Sehär, ännu ett tecken på min snurrighet. Jag hade visst redan skrivit ett inlägg om Tamoxifenet, sparat det och sedan glömt det. Tja, det förvånar mig inte. Och nu när det är skrivet vill jag inte radera det så jag klickar på publiceraknappen.
Idag hämtade jag ut mina piller på skakiga ben. När vi gick vidare var jag alldeles darrig och jag grät. En full ångestattack var på väg att visa sitt fula tryne och jag visste inte vad jag skulle göra för att ta mig ur den. Som tur var gick vi förbi min absoluta klädaffärfavorit som rear nu. Underbara färger på nästan allt, jag kommer att bli riktigt fattig när jag shoppar där för det var mycket jag ville ha denna gången. Tänk att färger är ett bra sätt för mig att avleda mig när jag har ångest. Ge mig en blå boll så blir jag kanske gladare, värt ett försök! *s*
Jag har inte hämtat ut den tidigare fast jag skulle börja med den efter nyår. Jag har inte ens kunnat med att kolla upp vad just min medicin heter och vad det finns för bieffekter för just den.
Idag kollade jag och det var M A S S A biverkningar. Jag är väldigt känslig för medicinbiverkningar och vågar inte hoppas att jag slipper denna gången, det lär jag tyvärr inte göra. Den största rädslan handlar ju om att jag blir kemiskt kastrerad under fem svåra år. Jag vill så gärna ha barn. Jag vet inte hur jag skall klara av bara att närma mig tanken att jag kanske inte kommer att få barn. Jag är rädd att jag helt skall rasa ihop.
Jag har dragit ut på detta länge för jag vill inte börja med den. Kan inte läkarna komma på med något nytt och genialiskt. Det sjuka är också att även om jag skall äta en otrevlig medicin i fem år som kanske gör att jag aldrig kommer att få ett eget barn - så finns det inget sätt att mäta om det är någon risk hos mig. Tänk om jag tar all dessa här medicinerna och så var det kanske onödigt, jag kanske hade kunnat skaffa barn säg, redan nu!
Jag känner mig så arg och så ledsen och helt förtvivlad. Jag försökte prat med läkaren med han fattade inte, tyckte jag skulle prata med kuratorn vilket jag skall göra nästa gång. Men det hjälper inte helt att prata med henne. Detta är så starkt, jag håller verkligen på att bli tokig bara av att tänka på det. Jag önskar så innerligt att jag inte hade behövt äta den här skiten!
Idag hämtade jag ut mina piller på skakiga ben. När vi gick vidare var jag alldeles darrig och jag grät. En full ångestattack var på väg att visa sitt fula tryne och jag visste inte vad jag skulle göra för att ta mig ur den. Som tur var gick vi förbi min absoluta klädaffärfavorit som rear nu. Underbara färger på nästan allt, jag kommer att bli riktigt fattig när jag shoppar där för det var mycket jag ville ha denna gången. Tänk att färger är ett bra sätt för mig att avleda mig när jag har ångest. Ge mig en blå boll så blir jag kanske gladare, värt ett försök! *s*
Jag har inte hämtat ut den tidigare fast jag skulle börja med den efter nyår. Jag har inte ens kunnat med att kolla upp vad just min medicin heter och vad det finns för bieffekter för just den.
Idag kollade jag och det var M A S S A biverkningar. Jag är väldigt känslig för medicinbiverkningar och vågar inte hoppas att jag slipper denna gången, det lär jag tyvärr inte göra. Den största rädslan handlar ju om att jag blir kemiskt kastrerad under fem svåra år. Jag vill så gärna ha barn. Jag vet inte hur jag skall klara av bara att närma mig tanken att jag kanske inte kommer att få barn. Jag är rädd att jag helt skall rasa ihop.
Jag har dragit ut på detta länge för jag vill inte börja med den. Kan inte läkarna komma på med något nytt och genialiskt. Det sjuka är också att även om jag skall äta en otrevlig medicin i fem år som kanske gör att jag aldrig kommer att få ett eget barn - så finns det inget sätt att mäta om det är någon risk hos mig. Tänk om jag tar all dessa här medicinerna och så var det kanske onödigt, jag kanske hade kunnat skaffa barn säg, redan nu!
Jag känner mig så arg och så ledsen och helt förtvivlad. Jag försökte prat med läkaren med han fattade inte, tyckte jag skulle prata med kuratorn vilket jag skall göra nästa gång. Men det hjälper inte helt att prata med henne. Detta är så starkt, jag håller verkligen på att bli tokig bara av att tänka på det. Jag önskar så innerligt att jag inte hade behövt äta den här skiten!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar