Vid min kontroll i tisdags fick jag träffa min nye onkolog och han verkar ok. Inte lika snygg som min förre vilket var bra! Inte den allra mest gladlynte men det är ju kanske förståligt med tanke på yrket.
Kontrollen gick nog bra men på något sätt har det som var ganska klart blivit mer luddigt. Jag gick därifrån säker och stark men har förvandlats till en orolig massa. Han kände något i ärret som han uttryckte sin misstänksamhet inför. Han sade att det kan vara ärrvävnad men han ville kolla upp det med ultraljud och eventuell finpunktion. Jag hörde hans ord men de gick genom hjärnan med tryck på ärrvävnad och sedan försvann det igen. Jag är ju frisk, det är självklart.
Cancern var en hård pärs och samtidigt som det var ett helvete är jag ändå tacksam för allt jag har möta, allt jag har lärt mig. Men det räcker. Det skulle faktiskt vara ok om jag inte lärde mig mer saker från cancer, behandling och allt runtomkring. Dagen efter besöket fick jag för mig att själv känna genom ärret för att se vad han pratade om. Jag kände det och jag mådde illa. Hela min kropp är skakig.
Eftersom jag var så övertygad om att det enbart var ärrvävnad och att läkaren var lite sjåpig var det onödigt med information om när undersökningen skulle ske för det spelade ju ingen roll. Nu tänker jag annorlunda. Jag har berättat det för några vänner men de flesta reagerar inte så mycket vilket nästan gör det värre. Om de hade oroat sig hade jag kanske inte behövt göra det.
Det är klart det är ärrvävnad, det måste det vara.
Men jag är ändå rädd.
lördag 30 juni 2012
måndag 25 juni 2012
Återfall av cancer fast inte för mig
Nu spammar jag min egen blogg!
Idag var jag med en vän hos onkologen. På mina egna kontroller numera behöver jag enbart ta två trappor upp. Med skarpt läge får man gå fyra trappor upp till cytostatikaavdelningen för att träffa läkaren. Vi fuskade dock och tog hissen.
Cancern är tillbaka hos min vän. Det är dock en lågmalign form och inte ovanligt med återfall. Dock obehagligt ändå och jag skall försöka att ge det stöd jag kan och förmår. Samtidigt som jag vill finnas till för honom måste jag ändå känna mina egna gränser. Det var inte helt utan obehag som jag befann mig på avdelningen idag. Nästa onsdag börjar behandlingen och jag har lovat att följa med fast det redan är klockan 9! En brasklapp för att jag kanske inte kan stanna hela tiden.
Imorgon är det dags för eget onkologbesök. Även det klockan 9! Inte speciellt tidigt egentligen men jag föredrar att ses från 11 och framåt. Det är inte för inte som jag gjorde boken "klockan 11 med Ann".
Det är en ny bekantskap för mig imorgon. Det är det ju för läkaren också men jag tror nog att mötet har större inverkan på mig än vad det har på honom. Jag har fått höra goda vitsord om honom och jag hoppas att han infriar dem. Skall förresten söka på honom...det gör jag alltid när jag skall träffa en ny läkare....
Resultatlöst, jag hittade inte honom. Nåväl, jag får göra en egen bedömning vilket ändå är det bästa.
Jag återkommer imorgon och var snäll och håll tummarna.
Idag var jag med en vän hos onkologen. På mina egna kontroller numera behöver jag enbart ta två trappor upp. Med skarpt läge får man gå fyra trappor upp till cytostatikaavdelningen för att träffa läkaren. Vi fuskade dock och tog hissen.
Cancern är tillbaka hos min vän. Det är dock en lågmalign form och inte ovanligt med återfall. Dock obehagligt ändå och jag skall försöka att ge det stöd jag kan och förmår. Samtidigt som jag vill finnas till för honom måste jag ändå känna mina egna gränser. Det var inte helt utan obehag som jag befann mig på avdelningen idag. Nästa onsdag börjar behandlingen och jag har lovat att följa med fast det redan är klockan 9! En brasklapp för att jag kanske inte kan stanna hela tiden.
Imorgon är det dags för eget onkologbesök. Även det klockan 9! Inte speciellt tidigt egentligen men jag föredrar att ses från 11 och framåt. Det är inte för inte som jag gjorde boken "klockan 11 med Ann".
Det är en ny bekantskap för mig imorgon. Det är det ju för läkaren också men jag tror nog att mötet har större inverkan på mig än vad det har på honom. Jag har fått höra goda vitsord om honom och jag hoppas att han infriar dem. Skall förresten söka på honom...det gör jag alltid när jag skall träffa en ny läkare....
Resultatlöst, jag hittade inte honom. Nåväl, jag får göra en egen bedömning vilket ändå är det bästa.
Jag återkommer imorgon och var snäll och håll tummarna.
Shaken AND stirred
Anledningen till att jag inte har skrivit på ett tag är inte att inget har hänt. Tvärtom har mycket hänt men av en natur som gjort mig så skakad och chockad att jag inte riktigt kan sätta det på pränt. Jag vill inte heller medverka till insamlande av arsenal.
Middagssällskap
Vi hade en middag på jobbet kort efter händelserna i förra inlägget. Jag var inte helt tillfreds med stämningen och hur det hade påverkat mig. Vem som helst hade varit att föredra att dinera i direkt sällskap med än personen i fråga. Och vem får jag mitt emot mig?
Först tänkte jag blö och nää. Men sedan valde jag ändå att göra det bästa av situationen. Och det var ju egentligen ingen situation. Jag valde att tänka att vi hade rett upp det och struntade i resten. Hade han fortfarande problem med det var det inget mer jag kunde göra åt det. Det var ett bra val. Hela vårt bord (och de andra också) hade väldigt trevligt. Och hade jag inte hamnat i detta sällskapet hade jag gått miste om intressanta återvinningsmöjlighetssamtal och det hade varit synd!
Först tänkte jag blö och nää. Men sedan valde jag ändå att göra det bästa av situationen. Och det var ju egentligen ingen situation. Jag valde att tänka att vi hade rett upp det och struntade i resten. Hade han fortfarande problem med det var det inget mer jag kunde göra åt det. Det var ett bra val. Hela vårt bord (och de andra också) hade väldigt trevligt. Och hade jag inte hamnat i detta sällskapet hade jag gått miste om intressanta återvinningsmöjlighetssamtal och det hade varit synd!
söndag 10 juni 2012
Skälld på
Finns det människor som alltid är enkla att ha att göra med? Sådana som alltid säger rätt saker i rätt ögonblick och med rätt tonfall. De som dessutom bryr sig lagom mycket om saker och ting och väljer att strunta i det som ligger utanför.
Jag är inte en sådan människa.
Jag tänker mycket och jag bryr mig mycket. Kanske för mycket och om för många saker. Jag behöver lära mig att dra ner persiennen lite oftare och sätta mig på rumpan och bara ta det lugnt.
För någon vecka sedan satt vi och fikade på jobbet (det är så roligt att skriva så!) när en av volontärerna kom in i fikarummet med en tjej. Vi har fått strikta regler om att ingen obehörig får vistas bakom. Jag har sett henne där vi jobbar bakom då hon kollar på saker. Jag bryr mig om stället och är det någon jag inte känner igen brukar jag fråga vem de är. Eftersom vi satt alla vid fikat tänkte jag att det var ett bra tillfälle att en gång för alla få rakt besked om vad som gäller. Nuvarande chefen satt där och personen som tar över när han går i pension. Mitt tonfall blev inte vad jag hade tänkt mig, jag hörde själv att jag lät hård och utpekande vilket jag direkt poängterade inte var min mening utan det var enbart en generell fråga.
Jag fullkomligt avskyr när det är olika regler för människor och speciellt när man inte pratar om det utan det är bara saker som är så. Jag har levt för många år med omgivning som inte pratar. De flesta faktiskt när jag tänker efter, bla min familj.
Men denna arbetsplats är ett sådant ställe och folk såg chockade ut över att jag hade sagt något. Det blev lite blahasagt av kommande chefen men inget direkt svar.
I fredags kom volontären fram och sade att han och flickvännen hade tagit väldigt illa upp av det jag sade. Det jag hade sagt var att jag frågade vem hon är och sedan frågade om reglerna. Däremot råkade jag uttrycka mig i ett tonfall som motsade min blida och milda personlighet vilket jag flera gånger underströk att jag inte menade. Men de hade blivit illa berörda av händelsen. Jag vet egentligen inte vad han ville. Redan vid fikatillfället sade jag minst 3-5 gånger att det inte var personligt och att tonfallet hade råkat bli lite fel. Vad skulle jag mer säga? Vad ville han? Jag vet faktiskt inte. Han bara fortsatte tjata om det.
Jag jobbar väldigt mycket med en tjej som började dagen innan mig. Vi har båda noterat att chefen tycker bättre om män. Jag tror att han är rädd för kvinnor och blir osäker och har lättare att prata med killar/män. Nu är detta inte en fråga om hans läggning, den bryr jag mig inte ett skvatt om. Däremot bryr jag mig när människor behandlas olika och får olika förmåner. Jag har ett alltför starkt rättvisepatos vilket gör att jag hamnar i hetlinjen emellanåt.
Av det volontären sade så verkar det som att de har stort utrymme, då även flickvännen som inte ens arbetar där. Det är mycket möjligt att det finns förklaring och mycket bra anledning till det men då kunde väl chefen bara sagt att han kände henne. Jag varken vill eller behöver få veta varför, det har jag ju inte med att göra. Jag ville bara att det skulle vara rakt och ärligt, klara besked.
Jag vet inte varför sådant påverkar mig så mycket, det har alltid varit så. Jag tar strid för något som andra kanske inte ens ser. Så var det på mitt gamla jobb, speciellt mot slutet. På den tiden var jag dock inte speciellt smidig, jag har som tur är förändrats något.
Denna händelse var inte speciellt stor eller betydande. Men jag blir rädd. Är jag för mycket nu igen? Kan jag aldrig lära mig att bara vara tyst och snäll och låta saker bara vara som de flesta? Världen är ingen rättvis plats. Den har aldrig varit det och kommer aldrig att vara det. Kan jag bara inte lära mig det och stänga persiennerna. Men det är som att det vibrerar inom mig och att jag bara inte kan vara tyst. Det är som en vulkan som bygger upp ett tryck som måste få komma ut.
Jag har så länge levt i dunkel med implicita regler och jag står bara inte ut med det längre, speciellt inte i de fallen när det är olika regler för olika människor. Men samtidigt tar det för mycket energi att bry mig så mycket om världen och människorna i den. Jag måste hitta ett sätt att spara och rikta min energi inåt, till mig själv istället.
Men hur slutar man att bry sig?
Jag är inte en sådan människa.
Jag tänker mycket och jag bryr mig mycket. Kanske för mycket och om för många saker. Jag behöver lära mig att dra ner persiennen lite oftare och sätta mig på rumpan och bara ta det lugnt.
För någon vecka sedan satt vi och fikade på jobbet (det är så roligt att skriva så!) när en av volontärerna kom in i fikarummet med en tjej. Vi har fått strikta regler om att ingen obehörig får vistas bakom. Jag har sett henne där vi jobbar bakom då hon kollar på saker. Jag bryr mig om stället och är det någon jag inte känner igen brukar jag fråga vem de är. Eftersom vi satt alla vid fikat tänkte jag att det var ett bra tillfälle att en gång för alla få rakt besked om vad som gäller. Nuvarande chefen satt där och personen som tar över när han går i pension. Mitt tonfall blev inte vad jag hade tänkt mig, jag hörde själv att jag lät hård och utpekande vilket jag direkt poängterade inte var min mening utan det var enbart en generell fråga.
Jag fullkomligt avskyr när det är olika regler för människor och speciellt när man inte pratar om det utan det är bara saker som är så. Jag har levt för många år med omgivning som inte pratar. De flesta faktiskt när jag tänker efter, bla min familj.
Men denna arbetsplats är ett sådant ställe och folk såg chockade ut över att jag hade sagt något. Det blev lite blahasagt av kommande chefen men inget direkt svar.
