Med frimärken jag köpte på posten.

Jag tog emot de frimärkena jag fick på posten, slickade (örk) på dem och satte fast dem. För att jag skulle vara riktigt säker på att de fastnade stod jag och tryckte lite extra.

Men se, det kan man inte lita på. Jag ringde upp posten och frågade vad brevet handlade om och om det inte räckte att frankera det en gång. Men eftersom jag satte fast frimärkena själv och använde mitt eget saliv är det tydligen inte pålitligt. Det kan lossna.

Så om jag vill vara säker på att det skall sitta fast skall jag begära självklistrande frimärken.
Jaha? Så posten säljer en undermålig produkt frågade jag. Jag väljer själv sade den icke alltför sympatiska människan i telefonen. Öh, jag trodde jag kunde lita på deras produkter men nu är det alltså en produkt som är lite säkrare än den andra...i alla fall om man har min typ av saliv...eller något?

Vilken fantastisk idé posten egentligen har. Vi höjer priserna hela tiden men avsäger oss allt ansvar för tjänsten som kunderna köper. Är det något som de klagar på så är det ändå deras eget fel. Jag har aldrig funderat på kvaliteten på min saliv, det har fungerat ganska bekymmersfritt hittills. Men nu vet jag ju bättre, tack posten.

Men posten makulerade i alla fall kravet. Tur för dem.
Hon kände nog på sig att det var enklast så.

torsdag 16 juni 2011

Tårinnehåll

Tårars innehåll skiljer sig åt beroende på varför ögonen rinner. Rinner de för att det är blåsigt eller rinner de för att du gråter? Jag vet inte exakt vari skillnaden består av tyvärr. Jag försökte googla på det men kom bara till tårtinnehåll. För all del viktigt det också.

Jag hörde om det i ett program av CSI. Jag avskyr det programmet egentligen. De visar laboratoriearbete på ett fånigt sätt. Dessutom retar jag mig på att alla skall vara så spydiga. I det programmet var det någon misstänkt som klämde fram en tår och labbmänniskan erbjöd en näsduk. För att verifiera huruvida det var "riktiga" tårar eller ej gjordes det analyser. Givetvis sades det inget om hur dessa analyser gjordes för det är ju inte det som är det viktiga. Inte för vanligt folk i alla fall...bara för nördar som mig. Det kom fram att det var krokodiltårar och därmed kunde de anhålla den misstänkta. Stark bevisning va!

Jag tror att tårinnehållet skiljer sig åt men jag vet inte om jag tror på att man kan kolla det så lätt eller att bevisningen skulle hålla.

De senaste dagarna har jag haft mitt eget ansikte som ett litet försökslabb. Inte medvetet men jag har på nära håll kunnat studera verkningen av de olika typerna av ansiktskontinens. Tårar som kommer av yttre anledning såsom blås, kyla - tja, det räcker att jag skall gå ut för att ögonen skall rinna, det behöver inte vara dåligt väder - påverkar inte mitt ansikte mer än att jag knappt ser något. Tårarna som kommer av inre anledningar leder förvisso också till att min sikt blir dålig. Men utöver det är de frätande. Jag har fått eksem på ögonlocken och tårarna brukar etsa en fåra längs kinderna. Ingen som syns men den känns! Mina tårar torkar ut hela ansiktet samt fräter så det känns som att jag hånglat med ett sandpapper. Min lösning på det är Locobase. Men det har varit ett evinnerligt rännande på toa för att tvätta av saltet från ansiktet och smörja in det ånyo. Det har blivit många gånger per dag.

måndag 13 juni 2011

Det är över

Min älskade Ellie finns inte är mer, vi fick låta henne somna in.

söndag 12 juni 2011

lördag 11 juni 2011

...eller inte cancer!

Vi var och hälsade på Ellie igår. Det var en liten ynklig pälsboll som mötte oss men oj, vad glad hon blev. Precis innan vi gick fick vi oss lite spinnande till livs, vilken glädje! Men hon var svårflörtad, då hade vi gosat med henne i närmare två timmar!

Veterinären ringde precis. De hade tittat på proverna de tagit precis innan vi hälsade på lillsnuttan igår. Det var INTE lymfom!!!! Fast de hade varit så övertygade om det! Jag gjorde en glädjedans så mycket jag bara kunde, sittandes på en stol med tvånget att vara tyst för att varken skrämma katt eller veterinär.

