Idag lyckades jag faktiskt ta en promenad och det kändes så himla bra! Jag fick inte uträttat det jag ville eller rättare sagt hittade jag inte affären jag tänkte ta mig till men det var underordnat, det var promenaden som var det viktigaste. Jag önskar att jag hade bott på landet. Då hade jag bara kunnat öppna dörren och vara ute i naturen och kanske tom se träd! Nu när jag bor mitt i stan måste jag gå till en park och det är inte alltid jag orkar det. Och en stadspromenad ger verkligen inte lika mycket, jag vill se träd! Efter trädgårdsrehabiliteringen jag gick i våras har jag förstått att jag behöver träd. Att titta på träd gör mig avslappnad.
Sambons barn kommer hit imorgon för att käka. Tur att jag frågade om det för tydligen skulle de komma mycket tidigare än så. Det får de gärna göra men jag vill gärna veta vad/när/hur saker händer eftersom jag måste ransonera min ork. Men att jag vill veta det innebär tydligen att jag hatar hans barn och aldrig vill träffa dem. Jaha, det var något nytt för mig. Jag fick också höra hur dum jag är men det var ju inte nytt, det får jag ju höra ganska ofta. Suck.
Idag hade jag hellre bott ihop med ett träd.
lördag 21 november 2009
fredag 20 november 2009
Ögon, ögon, näsa, mun
Idag måste jag ha varit lite piggare för jag målade faktiskt på mig ett ansikte. När jag ändå höll på försökte jag göra det till ett glatt ansikte - ögon, ögon, näsa, mun.
Det var dags för blodprov idag. Nu är det inte många gånger kvar, jag vill mest ha det överstökat. Jag tror i alla fall inte jag skall fortsätta ta blodprov efter jag slutar med cytostatikan.
Väl hemma igen hade ansiktet runnit bort, jag antar att det var allt ögon och näsrinn som gjorde det. Det är rysligt att se mig själv i spegeln.
Dagens brynfransfront: 11 fransar på vänster sida och 6 på höger. Det är märkligt hur avsaknad av bryn och fransar gör att man ser alldeles sjuk ut, ansiktskonturerna försvinner ju! Det var helt ok att tappa huvudhåret, det har faktiskt inte bekymrat mig så mycket. Men att tappa frans och bryn gör att jag försvinner mer och mer. Allt jag ser när jag tittar i spegeln är rynkor och pigmentfläckar som verkar vara ytterligare en bieffekt! Jag hade faktiskt ingen aning om att man skulle bli såhär ful när man får cancer. Eller är det åldersnoja? Cancernoja? Bådadelar kanske. Jag har haft problem med min syn på min kropp i många år på grund av min ätstörning. Detta gör ju sannerligen inte saken bättre.
När det bara var håret som saknades hade jag fortfarande ok hållning. Nu märker jag att jag sjunker ihop och försöker nästan gömma mig. Helt tvärtemot som det lejon jag är! Jag vet att det växer ut igen. Men jag är inte lika säker på att min syn på mig själv kan förändras lika fort. Och huden lär ju inte förändras tillbaka som den var. Tvärtom lär den bli ännu sämre när jag väl börjar med nästa medicin vilket skrämmer skiten ur mig!
Och samtidigt känns det otroligt fånigt att vara ledsen över att bli så ful när jag ändå kämpar mot cancer. Jag skall väl bara vara tacksam över att vara vid liv eller att det kanske inte ens vara så farligt. En släng av cancer och jag förlorade ett bröst men för övrigt kanske jag klarar mig bra. Fast jag vet ju inte, ännu.
Det var dags för blodprov idag. Nu är det inte många gånger kvar, jag vill mest ha det överstökat. Jag tror i alla fall inte jag skall fortsätta ta blodprov efter jag slutar med cytostatikan.
Väl hemma igen hade ansiktet runnit bort, jag antar att det var allt ögon och näsrinn som gjorde det. Det är rysligt att se mig själv i spegeln.
Dagens brynfransfront: 11 fransar på vänster sida och 6 på höger. Det är märkligt hur avsaknad av bryn och fransar gör att man ser alldeles sjuk ut, ansiktskonturerna försvinner ju! Det var helt ok att tappa huvudhåret, det har faktiskt inte bekymrat mig så mycket. Men att tappa frans och bryn gör att jag försvinner mer och mer. Allt jag ser när jag tittar i spegeln är rynkor och pigmentfläckar som verkar vara ytterligare en bieffekt! Jag hade faktiskt ingen aning om att man skulle bli såhär ful när man får cancer. Eller är det åldersnoja? Cancernoja? Bådadelar kanske. Jag har haft problem med min syn på min kropp i många år på grund av min ätstörning. Detta gör ju sannerligen inte saken bättre.
När det bara var håret som saknades hade jag fortfarande ok hållning. Nu märker jag att jag sjunker ihop och försöker nästan gömma mig. Helt tvärtemot som det lejon jag är! Jag vet att det växer ut igen. Men jag är inte lika säker på att min syn på mig själv kan förändras lika fort. Och huden lär ju inte förändras tillbaka som den var. Tvärtom lär den bli ännu sämre när jag väl börjar med nästa medicin vilket skrämmer skiten ur mig!
Och samtidigt känns det otroligt fånigt att vara ledsen över att bli så ful när jag ändå kämpar mot cancer. Jag skall väl bara vara tacksam över att vara vid liv eller att det kanske inte ens vara så farligt. En släng av cancer och jag förlorade ett bröst men för övrigt kanske jag klarar mig bra. Fast jag vet ju inte, ännu.
torsdag 19 november 2009
Trött, trött, trött
Idag har jag varit trött, trött, trött.
Jag gick upp klockan 12, vad är det för tonårsfasoner!? Vad märklig dagen blir med en sådan start. Jag var egentligen för trött för ett bad men kan jag bada skall jag minsann göra det också! Så ett bad blev det. Och jag doppade hela mig, huvudet och armen och jag var så glad! Jag har återtagit min arm! Den ser inte riktigt ut som den gjorde när jag fick ge upp den men jag skall nog vänja mig vid det och det gör inte så mycket för den är ju min igen! :-)
Efter badet fick jag lägga mig en stund och vila. Tänk att badkarsbad kan vara så ansträngande, tur ingen släpper ut mig i havet eller i någon pool. Jag försöker komma ihåg vad jag mer gjort under dagen men jag vet ärligt talat inte. Jag fick vila en stund, ingen pannkaksvila för det hann jag inte med men det blev en liten stund i alla fall.
Ikväll var det åter dags för cancerkursen. Först hade jag inte tänkt gå, jag var för trött. Men jag läste att det handlade om avslappning och jag tänkte på att jag ville träffa de andra deltagarna så jag samlade ihop mig och cyklade dit ändå. Och det var jättebra så jag är glad jag gick dit.
När jag kom hem var jag helt slut men jag hade bestämt mig för att bädda rent. Jag fick ta det i etapper, det var lite jobbigt men det blev rent och jag skall slänga mig i sängen nu.
Jag gick upp klockan 12, vad är det för tonårsfasoner!? Vad märklig dagen blir med en sådan start. Jag var egentligen för trött för ett bad men kan jag bada skall jag minsann göra det också! Så ett bad blev det. Och jag doppade hela mig, huvudet och armen och jag var så glad! Jag har återtagit min arm! Den ser inte riktigt ut som den gjorde när jag fick ge upp den men jag skall nog vänja mig vid det och det gör inte så mycket för den är ju min igen! :-)
Efter badet fick jag lägga mig en stund och vila. Tänk att badkarsbad kan vara så ansträngande, tur ingen släpper ut mig i havet eller i någon pool. Jag försöker komma ihåg vad jag mer gjort under dagen men jag vet ärligt talat inte. Jag fick vila en stund, ingen pannkaksvila för det hann jag inte med men det blev en liten stund i alla fall.
Ikväll var det åter dags för cancerkursen. Först hade jag inte tänkt gå, jag var för trött. Men jag läste att det handlade om avslappning och jag tänkte på att jag ville träffa de andra deltagarna så jag samlade ihop mig och cyklade dit ändå. Och det var jättebra så jag är glad jag gick dit.
När jag kom hem var jag helt slut men jag hade bestämt mig för att bädda rent. Jag fick ta det i etapper, det var lite jobbigt men det blev rent och jag skall slänga mig i sängen nu.
onsdag 18 november 2009
Är jag giftig?
Idag har jag haft glasögon på mig och då rinner mina ögon otroligt mycket mer. De rinner hela tiden, det är som att jag gråter konstant. Jag får antingen ha en servett och torka eller så låter jag dem rinna. Men det är obehagligt att låta dem rinna för de känns på något sätt konstigt. Det är inte samma slags tårar som när jag fick den första cyton, de var nog ganska vanliga tårar. Dessa är som kristalliserat salt när det torkat. När jag vaknar på morgonen har jag vitt gojs runt ögonen. Men när jag är vaken och inte hinner torka bort det så rinner det ju i hela ansiktet - och det är annorlunda mot vanliga tårar. Idag har haft glasögon på mig och efter en lång dag med inkontinesögon tog jag en titt på glasögonen. Det var som ett fint pulver som satt fast i ett tjockt lager på glasögonens skalmar. Nej, inte skalmar...runt glaset.Vad är det för skit!? Det är ju läskigt!
Jag läste någonstans för flera månader sedan om att tårar från en cytostatikapatient är giftigt och att man bör undvika små barn. Typ som att man håller sitt barn eller barnbarn och är så glad så man gråter...gör inte det!
Och hur är det med annan vätska vi utsöndrar? Sambon sade att jag luktar väldigt annorlunda när jag får cyto, det utsöndras alltså genom huden såklart men kan det vara skadligt tro? Urinet då? Under hela tiden, inte bara de dagar jag får behandling har det varit en väldigt annorlunda urinering från min sida. Eller nja, själva kissandet sker väl på ungefär samma sätt men utkomsten! Ärligt talat verkar det toxiskt. Och det spolar vi bara ut med det vanliga vattnet. Kan det egentligen vara så bra?
Är jag giftig? Är mina tårar och mitt urin giftiga?
Jag läste någonstans för flera månader sedan om att tårar från en cytostatikapatient är giftigt och att man bör undvika små barn. Typ som att man håller sitt barn eller barnbarn och är så glad så man gråter...gör inte det!
Och hur är det med annan vätska vi utsöndrar? Sambon sade att jag luktar väldigt annorlunda när jag får cyto, det utsöndras alltså genom huden såklart men kan det vara skadligt tro? Urinet då? Under hela tiden, inte bara de dagar jag får behandling har det varit en väldigt annorlunda urinering från min sida. Eller nja, själva kissandet sker väl på ungefär samma sätt men utkomsten! Ärligt talat verkar det toxiskt. Och det spolar vi bara ut med det vanliga vattnet. Kan det egentligen vara så bra?
Är jag giftig? Är mina tårar och mitt urin giftiga?
Ont....
redan när jag vaknade idag. Varför vet jag inte. Det kan vara min arbetsskada, det kan bero på att jag legat illa men det kan lika gärna vara cytostatikan. Egentligen spelar det ju ingen roll, smärtan påverkas ju inte av att jag vet orsaken.
Min sambo är iväg på jobbresa denna vecka så nu sover jag gott. Hmmm, det där lät inte så bra.
Men jag slipper snarkandet och dunsiga vändningar och jag kan ha alla fönster öppna om jag så vill! Jag hade glömt hur skönt det var att sova med öppet fönster. Dels är sambon gnällig om det och dels bor vi mitt i stan så ibland orkar jag inte med ljuden. Just nu är det en flicka som pratar och skrattar väldigt högljutt utanför, jag tror det är en granne och att hon sitter på balkong. Men hon slutar väl snart hoppas jag. Men så gammal jag ändå är har jag inte glömt hur det var att vara tonårig flicka. Varför måste man prata högt och skratta och fnissa hela tiden, vad är det med den grejen?
Jag är så glad att jag inte är tonåring längre, det var ganska jobbigt. Men jag hade gärna varit kanske 5 år yngre eller varför inte 10! Det är 10 år som jag varit sjukskriven och de åren känns ibland som stulna från mig. Hade jag fått adekvat hjälp från min arbetsplats (som dessutom är lagstadgad) hade det inte behövt bli såhär. Ibland känner jag mig väldigt ledsen och bitter på det men ibland är det ok. Jag arbetar mot mer acceptans för bitterhet skrämmer mig! Jag vill inte bli bitter för att jag har haft dålig hälsa, råkat illa ut och hamnat på en dålig arbetsplats. Det är som det är, jag måste se framåt. Men ibland är det väldigt svårt att göra det. Det har varit så många gånger att jag börjar resa mig och komma någonstans och då är det något annat som slår till, någon annan krämpa som hindrar mig. Jag behöver hitta en balans mellan att vilja återgå till arbetslivet och att ta hand om mig själv och se till så att jag mår bra. Och tro mig, det är ingen lätt balans!
Och verkar jag virrig är det för att jag tagit sovpiller, det är dags att låta dem "work their magic".
Min sambo är iväg på jobbresa denna vecka så nu sover jag gott. Hmmm, det där lät inte så bra.
Men jag slipper snarkandet och dunsiga vändningar och jag kan ha alla fönster öppna om jag så vill! Jag hade glömt hur skönt det var att sova med öppet fönster. Dels är sambon gnällig om det och dels bor vi mitt i stan så ibland orkar jag inte med ljuden. Just nu är det en flicka som pratar och skrattar väldigt högljutt utanför, jag tror det är en granne och att hon sitter på balkong. Men hon slutar väl snart hoppas jag. Men så gammal jag ändå är har jag inte glömt hur det var att vara tonårig flicka. Varför måste man prata högt och skratta och fnissa hela tiden, vad är det med den grejen?
Jag är så glad att jag inte är tonåring längre, det var ganska jobbigt. Men jag hade gärna varit kanske 5 år yngre eller varför inte 10! Det är 10 år som jag varit sjukskriven och de åren känns ibland som stulna från mig. Hade jag fått adekvat hjälp från min arbetsplats (som dessutom är lagstadgad) hade det inte behövt bli såhär. Ibland känner jag mig väldigt ledsen och bitter på det men ibland är det ok. Jag arbetar mot mer acceptans för bitterhet skrämmer mig! Jag vill inte bli bitter för att jag har haft dålig hälsa, råkat illa ut och hamnat på en dålig arbetsplats. Det är som det är, jag måste se framåt. Men ibland är det väldigt svårt att göra det. Det har varit så många gånger att jag börjar resa mig och komma någonstans och då är det något annat som slår till, någon annan krämpa som hindrar mig. Jag behöver hitta en balans mellan att vilja återgå till arbetslivet och att ta hand om mig själv och se till så att jag mår bra. Och tro mig, det är ingen lätt balans!
Och verkar jag virrig är det för att jag tagit sovpiller, det är dags att låta dem "work their magic".
tisdag 17 november 2009
Jag har fått min arm tillbaka!
Sköterskan började med att lägga om min picc-line. Jag skulle egentligen till vårdcentralen imorgon för att lägga om den men eftersom de ändå skulle greja med den lade de om den idag. Slangen var extra lång och det visade sig att den hade åkt ut riktigt långt. Inte för långt för blodtransfusionen men för långt för att få cytostatika nästa vecka. Efter att sköterskan hade överlagt med en läkare blev det bestämt att den skulle dras. Taxotere som jag får nu är inte vävnadsirriterande och jag kan få det vanligt i en perifer ven, det behöver inte vara direkt i hjärtat som EC.
Jag slipper slangmasken!! Jag insisterade på att jag skulle dra ut den själv, jag ville verkligen vara säker på vad som hände. Märkligt att ha en halvmeter slang rakt in i hjärtat och att dra ut den utan att det känns någonting. Inte det minsta kändes det. Sedan var jag fri. Med ens kände jag mig nästan frisk och ville springa ut därifrån. Samtidigt var det väldigt känsloladdat och jag kände hur tårarna började komma. Det symboliserar så mycket att bli av med den. Jag tvingade dock ner tårarna tills sköterskan hade gått därifrån. Hade det åtminstone varit någon jag hade träffat tidigare hade jag kunnat tänka mig att prata om det men det var någon jag aldrig ens hade sett.
Huden är lite konstig, den har ju varit inpackad i plasttejp i 3 ½ månader. Det tar väl en liten stund innan den är som vanligt igen men jag är så glad att ha fått tillbaka min arm igen! Den är åter min egen!
Jag slipper slangmasken!! Jag insisterade på att jag skulle dra ut den själv, jag ville verkligen vara säker på vad som hände. Märkligt att ha en halvmeter slang rakt in i hjärtat och att dra ut den utan att det känns någonting. Inte det minsta kändes det. Sedan var jag fri. Med ens kände jag mig nästan frisk och ville springa ut därifrån. Samtidigt var det väldigt känsloladdat och jag kände hur tårarna började komma. Det symboliserar så mycket att bli av med den. Jag tvingade dock ner tårarna tills sköterskan hade gått därifrån. Hade det åtminstone varit någon jag hade träffat tidigare hade jag kunnat tänka mig att prata om det men det var någon jag aldrig ens hade sett.
Huden är lite konstig, den har ju varit inpackad i plasttejp i 3 ½ månader. Det tar väl en liten stund innan den är som vanligt igen men jag är så glad att ha fått tillbaka min arm igen! Den är åter min egen!
Blodtransfusion
Idag har det varit fullt upp. Jag började dagen med ett besök hos klin.kem för att ta blodprov. Det gick så snabbt så nu när jag tänker på det har jag nästan svårt att komma ihåg det. Efter det var det samtal med min goa kurator men det var också helt kort. Jag hade fått tid för blodtransfusion så jag kunde endast prata med henne i ca 25 minuter.
Jag tog upp min rädsla för blodet och hon tyckte jag skulle prata med sköterskan som skulle ge mig det vilket jag gjorde. Eller rättare sagt, jag sonderade terrängen men jag märkte att det inte var någon person som jag skulle kunna prata om min rädsla med. Och ju mer jag tänker på det, ju mer tror jag att det mer handlar om tanken att ha någon annns organ i min kropp. Jag är både blodgivare och organdonator och har inget emot tanken att ge. Men tydligen är tanken att ha något främmande i mig stark. Om jag tänker på rekonstruktion av bröstet och på silikonprotes reagerar jag också starkt och då handlar det inte ens om att det kommer från någon annan människa.
Jag tittade på påsen och donatorn hade gett blod 22:e oktober. För nästan en månad sedan låg en okänd människa, kvinna eller man, på en brits och gav blod. Möjligtvis fick vederbörande någon ersättning för det men det är ju mest en symbolisk summa. Det är ju knappast så att jag hade dött utan blodet men jag är ändå väldigt tacksam. Det är så många delar av den här resan som jag aldrig tänkt på, jag har varit i helt motsatta änden.
Jag arbetade på laboratorium, jag arbetade med tumörceller, antingen från obduktioner eller efter medgivande efter operation. Jag arbetade med prekliniska studier och om det gick bra kunde patienter ta del av medicinen. Jag samarbetade med radiologer och onkologer. Blod betydde inte mer än koksalt för mig. Om vi behövde blod till normal kontrollgrupp tog vi på varandra och bara för att prova om jag kunde tog jag på mig själv vilket gick hur bra som helt. Vi hade en inofficiell tävling om vem som hade bäst blodvärde, jag brukade alltid ligga högst. Jag tog prover på olika organ och hanterade data.Men jag tänkte sällan på att det var människor bakom. Eller rättare sagt, jag förstod inte hur stort det var att hamna i det. Det är inte bara en tumör, några celler som fått fnatt. Hela livet blir förändrat och troligtvis för alltid. Inte enbart negativt men det förändras. Jag kommer aldrig att kunna gå tillbaka och arbeta på laboratorium. Det är nästan synd för nu förstår jag så mycket mer.