I fredags kom volontären fram och sade att han och flickvännen hade tagit väldigt illa upp av det jag sade. Det jag hade sagt var att jag frågade vem hon är och sedan frågade om reglerna. Däremot råkade jag uttrycka mig i ett tonfall som motsade min blida och milda personlighet vilket jag flera gånger underströk att jag inte menade. Men de hade blivit illa berörda av händelsen. Jag vet egentligen inte vad han ville. Redan vid fikatillfället sade jag minst 3-5 gånger att det inte var personligt och att tonfallet hade råkat bli lite fel. Vad skulle jag mer säga? Vad ville han? Jag vet faktiskt inte. Han bara fortsatte tjata om det.
Jag jobbar väldigt mycket med en tjej som började dagen innan mig. Vi har båda noterat att chefen tycker bättre om män. Jag tror att han är rädd för kvinnor och blir osäker och har lättare att prata med killar/män. Nu är detta inte en fråga om hans läggning, den bryr jag mig inte ett skvatt om. Däremot bryr jag mig när människor behandlas olika och får olika förmåner. Jag har ett alltför starkt rättvisepatos vilket gör att jag hamnar i hetlinjen emellanåt.
Av det volontären sade så verkar det som att de har stort utrymme, då även flickvännen som inte ens arbetar där. Det är mycket möjligt att det finns förklaring och mycket bra anledning till det men då kunde väl chefen bara sagt att han kände henne. Jag varken vill eller behöver få veta varför, det har jag ju inte med att göra. Jag ville bara att det skulle vara rakt och ärligt, klara besked.
Jag vet inte varför sådant påverkar mig så mycket, det har alltid varit så. Jag tar strid för något som andra kanske inte ens ser. Så var det på mitt gamla jobb, speciellt mot slutet. På den tiden var jag dock inte speciellt smidig, jag har som tur är förändrats något.
Denna händelse var inte speciellt stor eller betydande. Men jag blir rädd. Är jag för mycket nu igen? Kan jag aldrig lära mig att bara vara tyst och snäll och låta saker bara vara som de flesta? Världen är ingen rättvis plats. Den har aldrig varit det och kommer aldrig att vara det. Kan jag bara inte lära mig det och stänga persiennerna. Men det är som att det vibrerar inom mig och att jag bara inte kan vara tyst. Det är som en vulkan som bygger upp ett tryck som måste få komma ut.
Jag har så länge levt i dunkel med implicita regler och jag står bara inte ut med det längre, speciellt inte i de fallen när det är olika regler för olika människor. Men samtidigt tar det för mycket energi att bry mig så mycket om världen och människorna i den. Jag måste hitta ett sätt att spara och rikta min energi inåt, till mig själv istället.
Men hur slutar man att bry sig?
Jag är så duktig!
Jag blir alltid lika otroligt glad och belåten när jag har fixat något, speciellt saker som krånglar eller har gått sönder. Fast jag gillar att effektivisera och förbättra saker också. Jag tror minsann att jag brås på min far!
Vid flytten gick båda klätterträden till katterna sönder. Den lilla var det jag själv som hade sönder och då fick jag ju se till att fixa den också! Den andra klösställningen har nog inte gått sönder, förhoppningsvis har den bara lossat vid fästet. Först trodde jag inte att jag skulle kunna fixa den utan jag tänkte ta bort delen som var paj. Det gick dock inte så jag fick laga istället. Med en portion tålamod (ja, det finns visst tillräckliga doser ibland!), lim, u-spikar (vet inte vad de heter), hammare och tång fick jag ihop den. Det som tog längst tid var faktiskt att vänta på att katterna skulle leka och busa färdigt så jag kunde komma åt grejerna.
En annan sak jag fixade bra var dagens mat. Även sådana saker gör mig glad och nöjd. Inget avancerat men jag avnjöt min ägg och tonfisksallad med välbehag. Förresten har jag kommit på det bästa sättet att undvika att få saft på mig när jag skalar granatäpplen. Förra idén var inte så bra som jag trodde. Jag tog på mig ett förkläde men saften lyckades ändå skvätta på kläderna under, märkligt nog. Denna gången tog jag helt resolut av mig tröjan och stod med bar överkropp. Mycket lättare att göra rent!
