MR skalle

Idag var det dags för ytterligare en prövning. Även om jag visste att det givetvis inte var samma kontrastmedel så finns det ju en risk att det finns gemensamma beståndsdelar och att det var någon av dem jag reagerade på. Så, jag var rädd. Sköterskan som mötte mig hade jag gärna bytt ut mot den jag hade förra gången. Jag fick klä om till en vacker ljusblå tunika med dekorativt inslag av knytband med precis lagom längd för att visa mina vackra spiror som för dagen var iklädd knälånga randiga strumpor.

Denna brits var ganska smal och jag funderade på var jag skulle göra av armarna. När axlar och skuldror värker som mest vill jag mest kassera dem men det tyckte jag var lite för dramatiskt idag. Det visade sig som tur var att den lilla mysiga tunnel jag skulle in i gav ypperligt stöd för armarna. Faktum är att det inte var mycket utrymme kvar när jag hade tagit plats. Jag gjorde ett stort misstag genom att hålla mina ögon öppna. Aktivitetsnivån steg markant i min kropp och jag ombads blunda. Jag fick välja musik, de hade en hel A4 sida med musik som jag inte ville lyssna på. När jag vände på bladet föll mina ögon dock på en favorit. Det blev Tom Jones som blev min räddare i tunneln.

I alla fall så gott jag kunde höra hans ljuva stämma i mina öron. Jag hade öronproppar innanför hörlurarna vilket jag var väldigt glad för med tanke på vilket himla väsen mackapären förde! Jag insåg att jag skulle fått full panik om jag hade öppnat ögonen så jag blundade och sjöng med och dansade till Tom Jones. Allt på ett inre plan eftersom jag var tvungen att ligga stilla för att få bra bilder. Det var knappt jag vågade ta djupa andetag!

Så var då stunden inne för kontrastmedlet. De tystade ner min räddare för att berätta detta och jag tog liksom sats. Jag kände hur det gick in i min kropp pga temperaturskillnaden och jag uppmärksammade även en lukt. Inget mer. Gudskelov kände jag ingenting mer. Hörde desto mer gjorde jag, i alla fall av apparaten för de glömde sätta på Tommy igen. Att ligga där med en maskin som låter som om den håller på att gå sönder i bitar omkring en fick mig nästan att skrika på dem att sätta på musiken igen.

Det hela tog 40 minuter. Jag har lite svårt att fatta att jag klarade att ligga i den graven så länge och att jag kunde gå därifrån. Fast med tanke på att Jesus låg i graven i tre dagar är väl 40 minuter ingenting!

Och jag går vidare på jorden och kan berätta om mina in-, ut-, och upplevelser.