MEN det skulle kunna vara något som är lika illa. Det skulle kunna vara något som kallas för FIP som jag aldrig hört talas om tidigare. Trots min vurm för information vägrar jag att kolla vad det är för jag behöver vara positiv nu.

Det finns också en chans att det är en infektion som likaledes det skulle kunna gå illa. Men av dessa tre siktar jag in mig på det tredje alternativet. Jag bestämmer att det är så. Veterinären sade att febern hade gått ner och att hon låg på normaltemp nu och att hon hade visat lite humör och tyckte det var lite tråkigt. Det tog jag som mycket bra nyheter.

Från helvete till ett annat ställe på ett dygn. Helt och hållet glädje är det inte än för jag är fortfarande väldigt orolig men det finns hopp. Jag har gråtit, oj, vad jag har gråtit men nu orkar inte min kropp mer. Jag får eksem på ögonlocken när jag gråter, jag har väldigt salta tårar som dessutom fräter på mina kinder. Jag har värk i pannan eftersom jag skrynklar ihop ansiktet och jag är darrig och matt i hela kroppen, klarar knappt att hålla den uppe.

Så, inga mer tårar. Ingen mer feber, snälla Ellie.
Jag ber till min Gud och skapare, låt henne bli frisk.

fredag 10 juni 2011

Kattcancer

De ringde från djursjukhuset. Det mesta tyder på att Ellie har fått lymfom, cancer i lymfkörtlarna. Hon har ingen god prognos.

Förtvivlan sprider sig i min kropp tillsammans med hatet mot denna sjukdom.

Hörselkåpor på

Här sitter jag ensam hemma och här i lägenheter är det alldeles tyst.

Men vad hjälper det? Utanför pågår det helvetiska studentfirandet.
Jag förstår det ystra uppträdandet och jag förstår även tjoandet.

Det jag INTE kan förstå är det generösa användandet av den vidriga tutan. Det skär i hela min kropp! Jag förstår inte heller varför man skall vara stupfull redan innan lunch och ragla omkring på gator och stå och pinka utanför min port. Jag förstår inte heller varför man skall fraktas som kor på ett flak och köra runt, runt i stan. Hade det inte varit bättre att fira ordentligt på en värdig plats tillsammans med människor som faktiskt bryr sig?

För inte katten bryr jag mig om ungdomarna som raglar förbi mig och skriker när jag går förbi. Förväntar de sig att jag skall fira med dem? Nope, i det här fallet är jag en surkärring!

Nu skall jag gå ut. Jag undrar om jag behöver ha hörselkåporna på mig och om jag skulle uppfattas som galen i sådana fall.

torsdag 9 juni 2011

Ytterligare uppdatering fast om AF

I tisdags var jag ju hos AF för informationsmöte inför min övergång till jobb- och utvecklingsgarantin. Jag har inte varit speciellt orolig inför det för jag hade så bra handläggare som var väldigt insatt och förstående och som verkligen såg till mitt bästa.

När jag skulle gå dit var jag mest orolig inför tanken att bli matade med information i 2 timmar. Det borde jag inte varit, det var inte det största bekymret visade det sig.

Hela mötet bestod av jag och en till. När jag kom in stod det tre handläggare men en gick ut. Det var en märklig uppslutning tycker jag. Bildspelet var över i en rasande fart och då hade jag ändå (som vanligt) hunnit med att ställa ett gäng frågor. Dock hade informationen givit mig mer frågor än svar. Det var inriktat på arbetslösa och inte utförsäkrade. Kvinnan som ledde det berättade att det var en allmän visning och att det för oss skulle individanpassas. Det gick däremot inte att få veta något om vad som skulle anpassas till oss och vilka regler som gällde. Det skulle vi få veta vid samtalet med vår nya handläggare. Hade det inte varit lättare och bättre om vi hade fått den här informationen i samtalet med den personen?