Gårdagens mat var också mumsig. Det blev spaghetti med en sås gjord på körsbärstomater, lök och salami och granatäpple till. Enkelt men oerhört gott. Mosa tomaterna med gaffel för att få sås.
Idag måste jag lägga mig tidigare, det blev väldigt sent igår. Och för att jag skall få mina 12 timmars sömn innebar det en sen morgon...chockerande sent gick jag upp idag. Det vill jag inte. Dels blir dagen för kort men den främsta anledningen är att kvaliteten på sömnen är bäst innan midnatt. Och så drömde jag en riktig jobbig mardröm, något jag aldrig har drömt tidigare. Jag drömde att hela min familj var samlad och bodde ihop. Jag vet inte riktigt vad som var så hemskt i drömmen men jag känner fortfarande av den. Fast egentligen, det är ju bara att tänka på hur det var, hur de var, så kan jag förstå mardrömsinslaget!
Vid flytten gick båda klätterträden till katterna sönder. Den lilla var det jag själv som hade sönder och då fick jag ju se till att fixa den också! Den andra klösställningen har nog inte gått sönder, förhoppningsvis har den bara lossat vid fästet. Först trodde jag inte att jag skulle kunna fixa den utan jag tänkte ta bort delen som var paj. Det gick dock inte så jag fick laga istället. Med en portion tålamod (ja, det finns visst tillräckliga doser ibland!), lim, u-spikar (vet inte vad de heter), hammare och tång fick jag ihop den. Det som tog längst tid var faktiskt att vänta på att katterna skulle leka och busa färdigt så jag kunde komma åt grejerna.
En annan sak jag fixade bra var dagens mat. Även sådana saker gör mig glad och nöjd. Inget avancerat men jag avnjöt min ägg och tonfisksallad med välbehag. Förresten har jag kommit på det bästa sättet att undvika att få saft på mig när jag skalar granatäpplen. Förra idén var inte så bra som jag trodde. Jag tog på mig ett förkläde men saften lyckades ändå skvätta på kläderna under, märkligt nog. Denna gången tog jag helt resolut av mig tröjan och stod med bar överkropp. Mycket lättare att göra rent!
Gårdagens mat var också mumsig. Det blev spaghetti med en sås gjord på körsbärstomater, lök och salami och granatäpple till. Enkelt men oerhört gott. Mosa tomaterna med gaffel för att få sås.
Idag måste jag lägga mig tidigare, det blev väldigt sent igår. Och för att jag skall få mina 12 timmars sömn innebar det en sen morgon...chockerande sent gick jag upp idag. Det vill jag inte. Dels blir dagen för kort men den främsta anledningen är att kvaliteten på sömnen är bäst innan midnatt. Och så drömde jag en riktig jobbig mardröm, något jag aldrig har drömt tidigare. Jag drömde att hela min familj var samlad och bodde ihop. Jag vet inte riktigt vad som var så hemskt i drömmen men jag känner fortfarande av den. Fast egentligen, det är ju bara att tänka på hur det var, hur de var, så kan jag förstå mardrömsinslaget!
lördag 9 juni 2012
Fest i mitt hus
Jag har klagat väldigt mycket över varutransporterna till och från mitt gamla hem. Då de företogs över kullersten lät det. Väldigt mycket. Utöver det var det lugnt om man beaktar att läget var väldigt centralt. Det kanske berodde på att det var halvgamlingar som bodde där. Typ i min ålder.
När jag tittade på denna lägenhet fick jag höra att det var mest äldre som bodde här. Ah, lugnt och skönt tänkte jag. Men eftersom killen som bodde här var runt 20 frågade jag för säkerhets skull. Att vara lite äldre innebär tydligen att vara i 30-årsåldern. Jag vågade inte ens fråga vad sådana som jag räknas till för kategori, den kanske inte ens finns!
Jag har mest sett yngre människor i min nya omgivning förutom en dam i andra trappan som har bott här i 30 år. Det är en ganska aktiv gata och just nu verkar en granne ha fest eller åtminstone avnjuta musik på ganska hög volym. Som tur är så störs jag inte lika mycket av musik som av prat, skrik och kullerstensdragningar. Å andra sidan hade jag tänkt mig en lugn och tyst pensionärstillvaro för läkning samt återhämtning.
