Piss off

Jag tycker om att vara igång. För mycket. Det hade varit lättare om jag hade varit en lat person. Eller åtminstone någon som tycker om att ta det lugnt. Jag har alltid förfasat mig över svaren man ibland kan få på frågan över favoritsysselsättningar - att slappa. Men tänk om jag kunde slappa lite mer. Då hade jag inte blivit så trött och då hade värken varit betydligt bättre. Just nu gör värken mig gråtfärdig och eftersom min värkmedicin innehåller ASA så får jag inte ta den inför operationen eftersom det gör ökad blödningsrisk. Det enda andra alternativ som finns är att gå och lägga mig och hoppas att jag kan somna. Vila ger i bästa fall smärtlindring.

Jag hade lyckats ändra en läkartid som annars hade varit dagen efter operationen. Sköterskan jag pratade med häromdagen knödde in mig på en extratid vilket jag var tacksam för. Detta läkarbesök har inget som helst att göra med operationen. Det var heller inget besök jag tyckte att jag behövde eller ville ha. Det är min arbetsplats som absolut tvunget skulle ha ett läkarintyg på vad jag klarar av för moment efter min arbetsskada. Idioti tycker jag. Jag har presenterat flera intyg under årens lopp och ingenting har förändrats. Den begränsning som värken ger kan jag själv berätta för dem. Ett intyg verkar mer vara något att gömma sig bakom samt att ärligt talat dra ut på det hela. Läkaren som var bra och effektiv på ett bra sätt höll med. Han tyckte att jag själv hade kunnat ge en bättre bild än vad hans intyg skulle göra. Jag fick ett litet fnissanfall ute i väntrummet och jag såg hur de andra tittade konstig på mig. Det som gav upphov till att jag drog på munnen var en läkare som kom i korridoren och långt innan han var synlig så hojtade han namnet på patienten. Tala om effektivitet fast en absurd och opersonlig sådan! För att de övriga patienterna i väntrummet inte skulle tro att jag var där för att jag hörde roliga vitsar berättas i min egen hjärna berättade jag vad jag hade reagerat på. De kanske tycker att jag var ännu konstigare då men tja, det bjuder jag på.

När jag ändå var ute passade jag på att göra ett gäng ärenden. Jag fattade dock inte förrän i efterhand att det blev för mycket. Postärendet gick snabbt men bankbesöket med den snorkiga människan tog lång tid. Jag brukar ha svårt att beräkna och anpassa tidsåtgång men jag kom 8 minuter innan läkartiden. Perfekt, annars brukar jag rusa in med andan i halsen!

En inredningsaffär skulle stänga ner och jag var inom och köpte några knoppar att sätta upp i garderoben. Jag kände mig stark och igång och det var lika bra att fortsätta med att inhandla antikissprej. När kvinnan i kassan säger att de inte har det utan jag skall prova i djuraffär istället insåg jag att jag hade gått in till veterinären istället. Om jag inte hela tiden håller mitt ärende aktuellt och framme i hjärnan blir det antingen vanan eller association som bestämmer. Som tur var så blev det ändå ingen omväg. Dock hade inte djuraffären det märket jag ville ha utan jag fick köpa ett medel med det föga tilltalande namnet piss off.

Om inte tidigare så borde jag där tagit beslutet att stoppa mig själv. Istället kom jag att tänka på mejlet jag fick från min favoritklädesaffär som hade börjat sin rearea och utan vidare fundering så gick jag in i det närliggande köpcentrat. Jag provade en massa kläder och kände ännu inte av trötthet och värk så mycket. De har väldigt trevliga expediter och jag brukar alltid prata med dem och fråga dem om råd. Det gjorde jag även idag och det viktigaste spörsmålet var huruvida jag skulle köpa kavajen i brunt eller svart. Absolut brunt svarade expediten, det passar dina färger och det passar också bra ihop med det du redan har i din garderob. Är det då man borde inse hur välkänd (ökänd) man är? Jag blev lite generad men jag vet ju att de tycker att jag är trevlig. Så det gör kanske inget att vissa expediter känner till min garderob!

Jag behövde mat. Eftersom jag fortfarande ignorerar min kropps signaler cyklar jag och storhandlar. Att gå i affären och handla god mat gillar jag. Det jag tycker lite mindre om är hemforslandet. Men envis som jag är så har jag alltid kunnat få plats med allt även om det någon gång har varit på håret.

När jag hade packat upp så låg krokarna där och tittade lite frestande på mig så jag bestämde mig för att borra och skruva upp dem. Det blev sex stycken krokar med ordet HON på för att verkligen accentuera att jag lyssnar på mig själv. Först köpte jag bara två stycken vilket säkert föranledde expediten att dra sina egna slutsatser vilket jag tyckte var ganska roligt.

Något som var mindre roligt är den värk som denna dag har gett upphov till. Jag är helt slut och känner mig gråtfärdig. Idiotiskt att sätta mig vid datorn men jag behövde få på pränt allt jag har gjort idag. Förhoppningsvis lär jag mig något av det.

Och till dig värk säger jag bara - piss off!