Det har varit många tankar som snurrat idag. Och eftersom jag inte riktigt orkade vara i det hela tiden sysselsatte jag mig med att läsa större delen av tiden på sjukan, det tog ca 3 timmar. Men till slut tröt läsorken och jag tittade upp på påsen, såg blodet droppa ner i slangen. Jag blev förvånad över min reaktion men jag kände väl igen den. Jag reagerade likadant som med min ätstörning, när bulimin/hetsätningen var som värst. När jag till fullo förstod vad jag gjort och vad jag hade fyllt min kropp med fick jag panik - vad har jag gjort, hur kan min kropp bli av med detta? Samma tankar fick jag nu när jag tittade på den tomma påsen, det var riktigt otäckt. Jag tycker själv att det låter helt galet och konstigt och jag vet inte om det ens är möjligt att förstå.
Jag tog upp min rädsla för blodet och hon tyckte jag skulle prata med sköterskan som skulle ge mig det vilket jag gjorde. Eller rättare sagt, jag sonderade terrängen men jag märkte att det inte var någon person som jag skulle kunna prata om min rädsla med. Och ju mer jag tänker på det, ju mer tror jag att det mer handlar om tanken att ha någon annns organ i min kropp. Jag är både blodgivare och organdonator och har inget emot tanken att ge. Men tydligen är tanken att ha något främmande i mig stark. Om jag tänker på rekonstruktion av bröstet och på silikonprotes reagerar jag också starkt och då handlar det inte ens om att det kommer från någon annan människa.
Jag tittade på påsen och donatorn hade gett blod 22:e oktober. För nästan en månad sedan låg en okänd människa, kvinna eller man, på en brits och gav blod. Möjligtvis fick vederbörande någon ersättning för det men det är ju mest en symbolisk summa. Det är ju knappast så att jag hade dött utan blodet men jag är ändå väldigt tacksam. Det är så många delar av den här resan som jag aldrig tänkt på, jag har varit i helt motsatta änden.
Jag arbetade på laboratorium, jag arbetade med tumörceller, antingen från obduktioner eller efter medgivande efter operation. Jag arbetade med prekliniska studier och om det gick bra kunde patienter ta del av medicinen. Jag samarbetade med radiologer och onkologer. Blod betydde inte mer än koksalt för mig. Om vi behövde blod till normal kontrollgrupp tog vi på varandra och bara för att prova om jag kunde tog jag på mig själv vilket gick hur bra som helt. Vi hade en inofficiell tävling om vem som hade bäst blodvärde, jag brukade alltid ligga högst. Jag tog prover på olika organ och hanterade data.Men jag tänkte sällan på att det var människor bakom. Eller rättare sagt, jag förstod inte hur stort det var att hamna i det. Det är inte bara en tumör, några celler som fått fnatt. Hela livet blir förändrat och troligtvis för alltid. Inte enbart negativt men det förändras. Jag kommer aldrig att kunna gå tillbaka och arbeta på laboratorium. Det är nästan synd för nu förstår jag så mycket mer.
Det har varit många tankar som snurrat idag. Och eftersom jag inte riktigt orkade vara i det hela tiden sysselsatte jag mig med att läsa större delen av tiden på sjukan, det tog ca 3 timmar. Men till slut tröt läsorken och jag tittade upp på påsen, såg blodet droppa ner i slangen. Jag blev förvånad över min reaktion men jag kände väl igen den. Jag reagerade likadant som med min ätstörning, när bulimin/hetsätningen var som värst. När jag till fullo förstod vad jag gjort och vad jag hade fyllt min kropp med fick jag panik - vad har jag gjort, hur kan min kropp bli av med detta? Samma tankar fick jag nu när jag tittade på den tomma påsen, det var riktigt otäckt. Jag tycker själv att det låter helt galet och konstigt och jag vet inte om det ens är möjligt att förstå.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