Nu sänktes musiken betydligt men den startade en liten oroande tagg. Var hittar jag tystnaden? Behöver jag flytta tillbaka till Slöinge för att finna den? Ja, det finns ett ställe som heter så och nej, vi som kommer därifrån är definitivt inte slöa.
Med det sagt skall jag gå och lägga mig. ;-)
--------------------------------------------------------------------------------------------
Och ganska omgående efter att jag hade skrivit detta stängdes musiken av!
När jag tittade på denna lägenhet fick jag höra att det var mest äldre som bodde här. Ah, lugnt och skönt tänkte jag. Men eftersom killen som bodde här var runt 20 frågade jag för säkerhets skull. Att vara lite äldre innebär tydligen att vara i 30-årsåldern. Jag vågade inte ens fråga vad sådana som jag räknas till för kategori, den kanske inte ens finns!
Jag har mest sett yngre människor i min nya omgivning förutom en dam i andra trappan som har bott här i 30 år. Det är en ganska aktiv gata och just nu verkar en granne ha fest eller åtminstone avnjuta musik på ganska hög volym. Som tur är så störs jag inte lika mycket av musik som av prat, skrik och kullerstensdragningar. Å andra sidan hade jag tänkt mig en lugn och tyst pensionärstillvaro för läkning samt återhämtning.
Nu sänktes musiken betydligt men den startade en liten oroande tagg. Var hittar jag tystnaden? Behöver jag flytta tillbaka till Slöinge för att finna den? Ja, det finns ett ställe som heter så och nej, vi som kommer därifrån är definitivt inte slöa.
Med det sagt skall jag gå och lägga mig. ;-)
--------------------------------------------------------------------------------------------
Och ganska omgående efter att jag hade skrivit detta stängdes musiken av!
fredag 8 juni 2012
Går klockan fel?
Tiden är ur led. Eller är det jag?
Varje gång jag tittar på klockan blir jag chockad för det är alltid mycket senare än vad jag tror! Vanligtvis är det en sådär 3 timmar + mot vad jag trodde. Tidigare idag fick jag titta på flera klockor för att verifiera att klockan de facto var 19.08 och inte alls omkring 4-tiden som jag trodde hon var!
Att flytta saker hit och dit tar alltså tid. Packa upp från en låda och ställa dem på ett bord för att sedan flytta ner det på golvet när jag behöver platsen för att flytta dem någon annanstans när jag behöver dammsuga. Än så länge har det gått bra att trycka in sakerna i de betydligt mindre förvaringsutrymmena som finns här.
Det som håller mig tillbaka just nu är bla kylskåpet som står i skafferiet. I min förra lägenhet var jag skyldig till samma förändring men där fanns ett riktigt underbart stort skafferi som gav tillräckligt stort utrymme. Jag saknar mitt gamla skafferi. Jag förstår att de ville ha undan det men jag behöver platsen. Kyl/frysen är ett gammalt åbäke och jag hoppas att jag får ett nytt. Det i sin tur innebär att jag slipper flytta och kånka ut det gamla ur skafferiet så av flera skäl hoppas jag att fastighetsägaren håller med mig.
Jag visste att jag hade mycket kläder. Om inte annat blir det oerhört tydligt när jag skall försöka få in dem i klädkammaren. Det går inte. Jag måste fixa en rundstav till så jag kan ha dubbla rader. Strumporna svämmar över byrån och försöker ta över hela sovrummet. Det tänker jag inte tillåta. Jag får börja slita ut dem snabbt! Har jag förresten berättat att jag är barnsligt förtjust i randiga strumpor? Min strumplåda innehåller mest randiga strumpor samt strumpor med kattmotiv. Jag blir alltid lika glad när blicken hamnar på en randigt klädd fossing.
Och det sista är linnet. Jag är även en sucker för påslakan. Bland det ljuvligaste som finns är att lägga sig nyduschad mellan rena och manglade lakan. Vilken njutning! Jag hade förresten världens skönaste säng tidigare. Nu sover jag på en madrass på golvet. Men lakan har jag...en masse. Jag vet bara inte var jag skall lägga dem!
