Voffö då?

Samma underbara 7-åring hade jag ett allvarligt samtal med. Ett allvarligt samtal på ett icke allvarligt sätt. Ett samtal om ett allvarligt ämne på ett barns naturliga vis.

Hon frågade varför jag inte hade några barn. Hon lät mig inte komma undan utan hon frågade igen. Och när rösten stockade sig och jag sade att jag blir ledsen av att tänka på det var det helt naturligt för henne. Hon bara var lugn och väntade på vad jag skulle säga.

När jag klädde mig noterade hon mitt ojämna antal bröst. Det såg konstigt och lite roligt ut sade hon. Det var allt. Så naturligt och så rätt. Det ser både konstigt och roligt ut.

Plastbröstet låg framme. Julafton är ju en dag som man klär upp sig på och då kan jag kanske vilja vara tvåbröstad. Jag hade egentligen inte packat det men jag tryckte ner det i sista stund. Jag hoppades att jag inte skulle behöva plocka fram något ur väskan så att det skulle trilla ut.

I alla fall. Plastbröstet låg framme. Det var inte så mycket konstigt med det heller. Det var läskigt att ta på och det håller jag ju med om. Jag kommer ju väl ihåg hur sketans rädd jag blev när jag råkade lägga handen på bröstet i soffan. Och då är det inte bröstet som sitter fast jag menar.

Det är inte lätt att förklara för ett barn varför man måste ta bort en kroppsdel. Det är inte heller lätt att prata om mediciner som gör att jag inte kan få barn, tappar håret och inte kommer ihåg ett skvatt. Jag hoppas innerligt att jag inte skrämdes på något sätt men jag tror inte det.

Och för min del kändes det ljuvligt med någon som frågar och pratar om detta på ett helt naturligt sätt. Tänka sig att det skall krävas ett barn till det. Det var lite som terapi, inget hyschhysch, inget som var tabu, inget som var konstigt. Fina, fina A.