Stroke eller epilepsi?

Förra veckan var jag på sjukan för en röntgen av magen. De skulle hitta ett lämpligt kärl för att försörja min magtutte. Denna gången kom jag ihåg att ta blodprovet 3-8 dagar tidigare och jag var där i god tid. En mycket rar sköterska kom och hämtade mig. Så långt allt väl. Jag lade mig tillrätta så gott jag kunde på den lilla britsen eller vad man skall kalla det. Upp med armarna och in i maskinen och håll andan och andas ut och hit och dit. Det gick också bra.

Dags att ge kontrastvätskan och jag såg hur två vätskor blandades med varandra för att nå min kropp och mina kärl. Vätskans olika viskositet gjorde att det syntes tydligt. Faktum är att det påminde mig om de bilder jag har sett från avrättningar. Det är två olika preparat som blandas som injiceras i fången. Mer hann jag inte tänka innan det blev konstigt.

Sköterskan, pigg och glad kom fram och ställde sin standardfråga om det gick bra. Konstigt svarade jag. Jag tror inte att hon oroades speciellt mycket. Och nu borde jag väl förklara vad som hände men det vet jag inte. Det kändes som att de hade blandat kontrastvätskan med sövningsmedel. Jag var helt yr och slö och kunde inte hålla mig uppe, kunde knappt prata, hålla ögonen uppe eller röra mig och jag mådde ganska illa. Det var konstigt till en början men jag var med, jag sade att jag fick sitta kvar lite för jag nog inte kunde resa mig. Sedan blev det bara sämre och sämre och jag fick lägga mig. Vid det här laget var det många människor omkring mig. En massa sköterskor och läkare stod runt mig och skulle få mig att göra saker. Efter ett tag kom flera läkare och av deras frågor att döma var de rädda för att jag hade fått en stroke. Det skulle i så fall vara den bästa platsen att vara på. De bara skjutsade in mig i apparaten igen och tog några bilder på skallen. Denna gången UTAN kontrastmedel som tur var.

Vid det här laget hade min kropp börjat rycka okontrollerat och det blev bara värre. Det beslutades att jag skulle läggas in på neurologen, det kunde vara epilepsi. Jag fick ligga utanför och vänta länge. För mig var det länge i alla fall, jag hade inte koll på tiden. Äsch, jag hade inte koll på någonting just då. På andra sidan skynket hörde jag hur en sköterska kom fram till någon och sade att oj, vad tråkigt att behöva ligga i säng när man vill vara uppe och busa. Ja, tänkte jag, precis så är det! Rösten som svarade var ganska tunn och jag insåg att personen i fråga vände sig till ett barn. Då skrattade jag högt. Fast det varken märktes eller hördes för andra. Jag var så inställd på att det var en vuxen på andra sidan och jag reagerade på att det var en ovanlig sak att säga men samtidigt väldigt rolig.

Och eftersom jag faktiskt kunde tänka lite bestämde jag mig för att jag var bättre. De behövde inte lägga mer resurser på mig, jag behövde bara komma hem och vila så skulle jag bli bra. Men innan jag skulle gå hem behövde jag bara gå på toaletten. De körde hela sängen dit och hjälpte mig upp. Jag insåg då att jag fortfarande var ganska snurrig och jag tänkte att jag skall bara ligga lite till.

När någon kom och hämtade mig såg jag ingenting. Jag frös så jag skakade och hade tagit på mig hela yttermunderingen inklusive mössa som jag hade dragit ner så långt jag kunde. Varje sväng orsakade oerhörd yrsel och jag fick kämpa för att typ ligga kvar. Det kändes som att det var en tur över hela sjukhusområdet men det var det nog inte.

Väl uppe på neurologen kom det fram människor som bad mig göra saker. Lyft upp den armen och det benet och le och visa tänder och säg detta och räkna baklänges och rör näsan och följ mitt finger osv. De tog blodtryck och puls och andning och EKG och EEG. Mycket var det.

De hade givetvis läst min journal och tog upp händelsen för ett år sedan när jag svimmade, krampade och kräkte två gånger på en natt. De reagerade över att min sambo bara hade stoppat mig tillbaka i sängen. Den reaktionen reagerade jag positivt på. Jag hade fortfarande ryckningar och de var väldigt jobbiga ett tag men det lugnade sig lite. De hittade egentligen ingenting och efter en hel del påtryckning från min sida sade de att jag kunde gå hem. En av sköterskorna var lite bekymrad över hur jag skulle ta mig hem men jag halvnarrades och sade att jag bodde nära. Hon följde mig hela vägen ut till foajén ut vilket var tur för jag hade aldrig hittat själv! Det visade sig att de enbart hade tagit mig två våningar upp så jag hade inte åkt så långt. Jag letade upp min cykel och började trampa hem. När jag kom hem trillade jag ihop lite grann på golvet av trötthet. Där jag låg ställde jag frågan till mig själv varför jag alltid skulle vara så självständig och duktig och klara mig själv.

Katterna var jätteglada att jag kom hem och Magne kissade på soffan som en välkomsthälsning. Skönt att vara hemma igen.