Mina axlar och nacke klagar en smula. Undrar om det var allt bärande, lyftande, böjande och lutande som ledde till det. Var det uppackandet, nerpackandet, diskandet, snickrandet eller målandet som var värst? Men tänk så bra det kommer att bli!
Nu skall jag lägga mig och nej, jag har inte tagit min sovpilla förstår du väl. Texten är ju fortfarande läsbar!
Varje gång jag tittar på klockan blir jag chockad för det är alltid mycket senare än vad jag tror! Vanligtvis är det en sådär 3 timmar + mot vad jag trodde. Tidigare idag fick jag titta på flera klockor för att verifiera att klockan de facto var 19.08 och inte alls omkring 4-tiden som jag trodde hon var!
Att flytta saker hit och dit tar alltså tid. Packa upp från en låda och ställa dem på ett bord för att sedan flytta ner det på golvet när jag behöver platsen för att flytta dem någon annanstans när jag behöver dammsuga. Än så länge har det gått bra att trycka in sakerna i de betydligt mindre förvaringsutrymmena som finns här.
Det som håller mig tillbaka just nu är bla kylskåpet som står i skafferiet. I min förra lägenhet var jag skyldig till samma förändring men där fanns ett riktigt underbart stort skafferi som gav tillräckligt stort utrymme. Jag saknar mitt gamla skafferi. Jag förstår att de ville ha undan det men jag behöver platsen. Kyl/frysen är ett gammalt åbäke och jag hoppas att jag får ett nytt. Det i sin tur innebär att jag slipper flytta och kånka ut det gamla ur skafferiet så av flera skäl hoppas jag att fastighetsägaren håller med mig.
Jag visste att jag hade mycket kläder. Om inte annat blir det oerhört tydligt när jag skall försöka få in dem i klädkammaren. Det går inte. Jag måste fixa en rundstav till så jag kan ha dubbla rader. Strumporna svämmar över byrån och försöker ta över hela sovrummet. Det tänker jag inte tillåta. Jag får börja slita ut dem snabbt! Har jag förresten berättat att jag är barnsligt förtjust i randiga strumpor? Min strumplåda innehåller mest randiga strumpor samt strumpor med kattmotiv. Jag blir alltid lika glad när blicken hamnar på en randigt klädd fossing.
Och det sista är linnet. Jag är även en sucker för påslakan. Bland det ljuvligaste som finns är att lägga sig nyduschad mellan rena och manglade lakan. Vilken njutning! Jag hade förresten världens skönaste säng tidigare. Nu sover jag på en madrass på golvet. Men lakan har jag...en masse. Jag vet bara inte var jag skall lägga dem!
Mina axlar och nacke klagar en smula. Undrar om det var allt bärande, lyftande, böjande och lutande som ledde till det. Var det uppackandet, nerpackandet, diskandet, snickrandet eller målandet som var värst? Men tänk så bra det kommer att bli!
Nu skall jag lägga mig och nej, jag har inte tagit min sovpilla förstår du väl. Texten är ju fortfarande läsbar!
torsdag 7 juni 2012
Blåmärken > flyttkartonger
Har du följt mig sedan min vistelse på Vidarkliniken för ett år sedan har du kanske snappat upp att det var starten för en ny kvällsritual. Och då menar jag saker jag kommer ihåg. Jag gör ju en massa saker jag inte kommer ihåg men de räknas ju inte. Skulle jag exempelvis äta choklad sent på kvällen räknas väl inte de kalorierna om jag inte kommer ihåg att jag ätit dem? För det gör jag oftast inte. Det är synd att jag ser spåren av dem i form av godispapper slängda i papperskorgen. Om jag inte hade sett dem och inte kommit ihåg mitt intag, hade jag ändå ätit chokladen? Om trädet i skogen faller men ingen hör det, har det ändå fallit?
Nu kom jag på lite sidovägar och ja, jag har tagit min kvällsmedicin! Men eftersom både du och jag fortfarande kan läsa vad jag skriver så har jag förhoppningsvis tid att slutföra mitt inlägg!
Kvällsrutiner var det visst.