Jag var helt övertygad om att jag skulle få veta vem som var min nya handläggare och samtidigt få en tid hos vederbörande. Nope. Nästa vecka var det fullt och troligen nästa igen. Men har de ingen framförhållning? Denna tid fick jag för länge sedan. Dessutom var vi bara två KUNDER närvarande. Var det en överstiglig uppgift att ge oss varsin uppföljningstid? Denna excellenta service ger mig dessutom 65 maffia procent av min inkomst som ligger på ungefär samma nivå som när jag blev sjukskriven för 10 år sedan.

Hon tryckte på att vi var kunder och att detta var frivilligt. Frivilligt, my ass om ni ursäktar mitt uttryck. Om ni inte gör det får ni hoppa över den meningen.

Men ändå var det enda som hon pratade om regler och skyldigheter. Det enda som de pratade om var att målet var att vi skulle få ett arbete. Ja, det kan man ju förstå eftersom det är Arbetsförmedlingen. Men jag är ju inte arbetslös, jag har anställning. Blir det inte konstigt då?
Det var procent hit och dit, siffror och antal timmar per dag som man skulle vara aktiv.

Man kunde åka ut också, återkallande kallade de det så fint.
Där blev jag helt förfärad av en mening. Man kastas ut om man missköter sig eller stör verksamheten. Jag har inte för vana att missköta mig, tvärtom är jag för noga för mitt eget bästa. Men vad är kriterierna för att störa verksamheten? Jag har visserligen inte ett sådant mål men jag har ett ganska färskt minne av hur jag blev uppfattad som ett störande element och utkastad. Räcker det att under en diskussion undvika ögonkontakt för att slippa sitta och nicka och le och hålla med (när jag inte gör det) och att ställa några frågor?

Då ligger jag riktigt risigt till!

Kisse-uppdatering

Vi var ju inne med Ellie igår på djursjukhuset. Hon är 5 år och jag har haft Effie i 7 år och detta är första gången som de har varit sjuka. Både de och jag har haft tur!

Jag kände mig som världens sämsta matte när vi stod där. Precis som om det fanns något annat att göra än det jag redan hade gjort...Men det var så hemskt att se henne dålig. Jag vill inte ens tänka på hur är att ha sjuka barn!!

Jag lärde mig en ny förkortning, ÄDKB som betyder äta, dricka, kissa , bajsa. Varför skriver inte humanläkarna det i journalen tro, det är ju lika viktigt för oss. Fast förresten, på Vidarkliniken frågade de om vi bajsade bra fast de uttryckte det med lite finare ord.

Nu kom jag av mig...
Ellies ÄDKB funkade bra fram till igår. Jag gav henne vatten och då drack hon, för övrigt låg hon mest. Jag såg varken att hon var uppe på toa eller drack. Ett dygn utan föda för en liten katt är mycket och de skulle mata henne om hon inte åt. Uttorkade blir de snabbt och hon skulle också få dropp. När vet kände på henne visade det sig att hon hade ont i magen, lilla stackarn. Usch.

Så, lillsnuttan lades in. De skulle ta blodprov, ge vätska och mata henne samt röntga magen. När sköterskan kom in låg Ellie i mitt knä och försökte gömma sig litegrann. Hon gick direkt fram till henne och klappade henne samtidigt som hon presenterade sig. Efter det presenterade hon sig för oss. Det gillade jag! Fokus på det som är viktigt!

Eftersom magen ömmar är jag ju jätteorolig för att det skall vara något allvarligt. Jag ringde igår kväll för att höra hur det var och om det fanns mer information att få. Sköterskan sade att hon inte fick dela med sig av resultatet och att jag behövde vänta på att få prata med en vet. Hon sade dock att tre av blodvärdena var avvikande men inte alarmerande mycket. Sedan frågade jag om de gosade lite extra med dem när de hanterade dem och kände mig som världens fånigaste matte. Dock är jag säker på att de har att göra med "sådana som mig" varje dag och de jag har haft kontakt med har varit kunniga och förstående.

Efter undersökningen när vi väntade på sköterskan var både jag och Ellie storögda inför vad som hände i ett annat rum på andra sidan korridoren. Vi kunde se det eftersom båda dörrarna var försedda med glasparti. Veterinären hade hand om en hund, tog på sig handskar och stoppade in ett finger i rumpan på hunden. Stackars vovve, jag undrar vad han hade gjort!

måndag 6 juni 2011

Kisse-oro

Min lilla kisse är inte bra. Hon har varit hängig ett tag. Hon äter, dricker och går på toaletten som hon skall men hon verkar inte orka så mycket mer. I vanliga fall är hon väldigt pratsam och med men nu ligger hon mest på en och samma plats. Det är hjärtskärande att se.