Varje kväll under min tre veckors långa vistelse på fina Vidarkliniken fick jag en gåva. Denna för mig värdefulla gåva bestod av fotmassage med arnikakräm. Den skulle vara extra bra mot neuropatin. Det enda som verkligen lindrar neuropatin när den är som sämst, det är en försiktig massage. Varje kväll såg jag fram emot denna vackra och på ett sätt intima stund. Det var så himla bra där och jag längtar verkligen tillbaka....
Jag har alltså tagit med mig denna sängritual även hm, Varje kväll smörjer jag in mina fötter med arnikakräm/olja och eftersom jag förknippar det med så mycket välmående så tycker jag att den luktar gott. Under tiden jag smörjde in fötterna började jag räkna antalet blåmärken. Jag får väldigt lätt blåmärken, oftast vet jag inte var de kommer ifrån.
Kvällen innan flyttningen räknade jag hur många blåmärken jag hade och fck den tukk 42, Gär låg jag alltså under för då var kartongerna fler., Men efter flytten och allt bärjande av flyttkartonger s åör hag söjer påp att blåm'krena vinner stort,'
nu vbliur det flr hi ugt att sjruva s nuy gårjag oicgh lägger mig istället. Gotdnatt
Nu kom jag på lite sidovägar och ja, jag har tagit min kvällsmedicin! Men eftersom både du och jag fortfarande kan läsa vad jag skriver så har jag förhoppningsvis tid att slutföra mitt inlägg!
Kvällsrutiner var det visst.
Varje kväll under min tre veckors långa vistelse på fina Vidarkliniken fick jag en gåva. Denna för mig värdefulla gåva bestod av fotmassage med arnikakräm. Den skulle vara extra bra mot neuropatin. Det enda som verkligen lindrar neuropatin när den är som sämst, det är en försiktig massage. Varje kväll såg jag fram emot denna vackra och på ett sätt intima stund. Det var så himla bra där och jag längtar verkligen tillbaka....
Jag har alltså tagit med mig denna sängritual även hm, Varje kväll smörjer jag in mina fötter med arnikakräm/olja och eftersom jag förknippar det med så mycket välmående så tycker jag att den luktar gott. Under tiden jag smörjde in fötterna började jag räkna antalet blåmärken. Jag får väldigt lätt blåmärken, oftast vet jag inte var de kommer ifrån.
Kvällen innan flyttningen räknade jag hur många blåmärken jag hade och fck den tukk 42, Gär låg jag alltså under för då var kartongerna fler., Men efter flytten och allt bärjande av flyttkartonger s åör hag söjer påp att blåm'krena vinner stort,'
nu vbliur det flr hi ugt att sjruva s nuy gårjag oicgh lägger mig istället. Gotdnatt
Inkopplad igen
Egentligen hade jag nog kunnat bli inkopplad direkt när jag flyttade men det var inget jag prioriterade. I själva verket var det lite skönt att ha en paus från telefon och internet.
Jag är på ny adress med en väldig massa lådor. Jag undrar hur lång tid det kommer att ta innan alla är uppackade. De kanske inte ens blir det? Jo, allt skall upp. Och sedan skall jag rensa och åter rensa. Det är galet med en så omfattande flytt för en enda person även om många hobbies och mycket material följer med. Effektivisera och minimera, det är vad jag vill göra. På alla plan dessutom; arbete, städning, flytt, funderingar, konst, ork osv. Det passar in på många områden. Att minimera behöver inte innebära att saker blir torftiga. Tvärtom kan det vara lättare att hitta pudelns kärna och hitta det äkta och unika om man skalar bort allt onödigt runt omkring.
Jag är på ny adress med en väldig massa lådor. Jag undrar hur lång tid det kommer att ta innan alla är uppackade. De kanske inte ens blir det? Jo, allt skall upp. Och sedan skall jag rensa och åter rensa. Det är galet med en så omfattande flytt för en enda person även om många hobbies och mycket material följer med. Effektivisera och minimera, det är vad jag vill göra. På alla plan dessutom; arbete, städning, flytt, funderingar, konst, ork osv. Det passar in på många områden. Att minimera behöver inte innebära att saker blir torftiga. Tvärtom kan det vara lättare att hitta pudelns kärna och hitta det äkta och unika om man skalar bort allt onödigt runt omkring.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