Ett samtal till djursjukhuset gav oss rådet att avvakta tills imorgon och se hur hon mår. Bättre hoppas jag får åh, vad jag saknar den där lilla plåstriga pipisen!

AF

Imorgon är jag välkommen på ett informationsmöte till Arbetsförmedlingen om jobb- och utvecklingsgarantin.

Jag har ingen aning om vad det kommer att innehålla. Dock är jag en smula bekymrad över att tiden är två timmar. Längden som sådan är inte ett problem men jag hoppas innerligt att det inte innebär att det är information hela tiden för det klarar jag inte. Jag kan inte lyssna på någon så länge, jag vissnar långt tidigare.

Det primära beskedet jag fick av min handläggare var att jag skulle få lov att behålla henne...eller hon mig beroende på hur man ser på det! I förra veckan nåddes jag dock av meddelandet att det inte skulle gå trots allt då hon har fått order om att släppa sina "kunder" eftersom hon har för många kvar. Ja, kunder kallas vi fast inte känner jag mig som en kund där!

Men jag antar att morgondagen även innebär att jag får besked om en ny handläggare och att det även skall vara en bra sådan. Jag har ju blivit bortskämd med fantastiska människor omkring mig och jag fortsätter gärna med ett sådant entourage!

Jag undrar bara hur lång tid det kommer att ta innan jag vänjer mig vid att jag är inskriven på Arbetsförmedlingen. Några månader efter gymnasiet är den enda perioden som jag har hört hemma där. Tycker jag i alla fall. För har man anställning är det märkligt att vara inskriven hos AF är i varje fall min åsikt. Men nu när jag är där hoppas jag på att det går framåt. Jag vill arbetsträna, jag vill ut! Dock har jag insett att min återhämtning tar och kommer att ta betydligt längre tid än vad jag ville. Men ju snabbare jag accepterar det och börjar leva efter det, desto snabbare kommer jag att komma tillbaka. Vilken paradox men ändå lika sant.

Ersättningsnivån är tyvärr enbart 65% av lönen vilket innebär...inte många pengar alls i veckopeng! Det är en anledning till att jag kommer att ha svårt att slappna av och ge mig själv tid för återhämtning men jag behöver det och jag skall försöka sänka min aktivitetsnivå.

Men som kära K från Vidarkliniken sade till mig när hon såg att jag var trött...
Gå och lägg dig (mig)! :-)

Någon kvar?

Tack för att ni gladdes med mig på min 2-årsdag! :-)

Nu har jag varit borta från bloggen i en månad. Jag funderar på om det finns några läsare kvar, kan det tom vara någon som har saknat mina ord?

Jag kommer att försöka berätta lite om Vidarkliniken men det behöver smältas lite först. Mina förhoppningar och förväntningar infriades med råge i alla fall och jag rekommenderar alla som har en möjlighet att söka sig dit. Jag kan inte tänka mig något annat ställe som liknar detta.

Jag har inte riktigt följt med i de bloggarna jag brukar titta in hos så jag får ta och läsa in mig hos i alla fall några av er!

torsdag 2 juni 2011

2 år idag

Idag är det årsdagen av beskedet med stort C.
Tiden som gått förvånar mig, det känns verkligen inte som om det vore 2 år sedan. På ett sätt kommer jag ihåg allt samtidigt som det ändå är lite luddigt. Tiden är märklig, den verkar inte riktigt vara linjär.

Men här är jag!
Jag lever och mår bättre än på väldigt länge tack vare vistelsen på Vidarkliniken. Lite svårt har jag att fortsätta med allt som är bra men jag tränar på det. Ju mer man tränar på en sak, desto bättre går det, eller hur?

Så oj, vad jag skall träna. Träna på att kunna röra mig utan smärta. Träna mig på att äta regelbundet och äta bra mat. Träna på att ta vilopauser och inse att min kropp inte orkar så mycket som den gjorde innan. Samt träna på acceptans av det senare.

Men framför allt skall jag träna på att må bra. Jag lever ju trots allt!